Efter en orolig natt vaknade jag vid 10-tiden med en otäck domedagskänsla, en cocktail av olustkänslor och farhågor för Christinas liv. Detta var söndagsmorgonen den 22 Maj 2011. Denna dag som skulle bli finalen på nästan 2 års ovisshet och oro… 2 år fyllda med sömnlösa nätter… skulle Christina vara illa misshandlad, blivit berövad livet eller vara i livet? Det var chockerande med maken psykiska misshandel av Christina och barnen… men nu handlade det också om Christinas fysiska liv.
Några veckor innan hade Christinas dotter försökt få tag i någon drog eller gift för att kunna ta livet av sin pappa. Hon undrade om jag kunde hjälpa henne ”min mamma orkar inte längre, hon kommer inte överleva länge till”… ”jag är ju bara 14 år, så jag kan ju ändå inte hamna i fängelse”.
Sonen hade gett upp ”jag orkar inte att oroa mig längre… slår han ihjäl mamma så gör han”.
Om Christinas väninnor inte fick tag i henne på några timmar så kunde dom gråtande av oro ringa mig och undra om jag hade hört från henne.
Veckan innan hade jag läst ett brev som dottern skrivit till sin pappa (Dotterns brev) men inte vågat att skicka. Jag hade varit en ensamstående pappa till 4 barn… dotterns brev till pappan höll på att krossa mitt hjärta (brevet hemligstämplades till rättegången). Fick också veta att dottern hade en stor kniv vid sin säng… om hon skulle behöva försvara som mamma och sig själv. Vidare så ville inte dottern åka på skolresa till Polen veckan före bomben… hon vågade inte lämna sin mamma ensam med pappan.
Christina var sliten och hade varken livsgnista eller livskraft kvar. Hon var rädd för sin make… rädd för sitt liv och hon orkade inte med all misshandel längre. Christina hade en tumör på sköldkörteln, var öm, svullen samt hade svårt att andas och svälja efter att maken tidigare tagit strypgrepp på henne.
I mitt huvud for tankarna och känslor runt, hur hon några år tidigare hade sparkats så hårt i skötet av maken att hon hade svimmat. Detta inför sonen och svärfaderns ögon. Maken följde också med Christina till sjukhuset där hon tvingades säga att hon gjort sig illa på en studsmatta. Svärfadern varken kommenterade misshandeln eller försökte ingripa och stoppa den… det gällde att hålla fasaden om den lyckliga, fina familjen uppe.
Christina och hennes barns obarmhärtiga berättelser om all fysisk och psykisk misshandel, hot, våldtäkter och brutalitet fick mitt känsloliv att drabbas av härdsmälta… jag gick varm. Orkade inte med allt längre… måste få stopp på mannen… på något sätt… innan det var för sent!
Efter att desperat gått igenom alla tänkbara utvägar och möjligheter att hjälpa Christina tillverkade jag på 4 timmar en bomb… i övertygelsen om att den skulle fungera som en verklighetstrogen attrapp.