Genusperspektiv

Ska försöka att skriva ett inlägg i veckan på bloggen. Lite beror på postgången och lite beror på skrivkramp (jobbigare än jag trodde att skriva om det jag varit med om och gjort). Var nästan klar med nästa inlägg då andan föll på att skriva om något annat som jag precis kom på.

Av de reaktioner jag mött på grund av bloggen kan jag urskilja ett klart genusperspektiv. Alla kvinnor har hittills börjat kommentera bloggen utifrån hur barnen och Christina haft det ”jag gråter med barnen”, ”herregud så ni haft det”, ”kan vi göra något?”. Alla män har hittills börjat med att reta upp sig på att jag skrivit ”bombattrapp”. Den vanligaste kommentaren ”det är väl ingen jävla bombattrapp.. det är ju för fan en fullt fungerande bomb du tillverkat”. Bägge har ju rätt, men det speglar olika perspektiv av samma händelse.

Det slår mig då plötsligt.. så har det också varit under hela bombutredningen och genom alla rättegångar. Christina som kvinna har blivit mätt med en helt annan måttstock än till exempel hennes make och mig. När hon i sina skriftliga svar berättar om sitt liv, vad maken och svärfadern har sysslat med och sin relation till mig, så hemligstämplas de med hänvisning till att ”det görs för att skydda henne från henne själv” (Christinas förhörsledare Helen Vernholt) När jag frågade min förhörsledare (Lotta Börjesson) varför? ”det är bara ett staplande av elände, ett ältande och kan inte tillföra utredningen något”. Christina skriver där om hur hon blev misshandlad och våldtagen av sin make första gången när hon var nitton år, att hon försökt skydda barnen från att se och höra övergrepp, misshandel och brutalitet. Hon skriver ”jag är ledsen och ångrar mig djupt att jag berättade så mycket för Martin (mig), mer än han orkat och kunnat bära”. Detta gör henne mindre trovärdig och har inget att tillföra i utredningen?

Frågorna jag fick under mina förhör skiljde sig också en hel del från dem som Christina fick..även om jag tar hänsyn till att vi förhörts av olika skäl. Christina fick ju flera frågor typ ”förstod du inte att Martin skulle kunna reagera starkt på allt du berättade för honom.. hur känner du inför det?”.

Citat ur FUB bilaga 2:1400K81731-11 (Helen Vernholt förhör)
HV: ”Du har ju uttryckt att du varken gillar Monika eller Thomas och att Thomas både fysiskt och psykiskt misshandlar dig. Tror du att det finns ett samband?”
CB: ”Jag har inte bara pratat illa om hans mamma. Det har varit både och”.
HV: ”Vems information tror du Martin agerar utifrån nu då?”
HV: ”Vems information tror du att agerar Martin utifrån då? Är det du som berättar?”
HV: ”Hur tror du Martin upplever när du uttrycker att du är under en sådan press, fara för ditt liv, du ska orka leva?”
HV: ”Hur tror du att det påverkar Martin att hör allt det här?”.

Christina blev ifrågasatt och skuldbelagd för att hon för första gången i sitt liv vågat berätta fullt ut för någon utomstående om hur hon och barnen hade det. Ni kvinnor som anmält en man för övergrepp och misshandel känner ju igen alla förnedrande frågor, den lättare varianten: ”slog han dig med öppen eller knuten hand?” (öppen hand = ingen misshandel, knuten hand = misshandel). Så jag ska inte älta ”dubbla övergrepp”..de flesta kvinnor vet vad jag pratar om.

Eftersom maken upplevt allt som en lycklig familj, han älskade sin hustru och barn över allt.. han förstår ingenting! Visserligen hade han tagit någon öl då och då för han sörjde sin sons död för nio år sedan, men verkligen inte mer än så. Detta gör ju det helt meningslöst att referera till hans förhör.

Frågorna som förhörsledaren ställde till mig var mer av arten ”det är ju lätt att falla för en så vacker kvinna och bli påverkad till att göra en sådan här allvalig sak”, ”det är bara du som gått på det.. hur kan du vara så naiv?” ”det är många som stöder maken och tar avstånd från din och Christinas berättelse.. vad har du att säga om det?”. jag gjordes till ett förvirrat, korkat och lättpåverkat offer, vars handlande ändå sågs som förståeligt.. rätt fördömande! Naturligtvis fick jag även en massa tekniska frågor om bomben och hur jag tillverkat den.

