Bakgrund

Efter en orolig natt vaknade jag vid 10-tiden med en otäck domedagskänsla, en cocktail av olustkänslor och farhågor för Christinas liv. Detta var söndagsmorgonen den 22 Maj 2011. Denna dag som skulle bli finalen på nästan 2 års ovisshet och oro… 2 år fyllda med sömnlösa nätter… skulle Christina vara illa misshandlad, blivit berövad livet eller vara i livet? Det var chockerande med maken psykiska misshandel av Christina och barnen… men nu handlade det också om Christinas fysiska liv.

Några veckor innan hade Christinas dotter försökt få tag i någon drog eller gift för att kunna ta livet av sin pappa. Hon undrade om jag kunde hjälpa henne ”min mamma orkar inte längre, hon kommer inte överleva länge till”… ”jag är ju bara 14 år, så jag kan ju ändå inte hamna i fängelse”.

Sonen hade gett upp ”jag orkar inte att oroa mig längre… slår han ihjäl mamma så gör han”.

Om Christinas väninnor inte fick tag i henne på några timmar så kunde dom gråtande av oro ringa mig och undra om jag hade hört från henne.

Veckan innan hade jag läst ett brev som dottern skrivit till sin pappa (Dotterns brev) men inte vågat att skicka. Jag hade varit en ensamstående pappa till 4 barn… dotterns brev till pappan höll på att krossa mitt hjärta (brevet hemligstämplades till rättegången). Fick också veta att dottern hade en stor kniv vid sin säng… om hon skulle behöva försvara som mamma och sig själv. Vidare så ville inte dottern åka på skolresa till Polen veckan före bomben… hon vågade inte lämna sin mamma ensam med pappan.

Christina var sliten och hade varken livsgnista eller livskraft kvar. Hon var rädd för sin make… rädd för sitt liv och hon orkade inte med all misshandel längre. Christina hade en tumör på sköldkörteln, var öm, svullen samt hade svårt att andas och svälja efter att maken tidigare tagit strypgrepp på henne.

I mitt huvud for tankarna och känslor runt, hur hon några år tidigare hade sparkats så hårt i skötet av maken att hon hade svimmat. Detta inför sonen och svärfaderns ögon. Maken följde också med Christina till sjukhuset där hon tvingades säga att hon gjort sig illa på en studsmatta. Svärfadern varken kommenterade misshandeln eller försökte ingripa och stoppa den… det gällde att hålla fasaden om den lyckliga, fina familjen uppe.

Christina och hennes barns obarmhärtiga berättelser om all fysisk och psykisk misshandel, hot, våldtäkter och brutalitet fick mitt känsloliv att drabbas av härdsmälta… jag gick varm. Orkade inte med allt längre… måste få stopp på mannen… på något sätt… innan det var för sent!

Efter att desperat gått igenom alla tänkbara utvägar och möjligheter att hjälpa Christina tillverkade jag på 4 timmar en bomb… i övertygelsen om att den skulle fungera som en verklighetstrogen attrapp.

Kärnabomben

Den 23 Maj 2011 vid 7-tiden på morgonen när Christina Bladhs make Thomas Bladh på väg till jobbet öppnade källardörren till sin bostad, Staby Kärna detonerade en bomb. Ambulans tillkallades och Thomas Bladh fick allvarliga skador bl.a. på sitt högra ben och vårdades på sjukhus under tiden 23 maj till 7 juli.

Det var jag… Martin Nilsson som lade bomben där, vilken allvarligt skadade Christinas make.

Många har frågat mig hur jag, en vanlig tidigare ostraffad 58-årig man kunde göra mig skyldig till ett sådant allvarligt brott.

Denna blogg har jag startat i ett försöka att förklara varför, men också för att kunna äga min egen historia.  Bloggen kommer också att handla om kvinnor som lider i nära relationer under våldsamma, kontrollerande och manipulativa män. Om psykopatiska män, vars kvinnor samhället, rättsväsendet, de offentliga och ideella hjälpapparaterna inte förmår eller har kunskap om att skydda.

Naturligtvis är det varken tillåtet eller acceptabelt att lägga en bomb som i detta fallet skadade Thomas Bladh. Så den här bloggen har inte kommit för att rättfärdiga eller försvara det jag har gjort. Jag är dömd till 10 års fängelse för ”likgiltighetsuppsåt” vilket betyder att jag inte hade för avsikt att döda eller skada Christinas make, men varit likgiltig inför utgången av min handling, så brottsrubriceringen blir i alla fall ”för försök till mord”.

Helt otroligt är att Christinas make ändå så snabbt kunnat rehabiliteras och återgått till att arbeta igen, och i stort sett leva ett helt normalt liv.

Känner också en stor lättnad, glädje och befrielse över att Christina Bladh idag lever, är fysiskt oskadd och att hennes två barn nu har en mamma kvar. Två barn som för tio år sedan mist sin bror Nicke i en olycka. En bror som ständigt var orolig och nervös inför faderns missbruk, hot och misshandel av hans mamma och syskon.