Åklagaren

Förstår att du som läser detta redan nu har en massa frågor. Varför gick jag inte till polisen? Varför kunde inte Christina och barnen bara lämna sin make? Varför just en bomb? Självklart skall jag besvara dessa frågor.. först lite bakgrundsmaterial.
Den 20 juli 2011 greps jag av polis och fördes till arresten i Göteborg. Sedan bomben detonerat hade jag gått i en mental dimma och chock över att bomben briserat och allvarligt skadat Christinas man. Det var som att befinna sig i en mardröm, en overklighetskänsla som inte gick att skaka av sig.. vad hade jag gjort! Det blev en total chock för mig när jag fick reda på att ”bombattrappen” skulle ha detonerat.. och framför allt hur den hade skadat honom (skriver bombattrapp för det var min avsikt.. återkommer till det senare)

Hade ju haft en ide om uppmärksamhet genom ”bombattrappen” samt att den skulle stoppa och skrämma Christinas man från att fortsätta ge sig på henne och barnen. Men verkligen inte den här uppmärksamheten! Nu blev allt helt tvärtom.. totalt kontraproduktivt min avsikt. Maken fick ju istället en klädsam offerkofta och alla sympatier helt förståeligt med honom. I ivern och desperationen blev min impulshandling ett totalt fiasko och katastrof.. både för honom och mig. Visste ju att det var straffbart att skrämma och hota folk, speciellt om det skulle framstå som fara för någons liv. Hade räknat med ett fängelsestraff för det men visste ju också att jag en dag skulle bli fri och gå ut därifrån. Hade det hänt Christina något hade jag aldrig blivit fri.. speciellt eftersom jag visste mer än någon annan (inkl Christina och barnen) om hur allvarlig hennes situation var.. det hade jag aldrig gått ut ifrån!

Bestämde mig direkt två dagar efter gripandet vid häktningsförhandlingarna att berätta precis som det var, ärligt, uppriktigt och varför. Satt närmare sju månader med restriktioner på häktet och berättade allt.

Visste inte att det pågick en kampanj i massmedia (främst GT) mot Christina och mig genom främst Christinas make, svärfar och åklagaren Per Håkan Larsson innan min rättegång. Jag satt helt isolerad från omvärlden fram till rättegången med restriktioner fick inte ens läsa veckotidningar. Tyckte bara att frågorna jag fick av min förhörsledare för det mesta var svårbegripliga och ledande.. fattade ofta ingenting!

Tidningarna svärtade dock mest ner Christina med att hon bl.a. hade plundrat sin döde sons stiftelse på miljonbelopp (vilket naturligtvis inte var sant). Självklart väckte det avsky när folk läste vad som stod, i främst GT (Göteborgs Tidningen). När Christinas och min ”historia” nu spridits till pressen genom svärfadern, maken och åklagare Per Håkan Larssons försorg började polisen att förhöra flera av vittnena. Vittnen som nu både var påverkade, och med det också väldigt besvikna på mig och Christina genom desinformation de läst i tidningarna. Det påverkade naturligtvis starkt deras vittnesmål och flera tidigare vänner och bekanta vände sig nu mot både Christina och mig. Utan större överdrift startades en traditionell gammeldags hederlig häxprocess.. innan våra rättegångar! Tidningarnas opartiskhet och källkritik, samt god journalistisk sed, som att korrekt återge fakta och höra alla sidor var helt satt ur spel. Massmedia var helt berusade av denna snaskiga historia, rena konfettistämningen. Ingen var intresserad av att kontakta mig eller Christina för att höra vår version.

