”Kärna Socknen” vill ha kontakt

Ännu ett anonymt brev har skickats till mig. Jag har lite svårt att förhålla mig till det. Ta åt mig och försöka analysera vad det innebär, eller bara lämna brevet åt sitt öde?

Det kostar väldigt lite, ett porto och kuvert, att skicka iväg några rader för att avreagera sig. Ytligt sett kan det tyckas lite ynkligt att sitta och skriva anonyma brev. Varför inte stå för det man skriver och skapa en dialog istället?

Naturligtvis känner jag ett ansvar för det jag gjort och dem jag skadat. Direkt har jag skadat Thomas Bladh, men också indirekt hans mamma, pappa, syskon och en kusin. Jag är uppriktigt ledsen över mitt oansvariga beteende. Det är inte så att jag inte förstår att det är skit. Frågan är om jag kan göra något åt det?

Det som gör mig förvirrad är att det verkar som om brevskrivaren vill ha dialog. Något saknas och något måste läggas till i vederbörandens liv. Men vem skall jag svara? Det är förvisso kanske inte så svårt att räkna ut, men anonymt är anonymt. Det enda som står mig till buds just nu är min blogg, vilken jag vet familjen Bladh läser lite då och då.

Förhoppningen med att lägga ut brevet är att vederböranden känner igen sig och tar kontakt med mig. Naturligtvis ingen högoddsare…. men jag vill ändå prova så här,

”Kärna Februari 2015
Hoppas att du hittat rätt i din nya tillvaro och att du njuter av det helvete du ställt till med för alla oss i Kärna, som trots allt tänkte på varandra och som samlades för olika saker i bygden.
Det du gjort finns ingen ursäkt för, helt sjukt, undrar vad XXXX tänker om dina gärningar, ni var trots allt ihop men mycket av er relation fungerade inte heller, kanske därför att du har svårt för kvinnor i dina relationer.
För informationens skull är Christina tillsammans med en ny man, skild och med barn i ett tidigare äktenskap.Om du tror hon väntar på att du skall komma ut är du en riktig jubelidiot, er relation är nog över.
Det enda hon söker är någon som kan försörja henne och hennes intressen, du är nog avbockad sedan hom kom ut, hon har startat ett nytt liv utan dig.
Antagligen har hon redan talat om för dig detta, men etfer all skada du orsakat i Kärna kände jag mig nöd och tvungen att informera dig att du är superblåst av Christina Bladh.

Hoppas din resterande tid i fängelse blir jobbig för dig, du har nog en hel del att tänka på, ny man i hennes liv, skall du skada den mannen också, eller hur är planen denna gången??
Sug på detta en stund och fråga dig själv om vad det var värt allt detta, nya cellkamrater, ny stämpel i din livsbok som fängelsekund för vad??
Svarar hon dig att det inte är så att hon träffat ny man ljuger hon, du kan få adress och telefon nummer om du vill.
Hoppas det är stake i dig och att du talar sanning om vem som egentligen låg bakom mordförsöket på Thomas Bladh, inte för att det gör ditt liv lättare men för att stoppa framtida handlingar från denna kvinna.

Njut av den tid du har kvar.

Kärna Socknen”.

Jag lider faktiskt med dig som skrivit ovan brev. Fattar det svåra med att fastna i hat och bitterhet. Tankar på att hämmas? Ge igen? Att på det sättet behöva lindra dina smärtor och hålla dig uppe?

Men du har helt rätt i att det inte finns någon ursäkt för vad jag gjort. Jag är uppriktigt ledsen över det. Det var också tråkigt att höra att jag ställt till ett helvete för alla i Kärna, att ni nu inte ens kan tänka på varandra och inte heller samlas för olika saker i bygden…. verkligen trist.

Kom hit och prata om saken. Det finns medling. Ställ upp på det. Skriva bara till mig; hit eller till mailen på bloggen.

Ta en promenad i skogen.

Sköt om dig och tänkt till.

Vad vill du?

Hur vill du ha din framtid?

”Kärna Socknen” jag väntar på att få höra av dig!

Paus i mitt skrivande

Har fått skrivkramp. Känner för tillfället en viss leda över bloggskrivandet.

