Hederskultur

”Svensk kultur” innefattar också en hederskultur… ett slags hederspatriarkatets egna kultur.

Tänkte speciellt på det när jag i Tingsrätten redogjorde för vad som drivit mig att begå mitt brott. Lade märke till alla äckelminer, stora ögon och gapande munnar under berättelsens gång. trodde i min enfald att det var de starka scenerna i min berättelse som väckte anstöt och upprördhet.

Så var det inte! På något vis hade jag brutit mot en svensk hederskulturs kodex! Att tala öppet, osminkat och avklätt om vad Christina och barnen under lång tid utsatts för, om brutalitet, övergrepp och misshandel innanför hemmets fyra väggar, att nämna saker utan omsvepvid dess rätta namn… DET väckte anstöt och upprördhet! ”Alldeles för hårda och starka ord”, ”motbjudande, avskyvärt och dålig stil att berätta på det sättet” är vad jag fick höra efteråt. Den osmakliga insatsen kostade mig antagligen något år eller två till i fängelse.

Detta handlade om en ursvensk man. Hade det handlat om ett etniskt hedersvåld hade nog flertalet bara nickat och ”visst… så här är de”. När det gäller hederskultur är det lätt att tala om det etniska ”de andra”. Svårare är det att tala om det etiska och synen på mäns tolerans för våld mot kvinnor och tjejer. Om tystnaden inför vetskapen om vad som händer allt för många kvinnor och tjejer innanför hemmets (helvetets) fyra väggar.

Hur blev detta en kvinnofråga och inte en mansfråga?

Många av oss  vet vad våra ”bröder” utsätter kvinnor och tjejer för. Men vi vill inte lägga oss i privata inre angelägenheter. Vi vet, men vi är för macho, tuffa och hårda för att göra något åt det! Vi är inga ”visslare”, vi ”golar” inte ner vår egen hederskultur… vi är ju bröder… vi är ju män!

Vi mår dåligt av vad vi ser och hör! Men det är skämmigt, pinsamt och vekt att låtsas om det… vi är ju män!

Polisförhör

Torsdagen den 22 augusti blev jag förhörd av en polis från Sala angående min anmälan mot Thomas Bladh. Förhöret var avklarat på ca. 35 minuter och den ärliga och uppriktiga informationen jag fick var ”ha inte för stora förväntningar på att det blir något av din anmälan”.

Nä… det har jag inte heller!

Jag är övertygad om att de som arbetar med min anmälan mot Thomas Bladh gör så gott de kan. Skulle förvåna mig om klanen Bladhs kontakter inom polis och åklagarväsende i Västra Götaland kunde sopa ännu en anmälan under mattan.

Självklart tycker jag att det är motbjudande och avskyvärt att en våldtäktsman, en hustru- och barnmisshandlare glider igenom rättsväsendets finmaskiga nät… ännu en gång! Men då är det så verkligheten ser ut, jag kommer att acceptera det… om även motsträvigt. Inser också att det inte är så lätt att lagföra dessa smarta män. De vet hur de ska slå, de vet hur de ska tvinga sig till det de vill ha utan att lämna några spår efter sig.

Robert Hare, en kanadensisk forskare inom kriminalpsykologi skrev en träffande beskrivning på män av Christinas exmakes kaliber:

”De är mänskliga rovdjur som använder charm, manipulation, provokation och våld för att kontrollera andra och för att tillfredsställa sina egna behov. Med brist på samvete och medkänsla för andra, tar de kallblodigt vad de vill ha, gör det de själva vill, bryter mot sociala normer och förväntningar utan minsta skuld eller ångerkänslor.”

Lagen är inte skriven för att möta upp dessa män… ännu!

Frihet… En semantisk chimär

”För första gången på 25 år känner jag mig fri, trygg och säker. Här kommer han inte åt mig.”

Detta skrev Christina till mig 2011 när hon satt i häktet i Göteborg. En plats utanför varje människas upplevelsehorisont, sin inte varit där. En plats där skrik, gråt och desperata böner blandades, nätterna igenom med ljudet av förtvivlade sparkar, slag och dunsar mot väggar, dörrar och golv. Där folk läggs i spännbälten, kollas var 15e minut dygnet runt och ändå i ett obevakat ögonblick lyckas ta livet av sig (en tog livet av sig på mitt plan, och hörde om en död på ett annat plan också). Intagna med erfarenhet från flera häkten i Sverige tyckte att detta häkte i Göteborg över var det tyngsta och jobbigaste av alla som de suttit på. Dock ingen skugga över personalen på detta monstruöst byggda Göteborgshäkte, de var helt fantastiska både på intaget och avdelningarna.

I den miljön känner sig Christina för första gången på 25 år trygg, säker och fri!

Efter att Christina släppts ur häktet levde hon i ett och ett halvt år på hemlig adress. Hon sökte kontaktskydd hos polisen. Hela tiden måste hon tänka på vart hon gick och vara försiktig när hon rörde sig i utemiljö. Hoten från exmaken, hans bror och hans pappa var högst reella. Maken ringde bland annat berusad och tyranniserade dottern (lyckade spåra upp hennes hemliga nya mobilnummer). Han åkte runt dotterns skola (i Christinas svarta BMW), skrämde slag på henne när hon besökte kompisar, detta genom att sakta och upprepade gånger åka utanför deras avsides belägna hus.

Naturligtvis erbjöds varken Christina något kontaktskydd av polisen, alla hennes överklaganden avslogs. Mäns fria rörlighet och rätt att injaga skräck, rädsla och obehag går före kvinnors och barns säkerhet, oro och skydd i Västra Götaland…. Inget nytt i det.

Under åren 2000 till 2010 mördades 27 kvinnor (om jag inte minns fel) i Västra Götaland av män i nära relationer. Poliserna på fältet gör ett oerhört bra jobb… det ”klickar” någonstans högre upp. Googla till exempel på Christinas mycket nära, nu döda väninna Susanne Hasselsjö, detta är ett fruktansvärt exempel på när det ännu en gång gått riktigt riktigt fel.

Det som är nytt, stötande och oanständigt sker nu medan Christina ska göra (egentligen klanen Bladhs straff) sin verkställighet. Hon har som alla andra rätt att söka och få permissioner… men hon kan inte ens tänka på att ansöka om dem.

Om Christina ska ut på permission så får exmaken (och därigenom även hans bror och pappa) reda på hela hennes resrutt och resplan, minut för minut. Exakt vart och på vilka tider hon ska resa, samt vart hon ska och vilka tider hon kommer att befinna sig där.

Kriminalvården ger ut all information till exmaken, hans bror och hans pappa, de som hotar henne och vilka hon är livrädd för, På vilket sätt Skulle Christina utgöra ett hot för klanen Bladh är det ingen som kan berätta… omvänt går det att berätta mycket!

Begreppet frihet är relativt sett lika måttlöst som en hägring i öknen!