Nu i efterhand då det framkommit att Åklagare Per Håkan Larsson sedan tidigare mycket väl kände Christinas man och hans mamma framstår det mesta i klarare dager. De hade periodvis arbetat tillsammans under åren 1981 till 1985 på dåvarande ICA Eol i Rollsbo (Kungälv). Maken och Per Håkan på lagret och mamman i receptionen. Likaså hade maken och åklagare Per Håkan Larsson också gått i parallellklass i samma skola. Det låter ju helt tokigt konspirationsteoretiskt att påstå att jag redan var dömd på förhand.. men så var det nog. Allt som talade emot den massmediala bilden av den ”triviala rival och olycksaliga kärlekshistorien” gömdes undan av åklagaren och försvann. Det gällde ju för honom att hålla uppe den fina lyckliga familjen och den ”kriminelle onde 58-åringen”, som så när dödade sin älskarinnas make med en bomb för att bli kvitt honom!

Det underlättade heller inte för mig i Tingsrätten att två av nämndemännen också sedan tidigare mycket väl kände Christinas make, svärmodern (båda målsägande) och svärfadern. Christina kände igen nämndemännen när hon vittnade i min rättegång. Hade hon inte varit där hade det aldrig framkommit att nämndemännen var kända med familjen och i högsta grad partiska. Läser man sen domen lyser det igenom att de måste ha svurit sig blågröna över att Christinas man var en rekorderlig och hyvens man som älskade sin familj och gjorde allt för frun och barnen.

Ulla Arnholm hade arbetat i Kungälvs kommun i över 30 år och lika länge känt svärfadern som tidigare varit gatuchef i samma kommun. Båda har under åren haft med varandra att göra och Ulla kände väl till familjen inklusive Christinas man (dock inte deras dysfunktionella familjesituation).

Christer Mohlin känner också familjen (utom deras dysfunktionella familjesituation förstås) från flera olika sammanhang. Han har bland annat varit med i besluts fattande med Christina, makens och svärfaderns stiftelse att bygga cykelbanor (där har Ulla också varit med).

Det förundransvärda i sammanhanget är att dessa i Kungälv kommunarbetande folkpartister bara är ersättare som nämndemän. Hur har de hamnat just i detta mål, och vad hade hänt med de två ordinarie som skulle varit med från början? Finns säkert en naturlig förklaring till det. Det oförklarliga är att de i detta fallet hade det dåliga omdömet att kvarstå som nämndemän, trots deras uppenbara partiskhet. Att domaren, rådmannen Gunilla Carle de Verdier inte skulle upplyst de vad som gäller för jäv ter sig ju också helt osannolikt. Det är ju helt ofattbart om de inte visste om sin jävsituation i detta mål.

Christina (och barnens) redogörelse om misshandel, hot, våldtäkter och brutalitet av maken/fadern hånades och förlöjligades. Åklagare Per Håkan Larsson ville till varje pris ha dit Christina för medhjälp och anstiftan till ”försök till mord” . Det gick inte (för det var ju inte sant).. så en polis berättade för mig att ”får han inte dit henne för det ena så ska han ha dit henne på det andra”.. och det fick han genom åklagarkompisen Lithner.. Christina fick två år och sex månader för ekonomisk brottslighet.

Christinas man hade ju tidigare gjort klart för Christina att om hon gick från honom så var hon antingen död eller så skulle han göra livet till ett helvete och ruinera henne och barnen.. Med tanke på omständigheterna blev det den senare varianten.

Efter bomben var Christina och barnen fria.. fysiskt i.a.f. Fortfarande fanns mycket rädslor kvar att maken/fadern på något sätt skulle kunna komma åt dem. De fruktade hans frustration och hämndlystnad. Våld, hotelser och tvång hade ju under en lång tid varit vardagsmat för Christina och barnen. Till slut tog Christina mod till sig och polisanmälde maken för misshandel och våldtäkt. Även sonen som blivit misshandlad anmälde sin pappa.

Lustigt nog får just åklagare Per Håkan Larsson detta på sitt bord.. strax efter att anmälan nådde honom så lade han ner den.. utan vidare förhör med varken Christina eller sonen! Självklart kunde han ju inte i ett mål (mitt mål) nonchalera och underlåta att redovisa alla fakta om misshandeln och våldtäkten av make på Christina, och samtidigt i ett annat mål driva Christinas talan för detsamma mot samme make.

