Paus i mitt skrivande

Har fått skrivkramp. Känner för tillfället en viss leda över bloggskrivandet.

Har funderat en hel del över nyttan med att fortsätta skriva som jag gjort. Att bland annat skriva om hur jag upplever omständigheterna som bejakar mäns våld mot kvinnor. Vilken nytta gör det att jag skriver om kvinnor som blir illa, brutalt behandlade av sina män, som får stå ut med de övergrepp deras män behagar att utsätta dem för…relativt ohämmat och straffritt? Att skriva om ett samhälle vars ambitionsnivå är ganska låg inför att stärka kvinnors trygghet, jämställdhet och trovärdighet i förhållande till männen. Teori och praktik har inte på ett täckande sätt lyckats införlivas med varandra. För det mesta blir det bara statistik och beräkningar om mäns hot, övergrepp och brutalitet mot kvinnor som sedan presenteras i procentsiffror och riskfaktorer… långt ifrån den verklighet som 10.000 tals kvinnor i Sverige lever i.

Kommer det att bli protester och massmöten över utsatta kvinnors levndsvillkor för att jag skriver om det? Troligtvis inte. Tänker att det kanske till och med blir tvärtom! Kanske mitt repetitiva tjat i stället gynnar förövarna? Kanske blir det så mycket okomfortabel information att det till slut slår bakut… dövörat slår till? Speciellet då det gäller kvinnoförhållanden som är svåra att göra något åt, som ifrågasätter många mäns socialt accepterade kulturer och strukturer.

Tänker speciellt på en dom från Umeå tingrätt (14/5 2013) där en ung flicka blir våldtagen på en fest. Hon får en flaska uppkörd i underlivet tills det börjar blöda. Tingsrätten skriver: ”Flickans försök att i protest föra samman sina ben kan av pojkarna ha uppfattats mindre som ett motstånd och mer som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan”. Undrar om Umeås tingsrätts ledamöter gick hem och frågade sina mödrar, fruar, älskarinnor, systrar och döttrar hur önskvärt, behagligt och tilltalande DE skulle uppleva att, trots starka protester, få en flaska mellan benen uppkörd i underlivet tills blodvite uppstår? Kan tingsrättens ledamöter föreställa sig sin egen maka eller dotter i den situationen?

Rättsväsendets, ibland patologiskt deformerade kvinnosyn är ju så vidrig att den är svår att ta till sig. Jag tror att alla vid sina sinnens fulla bruk protesterar mot detta, vill agera på ett konstruktivt sätt. När vi ändå inte lyckas påverka, nå fram och få gehör för vårt ogillande blir vi till slut avtrubbade… slutar att reagera. Vi tröttas ut i stället för att väckas up till normala instinkter av fördömande och avsky. Ju fler händelser av övergrepp mot kvinnor och missriktade hjälpinsatser från samhället och rättsväsende, ju mer blasé blir vi… det blir vår vardagsmat. Många kvinnor som dagligen utsätts för våld, brutalitet och övergrepp orkar inte ens göra måtstånd mot likgiltigheten inför att detta kanske ändå bara är ett naturligt inslag i kvinnors liv…. en naturlag.

Ett ljus i tunneln är regeringens somordnare Carin Götblad. Hennes utredning ”Frihet från våld måste bli ett nationellt folkhälsomål” är revolutionerande. till exempel vill hon lyfta ut förövaren från familjen och ta hand om honom, istället för att kvinnor och barn hals över huvud måste fly hemmet. Det är en genomgripande nytänkande åtgärd. Skulle hennes 50 förslag bli vägledande rent juridiskt så vore det världens åttonde underverk. Håller tummarna för att Carin Götblad får gehör för sin utredning.

Tills vidare tar jag en paus från mitt skrivande på bloggen. Just nu har jag inte något meningsfullt att skriva om, något som jag tror skulle vara till nytta för någon… inte ens för mitt eget bearbetande längre. Jag tar fortfarande gärna emot både ris och ros på min mail karnabomben@gmail.com. Skulle jag få lust, eller att det kommer något som jag brinner för så återkommer jag.

Vill tacka alla de närmare 20.000 personer som hittills besökt min blogg och alla som hört av sig och inspirerat mig att skriva. Gläder mig över att ca 20 personer om dagen fortfarande läser min blogg.

TACK!