Nu kastar jag lite bland ämnena. För någon månad sedan hittade jag en bok här på biblioteket som heter ”psykopatens grepp” (se litteraturlistan). Trodde jag skulle gå i bitar bara av att läsa alla rubriker i början. Kunde vara en manual till Christinas liv. Hade ju pratat en hel del med Christinas make också. Fick i början intrycket av att han var en driftig, trevlig hårt arbetande man. Hade jag, innan våra samtal läst boken ”psykopatens grepp” hade jag förstått mer exakt vem jag hade framför mig. Hade jag även läst kapitlen om förslag på hur man tar sig ifrån en psykopat hade jag med största sannolikhet även kunnat stötta Christina och barnen på ett mer kreativt sätt än vad som nu skedde (har försökt med mer än bomben.. blir nog en lång blogg..)

En uppmaning till alla mammor och pappor:

LÅT ERA DÖTTRAR LÄSA DENNA BOK!

Boken skulle ingå i gymnasiets psykologiämne. Många tragedier och mycket lidande hade kunnat undvikas om tjejer på ett tidigt stadium kunnat identifiera och vara vaksamma på signaler om sådant som kan bli både smärtsamt och dyrt i framtiden.

Hade Christina fått läsa boken på gymnasiet så hade livet sett annorlunda ut både för henne, hennes make och mig idag!

Barnens talan

Kom på att jag tidigare skrivit, angående syftet med min blogg ”men också två barns talan, vars röst ingen hittills lyssnat på”. Det är inte riktigt sant. Tingsrätten lyssnade faktiskt på barnen då det gällde vårdnaden om dottern. Deras brev till tingsrätten resulterade faktiskt i att Christina fick ensam vårdnad. Mål nummer T 10780-11

Så här skrev dottern:

Hej du som nu läser detta brev, Jag blir tvungen att skriva detta brev eftersom den man ni kallar min ”pappa” sätter sig emot min frihet mot honom. Först skriver han på att min mor ska ha ensam vårdnad om mig sedan tar han tillbaka det. När jag fick höra att Thomas skrivit på att min mamma skulle ha vårdnaden om mig blev jag överlycklig och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag skulle äntligen vara fri som alla andra i min ålder. Men tydligen tycker Thomas det är roligare att skada än att hjälpa dock visste jag redan det men att vara så för jävlig att ta tillbaka vårdnaden är till och med lågt för att vara Thomas Bladh. Jag fyller 16 år, jag är inte 3 eller 9 år utan jag är snart 16 år. Jag tycker att jag själv ska bestämma vem som ska ha hand om mig! Jag anser att Thomas inte är kapabel att ha vårdnaden om ett barn då han inte ens kan ta hand om sig själv. Det han vill är att ha insyn i mitt liv men om han skulle vilja ha insyn i mitt liv kanske han från början skulle tagit ansvar och gett mig kärlek och omtanke istället för att ge mig magkatarr.
Att ha full insyn i en annan människas liv som man inte känner kallas stalking och det är olagligt i Sverige. Så det ända han vill är att försvåra mitt liv som redan är svårt nog som det är! Jag vägrar att han ska ha vårdnaden om mig!! Plus, så kommer allt med sjukvård, tandvård, skolan och banken försvåras då han måste skriva på saker och han vill ju ha hemlig adress och hur fan, ursäkta mig men hur ska han då kunna skriva på. Kan också bli jobbigt då jag inte vill ha någon som helst kontakt med denne man.

Jag ska förklara lite hur jag haft det. Jag har lärt mig mycket av Thomas, kanske inte sånt man ska få lära sig av sin pappa men han har lärt mig hur fulla människor ser ut, hur fyllespyor ser ut att det är ok att slå sin fru samt barn. Att det är ok att trycka ner sina barn så mycket att de själva undrar om dom är värda något, Tack Thomas det var en bra uppfostran. Tur att jag växte upp med en mamma som jag haft/har! Hon har skyddat mig från så mycket att det är sjukt!
har fått höra utav Thomas i 15 år hur värdelös jag är och att de skulle vart jag som dog istället för min bror Nicklas. Thomas har förstört mitt liv i 15 år och han har även försökt förstöra det mer genom att anmäla till soc att min moster som jag bor hos inte är lämplig att ta hand om mig! Han vill att jag ska bo hos främmande människor som inte är inblandade! När jag behöver min familj som mest försöker han få bort dem ifrån mig. Han försöker att förstöra mitt liv i några år till. Låt honom inte göra det! Jag går runt med magkatarr som jag gjort i 3 månader tack vare Thomas. Det försvinner inte förrän han är borta ur bilden helt. Jag kan inte gå vidare i mitt liv och må bra förrän han är borta! Så enkelt så snälla hjälp mig att få leva mitt egna liv utan en man som fått mig må så dåligt!
Snälla hjälp mig vara fri!