Min rättegång i Tingsrätten var fyra dagar efter att Per Håkan Larsson hade lagt ner Christinas och sonens anmälningar. Senare skickar Christina in en överprövning av hennes anmälan. Hör och häpna.. åklagarmyndigheten i Göteborg frågar Per Håkan Larsson om vad han anser! Så självklart avslås även Christinas ansökan om överprövning.

Inte slut ännu bästa bloggläsare! Makens pappa (svärfadern)är miljökonsult och har anlagt en mängd miljöstationer. Vart var det lämpligaste stället för sonen att gräva ner miljöfarligt avfall? Naturligtvis på en av miljöstationerna som pappa hade anlagt. Ett gott samarbete som gav hundratusentals kronor i förtjänst. Belägg med namn på alla iblandade, vittnen samt vilka i kommunen som försökt mörka denna hantering fanns. Konstaterar att ännu en gång lägger samma åklagare Per Håkan Larsson ner även dessa ärenden. Han hemligstämplar dessutom alla Christinas skriftliga lämnade uppgifter (Bilaga 4 i i mitt mål 1400-K81731-11. Totalt 242 sid.

Christina polisanmäler också maken för att ha anlitat kriminella till att ”skrämma” en person. Oaktat att det fanns uppgifter om tid, plats, vittnen, bilnummer, summa pengar (10.000:-), vad som överenskommits och namn på alla inblandade så lade Per Håkan Larsson ner även detta ärendet.. utan ordentliga förhör varken med mig, Christina, maken eller den ”drabbade”. Uppgav i min rättegång makens berättelse för mig att han hade ”turen att få hjälp med en bekymmersam person” (han redogjorde givetvis för mer än så). Ville påvisa för Tingsrätten att Christinas make var en farlig person och inte alls den väna, skyldiga familjefar som det lät påskinas (vilket ju även hade påverkat mitt handlande). Till råga på allt så medger maken i Tingsrätten att han kontaktat ovan kriminella (dock inget som får Larsson att agera). När bomben detonerade så var han på väg till sitt arbete för att få information om vad ”de” hade gjort med den ”drabbade”.. inget han ville avhandla på telefon.

Nu var det så att den ”drabbade” också polisanmälde Christinas make och hans pappa för bland annat olaga hot.. det hade ju skickats kriminella att ”skrämma” honom. Åklagare Per Håkan Larsson får även dessa ärenden på sitt bord, vilka han snabbt lägger ner.. utan vidare förhör eller efterforskning. Den ”drabbade” hade ju utsatts för hoten om makens torpeder på grund av att han gått till miljöförvaltningen i Kungälv för att anmäla honom för miljöbrott. Totalt har den drabbade lämnat in 9 stycken anmälningar. Varav de tre sista hamnade på Per Håkan Larsson bord som han direkt lade ner.

Bakgrund

Efter en orolig natt vaknade jag vid 10-tiden med en otäck domedagskänsla, en cocktail av olustkänslor och farhågor för Christinas liv. Detta var söndagsmorgonen den 22 Maj 2011. Denna dag som skulle bli finalen på nästan 2 års ovisshet och oro… 2 år fyllda med sömnlösa nätter… skulle Christina vara illa misshandlad, blivit berövad livet eller vara i livet? Det var chockerande med maken psykiska misshandel av Christina och barnen… men nu handlade det också om Christinas fysiska liv.

Några veckor innan hade Christinas dotter försökt få tag i någon drog eller gift för att kunna ta livet av sin pappa. Hon undrade om jag kunde hjälpa henne ”min mamma orkar inte längre, hon kommer inte överleva länge till”… ”jag är ju bara 14 år, så jag kan ju ändå inte hamna i fängelse”.

Sonen hade gett upp ”jag orkar inte att oroa mig längre… slår han ihjäl mamma så gör han”.

Om Christinas väninnor inte fick tag i henne på några timmar så kunde dom gråtande av oro ringa mig och undra om jag hade hört från henne.