Har funderat en hel del över nyttan med att fortsätta skriva som jag gjort. Att bland annat skriva om hur jag upplever omständigheterna som bejakar mäns våld mot kvinnor. Vilken nytta gör det att jag skriver om kvinnor som blir illa, brutalt behandlade av sina män, som får stå ut med de övergrepp deras män behagar att utsätta dem för…relativt ohämmat och straffritt? Att skriva om ett samhälle vars ambitionsnivå är ganska låg inför att stärka kvinnors trygghet, jämställdhet och trovärdighet i förhållande till männen. Teori och praktik har inte på ett täckande sätt lyckats införlivas med varandra. För det mesta blir det bara statistik och beräkningar om mäns hot, övergrepp och brutalitet mot kvinnor som sedan presenteras i procentsiffror och riskfaktorer… långt ifrån den verklighet som 10.000 tals kvinnor i Sverige lever i.

Kommer det att bli protester och massmöten över utsatta kvinnors levndsvillkor för att jag skriver om det? Troligtvis inte. Tänker att det kanske till och med blir tvärtom! Kanske mitt repetitiva tjat i stället gynnar förövarna? Kanske blir det så mycket okomfortabel information att det till slut slår bakut… dövörat slår till? Speciellet då det gäller kvinnoförhållanden som är svåra att göra något åt, som ifrågasätter många mäns socialt accepterade kulturer och strukturer.

Tänker speciellt på en dom från Umeå tingrätt (14/5 2013) där en ung flicka blir våldtagen på en fest. Hon får en flaska uppkörd i underlivet tills det börjar blöda. Tingsrätten skriver: ”Flickans försök att i protest föra samman sina ben kan av pojkarna ha uppfattats mindre som ett motstånd och mer som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan”. Undrar om Umeås tingsrätts ledamöter gick hem och frågade sina mödrar, fruar, älskarinnor, systrar och döttrar hur önskvärt, behagligt och tilltalande DE skulle uppleva att, trots starka protester, få en flaska mellan benen uppkörd i underlivet tills blodvite uppstår? Kan tingsrättens ledamöter föreställa sig sin egen maka eller dotter i den situationen?

Rättsväsendets, ibland patologiskt deformerade kvinnosyn är ju så vidrig att den är svår att ta till sig. Jag tror att alla vid sina sinnens fulla bruk protesterar mot detta, vill agera på ett konstruktivt sätt. När vi ändå inte lyckas påverka, nå fram och få gehör för vårt ogillande blir vi till slut avtrubbade… slutar att reagera. Vi tröttas ut i stället för att väckas up till normala instinkter av fördömande och avsky. Ju fler händelser av övergrepp mot kvinnor och missriktade hjälpinsatser från samhället och rättsväsende, ju mer blasé blir vi… det blir vår vardagsmat. Många kvinnor som dagligen utsätts för våld, brutalitet och övergrepp orkar inte ens göra måtstånd mot likgiltigheten inför att detta kanske ändå bara är ett naturligt inslag i kvinnors liv…. en naturlag.

Ett ljus i tunneln är regeringens somordnare Carin Götblad. Hennes utredning ”Frihet från våld måste bli ett nationellt folkhälsomål” är revolutionerande. till exempel vill hon lyfta ut förövaren från familjen och ta hand om honom, istället för att kvinnor och barn hals över huvud måste fly hemmet. Det är en genomgripande nytänkande åtgärd. Skulle hennes 50 förslag bli vägledande rent juridiskt så vore det världens åttonde underverk. Håller tummarna för att Carin Götblad får gehör för sin utredning.

Tills vidare tar jag en paus från mitt skrivande på bloggen. Just nu har jag inte något meningsfullt att skriva om, något som jag tror skulle vara till nytta för någon… inte ens för mitt eget bearbetande längre. Jag tar fortfarande gärna emot både ris och ros på min mail karnabomben@gmail.com. Skulle jag få lust, eller att det kommer något som jag brinner för så återkommer jag.

Vill tacka alla de närmare 20.000 personer som hittills besökt min blogg och alla som hört av sig och inspirerat mig att skriva. Gläder mig över att ca 20 personer om dagen fortfarande läser min blogg.

TACK!