 

Så här skrev sonen:

Vänliga domare och nämndemän
Mitt namn är Joakim Bladh och är 24 år, är den äldsta av oss syskon. Jag skriver detta brev till er för att ge er en bredare bild av våran familjerelation och hoppas kunna ge er en större möjlighet att fatta ett rättvist beslut i detta ärende.
Familjens sammansättning har varit svår att kalla normal, omständigheter har lett till att man har förlitat sig på och kunnat känna omhändertagande av bara en förälder. Omständigheter såsom alkoholmissbruk, misshandel (både fysiskt och psykiskt) och en stor frånvaro av en stabil fadersgestalt i ens liv.
Våran far har inte någon gång uppvisat ett intresse för oss barn i ett enda avseende utan man har i hans ögon alla vi tre, nu två barn varit ett stort misslyckande och knappt existerat i hans värld. Man har försökt att fånga hans intresse när det handlar om en själv men resultatet är oundvikligen tragiskt i det perspektiv att man som hans barn aldrig gått uppmuntran eller lyckats intressera honom för den man är.
Att bara få negativitet från en förälder i hela sitt liv har format att man inte längre inte vill ha med denna att göra. Det faller sig naturligt att skadar du en annan människa långt in i hjärtat så vill du inte umgås med den personen längre. Våran far har inte enbart skadat en del av våra hjärtan utan han har även ihållande försökt att trycka ner en för den person man är.
Att inte uppmärksamma detta beteende när vi barn konfronterar honom med hans problem är för mig ett sjukligt tecken där hans vanföreställning om hur verkligheten i hans omgivning ser ut inte stämmer överens. Att inte reagera på kritiken och se det som något vi med kärlek försöker att säga honom ger honom större påtryckningar att söka hjälp. Där han kan acceptera verkligheten som den är, där han förstår att han själv har skapat detta efter hans beteende och handlingar mot oss.
För mig är det självklart att omges med människor som ger mig kärlek och omfamnar mig för den jag är och det jag vill göra i livet, inte som trycker ner mig och formar om mig till något han ändå inte kommer att tycka om. För vad man än gör och hur mycket man än gör det så är det aldrig tillräckligt. Så detta ärende handlar om våran fars egna ytterst personliga problem där han är oförmögen att inse vad hans barn säger rakt i ansiktet till honom.
Att inte lägga detta vid största vikt i er bedömning, att se vad som ligger bakom detta onödiga och kostsamma ärende i tingsrätten vore ledsamt för vi barn måste bli tagna med största allvar i detta fall. Då vi aldrig någonsin mer vill ha våran far i våra liv.
Tack för er uppmärksamhet och ödmjukhet jag har fått i mitt brev
Beundrar dessa barns tapperhet! Under hela deras liv har de kämpat med sin far och både sett och upplevt saker som man inte önskar att någon ska behöva uppleva. Ändå orkar dom kämpa på.. trots att deras pappa medverkat till att mamma fått fängelse i två år och sex månader.. trots att pappan tagit alla pengar och bilar. Han har också förhalat bodelningen så mamman tvingas leva på existens minimum (trots det finns tillgångar att dela på) utan att ha ett boende.. annat än dag för dag.
Skall be Christina att skriva lite om vad som hänt. Bland annat hur det kunde bli en sådan farsartad rättegång.. och kanske lite om hur maken och svärfadern plundrat deras bolag och tillgångar. Bättre att hon berättar än att jag gör det i andra hand. Vet att hon är i full gång med alla överklaganden, resningsansökningar mm och att hon skriver på ännu fler böcker om sitt liv (tidigare skrivit boken ”och skorna står kvar” som handlar om sonens bortgång för tio år sedan).