Veckan innan hade jag läst ett brev som dottern skrivit till sin pappa (Dotterns brev) men inte vågat att skicka. Jag hade varit en ensamstående pappa till 4 barn… dotterns brev till pappan höll på att krossa mitt hjärta (brevet hemligstämplades till rättegången). Fick också veta att dottern hade en stor kniv vid sin säng… om hon skulle behöva försvara som mamma och sig själv. Vidare så ville inte dottern åka på skolresa till Polen veckan före bomben… hon vågade inte lämna sin mamma ensam med pappan.

Christina var sliten och hade varken livsgnista eller livskraft kvar. Hon var rädd för sin make… rädd för sitt liv och hon orkade inte med all misshandel längre. Christina hade en tumör på sköldkörteln, var öm, svullen samt hade svårt att andas och svälja efter att maken tidigare tagit strypgrepp på henne.

I mitt huvud for tankarna och känslor runt, hur hon några år tidigare hade sparkats så hårt i skötet av maken att hon hade svimmat. Detta inför sonen och svärfaderns ögon. Maken följde också med Christina till sjukhuset där hon tvingades säga att hon gjort sig illa på en studsmatta. Svärfadern varken kommenterade misshandeln eller försökte ingripa och stoppa den… det gällde att hålla fasaden om den lyckliga, fina familjen uppe.

Christina och hennes barns obarmhärtiga berättelser om all fysisk och psykisk misshandel, hot, våldtäkter och brutalitet fick mitt känsloliv att drabbas av härdsmälta… jag gick varm. Orkade inte med allt längre… måste få stopp på mannen… på något sätt… innan det var för sent!

Efter att desperat gått igenom alla tänkbara utvägar och möjligheter att hjälpa Christina tillverkade jag på 4 timmar en bomb… i övertygelsen om att den skulle fungera som en verklighetstrogen attrapp.

Kärnabomben

Den 23 Maj 2011 vid 7-tiden på morgonen när Christina Bladhs make Thomas Bladh på väg till jobbet öppnade källardörren till sin bostad, Staby Kärna detonerade en bomb. Ambulans tillkallades och Thomas Bladh fick allvarliga skador bl.a. på sitt högra ben och vårdades på sjukhus under tiden 23 maj till 7 juli.

Det var jag… Martin Nilsson som lade bomben där, vilken allvarligt skadade Christinas make.

Många har frågat mig hur jag, en vanlig tidigare ostraffad 58-årig man kunde göra mig skyldig till ett sådant allvarligt brott.

Denna blogg har jag startat i ett försöka att förklara varför, men också för att kunna äga min egen historia.  Bloggen kommer också att handla om kvinnor som lider i nära relationer under våldsamma, kontrollerande och manipulativa män. Om psykopatiska män, vars kvinnor samhället, rättsväsendet, de offentliga och ideella hjälpapparaterna inte förmår eller har kunskap om att skydda.

Naturligtvis är det varken tillåtet eller acceptabelt att lägga en bomb som i detta fallet skadade Thomas Bladh. Så den här bloggen har inte kommit för att rättfärdiga eller försvara det jag har gjort. Jag är dömd till 10 års fängelse för ”likgiltighetsuppsåt” vilket betyder att jag inte hade för avsikt att döda eller skada Christinas make, men varit likgiltig inför utgången av min handling, så brottsrubriceringen blir i alla fall ”för försök till mord”.

Helt otroligt är att Christinas make ändå så snabbt kunnat rehabiliteras och återgått till att arbeta igen, och i stort sett leva ett helt normalt liv.

Känner också en stor lättnad, glädje och befrielse över att Christina Bladh idag lever, är fysiskt oskadd och att hennes två barn nu har en mamma kvar. Två barn som för tio år sedan mist sin bror Nicke i en olycka. En bror som ständigt var orolig och nervös inför faderns missbruk, hot och misshandel av hans mamma och syskon.