Artikeln i tidningen CAFÉ

Tack alla ni som hört av er och önskat läsa artikeln om mig och mitt brott i januarinumret av tidningen CAFÉ, men inte fått tag i tidningen så går den att läsa här nedan.

http://perssonjohan.se/Cafe_Dok_Karnabombaren.pdf

Kvinnans rop vid våldtäkt

Vid ett mål nyligen i Lund friades ”våldtäktsmannen” för att han inte förstod att kvinnas rop, skrik och böner om att sluta var på allvar… han såg det tvärtom som en uppmuntran till dominanssex. Att hon skrikit så till den milda grad att hon vid läkarbesöket direkt efter våltäkten kunde uppvisa rodnad, svullnad och ömhet i gommen togs det ingen hänsyn till. Att kvinnan direkt efter att hon lyckats fly setts av vittnen uppträda hysteriskt, uppriven och knappt kontaktbar tog rätten heller ingen hänsyn till.

Historiskt sett har dock kvinnans rop varit ett viktigt bevis vid våldtäkt. Det går så långt tillbaka till Gamla Testamentet, femte Moseboken 22:23-27.

”Om en orörd flicka är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne där skall ni föra ut båda till stadsporten och stena dem till döds, flickan därför att hon inte ropade på hjälp inne i staden, och mannen för att han lägrade en annan kvinna. Men om det var utanför staden som mannen träffade den trolovade flickan och övermannande henne och låg med henne, så är det bara han som ska dö. Flickan skall du låta vara. Flickan har inte gjort något som förtjänar döden, ty detta brott motsvarar ett överfall då man dräper en annan man. Det var utanför staden han träffade den trolovade flickan, och hon kan ha ropat på hjälp utan att någon kom och räddade henne”.

På 1200-talet blev våldtäkt ett ”edsöresbrott”. ”Edsöresbrott var ett brott mot den kungliga fridlagstiftningen och våldtäkt straffades mycket hårt: biltoghet (fredlöshet i hela riket) och förverkande av all egendom ovan jord. Bevisläget var: ”Syns det på mannen eller hans kläder något som kvinnan rivit eller syns det på kvinnan eller hörs rop och åkallan, då ska häradsnämnd avgöra vad som är sant”. Senare på 1600-talet ställde Hovrätterna kravet på att kvinnan skulle ropa och att hon utan dröjesmål skulle tala om vad som hänt.

Kravet på kvinnans rop togs bort i och med 1734 års Missgärningsbalk kapitel 22 paragraf 1. Då definierades våldtäktsbrott ”när någon med wåld främjar sin onda lusta med någon qvinna, emot hennes vilja” då skalla straffet för fullbordat brott vara dödsstraff”.

Historiskt sett har det väl aldrig varit så riskfritt för män att att våldta och kränka kvinnor som nu. Idag har något kriminellt, en olaglig handling i stort sett blivit laglig och alltför många ”utövare” slipper straffansvar. Dessutom kommer åklagarna alltför lätt undan med att de ”fattade sina beslut som de ansåg vara riktiga utifrån den informationen som de hade vid tillfället”. Det är ju åklagarna själva som tar ställning till den informationen de har och vilken information de behöver skaffa in för att kunna gör riktiga beslut. De kan ju inte bara sitta, gapa och svälja det som polisens förundersökning presenterar för dem. De behöver bli mer aktiva och ta till sig ny och färsk information, speciellt om våld i nära relationer.

Jag generaliserar, hårdrar mitt resonemang rätt rejält och det jag skriver saknar naturligtvis analys. Dock i jämförelse med flera åklagare och juristers argumentation och intention gällande våldtäkt och kvinnofrid så tror jag att jag ändå ligger rätt bra till i mitt resonemang och belysning av dåtida oh nutida strafflagstiftning.

Kanske dags att källsortera lite ur tidigare lagar och regler, samt återvinna lite ur kompost av gamla och nya uppfattningar gällande kvinnans historiskt sett utsatthet, och det som bejakar mannens utövande av våld mot henne?

Är våld i hemmet en intern sak?

Skrev för dryga året sen till Gudrun Schyman och undrade om hon hade lust att tycka något om det jag skrivit på min blogg. Hon svarade i ett mail ”Jag är nog inte rätt person att ge någon recension av det du skriver, det verkar vara internt”.

Självklart är jag väldigt glad att hon överhuvudtaget svarade. Detta till skillnad från 90% av alla andra jag skrivit till. Men det påminner mig om när jag tidigare försökte prata med folk om situationen som föranledde att jag skadade en hustru- och barnmisshandlare. ”Det är väl en privatsak inom familjen”, ”hon kan väl bara gå därifrån om det nu är så hemskt”, ”det är väl upp till henne att ta itu med”… var några vanliga reflekrtioner jag fick på mina trevare om hjälp och råd inför en situation som jag inte visste varken ut eller in på.

Idag räknas det mesta i kalla siffror och statistik, mycket lite talas om ideologi, moral och etik. Men även de som bara kan se till x-antal kronor och ören borde höja på ögonbrynen inför förtjänstmöjligheterna av en ideologi och strategi som främjar trygghet, hälsa och välstånd inom familjen.

Sjukvård och social omsorg kostar runt 60 miljarder årligen i Sverige. Rättsväsendet kostar runt 40 miljarder årligen. Det är totalt runt 100 miljarder årligen, och då är omkringkostanderna som sjukpenning och socilabidrag på ytterligare 80 miljarder inte medräknade. Till det kommer dessutom oro, lidande och sociala kostnader för familjer och deras bekantskapskrets som inte kan värderas i pengar. Totalt är ovan pengabelopp nästan uppe i 25% av alla sorters skatteintäkter (ca 800 miljarder/år), Inte en alltför vild gissning vore att det finns en stor samhällsvinst i att se på sambandet mellan ovan kostnader och samhällets syn på och hantering av våld mot kvinnor.

Jag är helt övertygad om att våld och övergrepp inom familjen inte är en intern sak, det är ett samhällsproblem. Jag skrev i ett tidigare inlägg att ”FN betraktar våld mot kvinnor som en global epidemi”. Några fall av fågelinfluensa i Kina fick till följd att regeringen satsade miljarder på att buffra stora lager av mediciner med tveksam eller ingen verkan alls. Var är alla miljader till kvinnofrid? Det som kanske påverkar hälsa och välmående mer än något annat.

Att inte agera tillräckligt mot våld i nära relationer är dyrt samt förgiftar vår evolution, våra barn, vår framtid. Ett arv vår kommande generation inte skulle behöva bära på.

Avslutningsvis tänker jag på kvinnan som berättade för mig om hur eskimåer ser på våld mot sina barn. De misshandlar eller slår inte sina barn för då riskerar deras själar att bli oroliga. Då vill själen inte vara i barnets kropp. Följden blir att deras kropp och psyke blir sjuka. Själen blir förvirrad och vet inte vart den ska ta vägen. Ingen aning om berättlesen är sann eller inte men det är ett vackert sätt att se på människor och hälsa. Om man nu ändå skulle behöva ett rättsnöre för att inte slå sitt barn (eller någon annan), så är synsättet med själen mycket mer sympatiskt, än att inte göra det för att är olagligt och straffbart.

Jaha… så här ser det ut

Sen jag började skriva mi blogg den 31 oktober 2012 har det hänt mycket i mig. I början var jag arg och frustrerad över alla orättvisor, allt mygel, allt som gjorts för att kreativt skydda en familjetyrann och försvara alla hans övergrepp. Allt som gjorts för att dölja och hindra sanningen från att komma fram om hur en kvinna och hennes två barns helvetiska liv sett ut hade tagit mycket hårt på mig.

Det har varit en tung resa genom bitterhet och ilska. Inte över mitt straff…som jag tidigare skrivit så hade jag tagit ett par år till, om bara sanningen kommit fram. Åtminstone så att barnen hade fått upprättelse, att deras verklighet hade tagits på allvar, att deras röst hade fått höras. I stället för att fråga sig varför deras mamma inte lämnade plågoanden hade det ju varit klädsamt att fråga varför deras pappa överhuvudtaget betedde sig som han gjorde, och varför ingen av alla personer som visste om vad som pågick i familjen ingrep?

Åklgare P-H Larssons listiga mörkläggning av misshandeln och övergreppen vilka Thomas utsatte sin familj för har varit möjlig endast för att det konstant verkar finnas en tyst överenskommelse män emellan om att hålla varandra om ryggen… inte alla men tillräckligt många för att män som Thomas relativt sett, ganska ostört och straffritt kan fortsätta sin brottsliga verksamhet.

Tidigare har jag varit en Don Quijote som fäktats mot väderkvarnar. Det har naturligtvis varit ett helt omöjligt projekt att få rätt mot åklagare och polis i Västra Götaland. Vad trodde jag? Speciellt när prestige och kotteri fått styra agendan. Deras fixande och trixande har varit som en instruktionsmanual i hur man ökar misstron till rättssamhället.

Idag har jag fått en helt annan ro. ”Jaha… så här ser det ut”, inte uppgivet eller nonchalant, utan mer som att världen är inte rättvis, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Den kanske inte ens skulle fungera om allt var rättvist? Moral och känsla för rättvisa kommer inifrån oss själva, den fungerar inte utifrån vad andra runt omkring oss gör eller beslutar. Jag har gjort min grej, den var överilad och ansvarslös. Den hade dessutom kunnat sluta med att Thomas hade dött…. det är jag väldigt tacksam för att han inte gjorde! För mig räcker det med att ha skadat någon, vilket inte ens varit min avsikt, och få leva med det. Nu har både Thomas och jag fått en ärlig chans att ställa saker och ting tillrätta. Jag håller på… och jag vill fortsätta med det.

Framtiden vet jag inte mycket om. Jag skriver vidare på mina böcker, min blogg och lite brev till myndigheter och beslutsfattare. Besöksantalet på bloggen har sjunkit en del. Nu är det i snitt 10-15 besökare om dagen, varav 50% är unika. totalt har bloggen haft över 14 000 besökare. Att så många varit intresserade av det jag skrivit är helt otroligt. Några har skrivit till mig om vad de tyckt och tänkt, andra har länkat till min sida och flera gamla vänner som hittat min blogg har hört av sig. Hittills har jag fått uppmuntrande och stöttande meddelanden, exkluderat Klanen Bladh förstås.

Vad jag vet om framtiden är, att jag snart kommer att undersöka möjligheterna till resning gällande mitt straffs längd och art. Jag anser inte att min dom korrekt speglat de faktiska omständigheterna. Om domstolen tagit hänsyn till dessa hade det automatiskt inneburit en upprättelse för Thomas exfru och barn. Därför letar jag nu efter en bra advokat som skulle kunna hjälpa mig till begära resning.

Inga jätteförhoppningar… men varför inte prova?

När mamma åker på stryk

Vad händer i barn som tvingas se sin mamma bli misshandlad? Vad händer i barn som tvingas vara med när deras mamma kränks och utsätts för grova övergrepp? Vad händer i barn när deras första stora kärlek i livet…sin egen mamma bli illa behandlad?

Under hela mitt liv har jag aldrig mött så många människor som under min fängelsetid, vars mödrar varit utsatta för ett så helvetiskt liv av deras fäder, styvpappor eller andra män… oftast de själva också.

Själv har jag bara en gång när jag var väldigt liten sett min pappa utdela en örfil mot min mamma. Den örfieln har etsat sig fast på min näthinna, dunsen och skriket kan jag fortfarande höra för mitt inre. Detta hände bara en gång, mina föräldrar var unga och det har aldrig upprepats sen dess. Ändå kan jag än idag 61 år gammal återuppleva rycket i kroppen innan jag stelnade till, hur fysiskt ont det gjorde i mig… jag lämnade min kropp… ville bara komma bort. Vad som hände före och efter örfilen har jag inget minne av. Detta är ju egentligen en struntsak i jämförelse med vad orden misshandel och övergrepp normalt står för… ändå har denna lilla episod satt tydliga spår.

Vad hände i barn som utsätts för mycket värre situationer än den jag upplevde? Hur påverkar dessa upplevelser framtida relationer, deras sociala liv och hälsa? Är det en tillfällighet att det finns så många ungdomar just här som upplevt våld och övergrepp inom familjen som barn?

Jag tror att många barn som tvingats se sin mamma råka illa ut till slut stänger av känslor och tankar. Att de sluter sig inom sig själva, att de inte litar på vuxenvärlden, att de får se en skev bild av hur medmänskliga relationer ser ut. I förlängningen störs käsnlolivets funktioner ner till den milda grad att förmågor som emapti, värdighet och förmågan att känna skuld hamnar utanför personens referensramar… relationen till etik och moral fördunklas. För pojkar är det ytterligare ett dilemma att behöva välja mellan kärleken till mamman och lojaliteten till pappan, han som också står för pojkens manliga förebild.

Kan inte låta bli att flika in några tankar om Thomas som jag skadat (som jag nu sitter i fängelse för). Under sin uppväxttid hade han fått uppleva hur mamman utsatts för misshandel och kränkningar av pappan. Påverkade det honom att bete sig likadant mot sin fru? Det är frestande att spekulera i om Thomas liv hade fått en annan inriktning om någon hade ingripit mot hans pappas brottsliga beteende mot sin fru. Var det en ärftlig eller en miljöpåverkad defekt som fick honom att begå övergrepp och brutalitet mot sin fru oh misshandla sina barn?

Jag tror att barns tidiga upplevelser av familjevåld är en viktig fator som korrelerar med framtida psykiska ohälsa, drogmissbruk och risken att hamna i kriminalitet… att det finns en koppling mellan kvinnors och speciellt mödrars livssituation, och unga mäns risk att hamna i drogberoende och kriminalitet.

Har skrivit till Kriminologiksa institutionen och frågade om det fanns någon där som forskade i ämnet våld i nära relationer… det fanns det inte. Brottsförebyggande rådet BRÅ bedriver inte heller någon direkt forskning om sambandet mellan kriminalitet och våld i nära relationer.

Att arbeta för ett fredligare och tryggare samhälle innebär kanske att bryta upp och tydliggöra strukturer i vårt samhälle som bejakar mäns utövande av våld. Eller som jag läste någonstans:

”Är sanningen farlig? Kommer mäns privligier, om de frånats dem, rendera dem att sätta sig i skamvrån och suga på tummen i avsaknas iför förlorade privilegier och utan att kunna fortsättningsvis förlusta sig gratis och straffritt?”

Ännu en berättelse

Flera som hört av sig till mig har känt igen i det jag skrivit på min blogg. En kvinna som läst min blogg skrev till mig om vad som hänt hennes väninna.

Vänninan hade levt på flykt undan sitt barns far i en fasansfull värld där man rycker till för varenda skugga. Misshandel och hot var vardag för henne. Mannen kunde klätta flera våningar upp längs med stuprännan och slå sönder balkongfönstret klockan 11 på kvällen med hänvisning till att han bara ville säga god natt till sin två och ett halvt år gamla dotter. Senare under en rättegång fick han frågan ”Sover inte ett litet barn vid den tiden?” ”Nä, hon var vaken!” Vad fanns det att vänta sig när balkongfönstret krossades och mamman skriker av skräck?

Vänninans enda önskan var att inte behöva vara med sin dotters pappa längre. Som kuriosa kan nämnas att mannen var lång, blond, blåögd och svensk.

Första gången hon ringde polisen var hon fruktansvärt rädd men såg ingen annan utväg. Polisen kom till lägenheten, tittade, gjorde en anteckning och åkte därifrån. Den enda påföljden av detta var att mannen trängde sig in hos kvinnan och slet ut sladdarna till telefonen. Vad som hände den natten vet bara kvinnan och mannen.

Efter mycket lidande, misshandel med mera blev det till slut en rättegång mot mannen. I rätten vittnade poliserna mot kvinnan. ”Hon var en hysterisk kärring som bara hindrade barnets pappa från att träffa sin dotter.” Det var som en visa nere på polisstationen ”nu ringer kärringen igen”. där satt kvinnan, misshandlad, förnedrad och livrädd. Flera gånger hade hon behövt fly hals över huvud med sin lilla dotter på armen, kalla vinternätter som varma sommardagar. Han kunde misshandla henne när hon hade dottern på armen, det fanns gott om vittnen som hade sett vad som flera gånger hade skett. Mannens syn på händelserna ”Det var menat som en smekning”. De var som jagade villebråd, en ung mamma och ett litet barn! Poliserna vittnade om att hon var hysterisk. Det som kvinnan upplevde som värst var att hon tidigare sett polisen som en trygghet, en av dem hade första gången verkat snäll och förstående. Samma polis satt sedan i rätten och hånade henne. Naturligtvis vart mannen frikänd.

Vis av förnedringen skaffade kvinnan avlyssningsutrustning och anteckande allt, tidpunkter, hot, exakta ord, vittnen och så vidare. Ännu en polisanmälan gjordes mot mannen. På häktet gick mannen igenom en psykundersökning som visade på starkt narcissistisk läggning och utgjorde utan tvekan en stor fara för kvinnans liv.

Mannen fick några månader i fängelse, det fanns dokumeterade inspelningar bland annat då han hållit en kniv mot hennes hals och hotat att döda henne. På frågan varför han gjorde så och slog henne svarade han, som om frågan var korkat ställt ”Jamen, hon lyssnar ju inte på vad jag säger, vad ska jag göra då, hon lyssnar ju för fan inte”.

Polisen ringer några månader senare och berättar att mannen har släppts. Kvinnan fick hasta sig iväg från jobbet, packa ner det nödvändigaste, hämtade sin dotter i skolan där hon gick i första klass, sätta sig på en buss och åka långt hemifrån. Mamman och dottern gick under jorden, gömde sig hos vänner på landet och fick till slut skyddat identitet.

Kvinnan och dottern tillgör de som haft tur, släktingar och vänner som ställt upp dygnet runt i flera år i ett drama som är svårt att förstå… för den som inte har upplevt det. Det är inte lätt att behöva se en liten flicka som inte är rädd för spöken men sin egen pappa i mörkret, bakom gardinerna och bland skuggorna på nätterna.

Våldsbrott mot kvinnoförövare

Under min tid i fängelse har jag hunnit träffa hundratals medfångar från alla världens hörn med skiftande levnadsöden och brott som fört dem hit. Folk kommer och går, alltifrån några veckor till livstid. Har hunnit gå några program som Brottsbrytet, Prime for Life och ett Våldspreventivt program. Det är inga dåliga program om man är intresserad av att resa i sig själv och bland sina tankar. På köpet får man också tillgång till sina medresenärers resor, tankar och kartor. Det är en upplevelsesafari, den har dessutom gett mig unika möjligheter att kunna ta del av en värld som för de flesta är helt sluten.

I fängelsevärlden sprids det snabbt vad man blivit dömd för. Historien om varför jag sitter här och vad jag är dömd för brukar för det mesta föranleda diskussioner och kommentarer. Oftast inte bara om mitt brott, utan också om vad personerna jag pratat med har för historik gällande våld mot kvinnoförövare. Ämnet väcker alltid starka känslor. Så gott som alla har en relation till att reagera mot män som utsätter kvinnor och barn för övergrepp. Jag är absolut inte ensam här om att skadat en våldtäktsman, en kvinno- pch barnmisshandlare.

Skillnaden mella mig och flertalet här är att jag under min rättegång berättade om vad jag har gjort och varför. Inom den kriminella intressesfären låg angelägenheten i att berätta något över huvud taget, och definitivt inte om varför det i så fall skulle ha skett någon misshandel och något mord. Kvinnoförövaren är inte heller så intresserad av att berätta om varför de råkat illa ut. Låter inte så bra att stå upp i rättssalen att säga: ”jag har våldfört mig på en kvinna… den som misshandlade mig kände kvinnan”.

Personer vana vid ”poliskontakt” vet att om bakgrunden till deras misshandel skulle komma fram till polis och åklagare är risken stor att den då utsatta kvinnan kommer att anklagas för anstiftan till medhjälp till misshandel, mordförösk eller vad nu rubriceringen blir. Det medför i så fall att även rättsmaskineriet kommer att vålföra sig på kvinnan, ovanpå det våld som kvinnoförövaren redan utsatt henne för. Kvinnan, det egentliga offret blir då ytterligare kränkt, förnedrad och skuldbelagd. . Därför är det ofta mer tillfredsställande för både målsägare, den tilltalalde och den utsatta kvinnan att utelämna det verkliga motivet i ett mord eller misshandelsmån. (se Genusperspektiv).

Jag vågar påstå att våldsbrott som har sitt ursprung i mäns övergrepp mot kvinnor idag är betydligt vanligare än vad den ”statistiska verkligheten” kan berätta för oss. Det borde vara problematiskt på flera sätt. Dels för att det blir svårare att skapa sig en bild av dessa brott och då kunna förebygga dem, dels så döljer det en social verklighet om hur många kvinnors vardag ser ut med övergrepp, misshandel och brutalitet.

När kvinnor som anmält mäns våld och övergrepp får en svagare trovärdighet än männen som nekar till detsamma, eller när kvinnor inte ens vågar anmäla, då har rättssytemet fått sig en rejäl legimitetstörn. Det bäddar för ett subkulturellt rättsmedvetande, där meborgare och personer utanför samhället tar lagen i egna händer för att stoppa kvinno- och barnaförövare. Detta sker redan idag i form av både misshandel och mord. Jag tror ingen är intresserad av att den våldstrenden ytterligare expanderar.

Det är polisens uppgift att skydda kvinnor och barn mot övergrepp. Det är rättsväsendets skyldighet att lagföra personer som begår övergrepp mot kvinnor och barn, oavsett om det sker i en nära relation eller inte. Det är politiker och lagstifatre som utifrån allmänhetens rättsmedvetande ska ge underlag och verktyg för polis och rättsväsendet att utföra sina uppgifter.

Nu behövs nya visioner, mod och handlingskraft från polis, rättsväsen och politiker att förändra tankesättet: att vid övergrepp ifrågasätta offret, vanligtvis kvinnan, och värna om förövaren.

Avslutar med några rader ur Ann Heberleins artikel i DN 2014-02-20:

Efter tio års våldtäktsdebatt sitter vi fast i samma föråldrade tankar om offer, förövare och skuld.
Foucault föreslog för några decennier sedan att vi borde göra skillnad mellan sexuellt våld och annat våld. Det finns väl ingen principiell skillnad mellan att få en knytnäve i ansiktet eller en penis inkörd någonstans i kroppen. Nej, just det. Skillanden är att ingen frågar dig om du frivilligt tog emot stryk. Den som får en knytnäve i ansiktet eller en kniv i magen behöver inte bevisa att hon inte ville, att hon inte amtyckte, att hon protesterade. Våld är våld. Om än det utförs med knytnävar, knivar eller kukar. Så borde det i alla fall vara”.

Offer eller skyldig?

Vet inte varför jag glömt att skriva de 50 namnteckningar som Christina skrivit på för sin makes räkning? Klanen Bladh har gjort stor affär över att Christina ekonomiskt skulle ha bedragit sin make. Hon blev också fälld i Göteborgs Tingsrätt för urkundsförfalskning. Brottet handlade uteslutande om påskrifter för makes räkning… de som han tidigare hade godkänt.

Christina och Thomas Bladh drev i sin ungdom eget åkeri. Thomas körde mycket ute i Europa. De kom helt naturligt överens om att Christina, till förmån för enkelhet och snabbhet skulle skriva under med Thomas namnteckning på lån, bolagspapper m.m. och så hade de flutit på under ca 20 års tid. Vad Christina inte hade kunnat föreställa sig var att detta också lade grunden för påtryckningar som senare kunde utnyttjas om Christina till exempel skulle vilja skilja sig. Så blev det också efter bomben den 23 maj 2011.

I Tingsrätten hade maken ingen aning om att Christina hade skrivit hans namnteckning på alla dessa papper. Thomas renoverade till exempel deras lada för flera miljoner kronor. Han köpte bilar, båtar (i miljonklassen), motorcyklar, resor, verktyg, material och betalde hantverkare. Det mesta genom familjens bolag där han var styrelse och Christina suppleant. Så gott som alla pengar till dessa äventyr kom från de banklån, eller andra dokument där Christina skrivit på med bådas namnteckning. I Tingsrätten hade maken väldigt dålig koll på vart alla dessa miljoner kom ifrån, och vem hade skrivit på vad… han hade i alla fall inte godkänt några lån!

Thomas använde sällan sina kreditkort, på sin höjd sitt bensinkort. Allt kunde ske kontant. Jag var själv flera gånger med Christina inne på Handelsbanken i Kungälv då hon var tvungen att hämta ut stora summor kontanter till maken. Hon tyckte der var obehagligt att röra sig ensam på stan med så stora kontantbelopp.

Christina stod i stort sett för alla bank och kreditkort. Allt hon gjorde gick ju till skillnad från maken att spåra och kontrollera.

Thomas släpper några tårar och bedyrar under polisförhör (där pappa för övrigt sitter med) ”Christina stack åt mig någon hundring då och då. Det var allt jag hade att röra mig med”. I tingsrätten var det ju enkelt för maken att sitta med fingrarna i kors ”jag vet ingenting… det var Christina min fru som skötte allting”.

Det är synnerligen ovärdigt och inte trovärdigt för Göteborgs Tingsrätt att köpa ett så illa belyst och dåligt utvärderat resonemang (inge idé att anmärka på Hovrätten då den i stort sett bara är en expeditionsministär för Tingsrättens beslut)