När det bara är nog!

Ibland är det bara nog… det räcker nu. Det måste få ett stopp… Spelar ingen roll hur… Det måste bara bli ett stopp!
Läser ännu en gång raderna från Thomas Blad´s dotter hon skrev i ett av sina brev till mig:
”Vet du en sak. Som jag tänkt på ett tag!? Jag är stolt över dig. För i hela mitt liv, av alla utomstående som har vetat vad som skett hemma, så är du den enda som har visat att det var fel. Du har varit den enda som ställt upp, och jag skiter i om det var moraliskt fel. Du var den enda. Jag älskar dig för det”.
På sin tidigare blogg skrev hon i inlägget ”En berättelse om ett liv”:
”Tänk om bomben inte hade sprängts, vart hade jag varit då? Kanske hade jag helt enkelt varit död”.
Ett annat inlägg hon skrev ”En berättelse
”Så fort han ropade stelnade jag till…”
Jag tänker på dagarna innan bomben. En förtvivlad tjej som då gick i nionde klass skulle åka på skolresa till Polen. Hon vågade inte åka med, hon var rädd för att lämna sin mamma ensam med pappan. Hon var bufferten, skyddet, och beviset om pappan skulle ge sig på hennes mamma, på det sättet hon befarade mest…Att han i blint urskiljningslöst raseri ännu en gång, sedan 25 år tillbaka, perverst svartsjuk, i krafigt berusat tillstånd skulle misshandla henne… att han en dag ”olyckligtvis” skulle lyckas slå ihjäl henne. Ofta på sista tiden mindes han dessutom inte efteråt, vad han hade gjort eller varför. Det verkade som om han höll igen lite när dottern var hemma, i närheten av sin mamma.
Några veckor innan hade dottern bett mig om hjälp: ”Min mamma överlever nog inte länge till”. Hon vill göra något åt saken själv. ”Jag är bara 13 år så de kan inte sätta mig i fängelse”. Hon hade redan en stor kniv bredvid sig när hon sov, med den var hon beredd på att försvara både sig själv och sin mamma mot pappan. Det fanns fler planer än så. Dottern och jag kom överens om att hon inte skulle göra någonting innan hon hade diskuterat det med mig… inte göra någonting mot sin pappa innan jag fått reda på vad. Vi tummade på det.
Hon var (och är) som en dotter för mig. Jag älskade henne, var orolig för henne och hennes mamma. Jag såg modet och tapperheten i hennes kamp att skudda sin mamma. Jag tog hennes förtvivlan och oro på största allvar. Det var oerhört smärtsamt att se och förstå hennes hjärtskärande lidande, desperation och ängslan över sin mammas situation.
Sonen i huset hade gett upp. Veckorna innan bomben ringde jag honom flera gånger och undrade hur det var med hans mamma, levde hon, mådde hon bra? Sista gångerna svarade han uppgivet ”Jag orkar inte vara orolig längre, jag orkar inte tänka på det hela tiden. Slår han ihjäl mor så gör han. Vad ska jag göra? Hon vågar inte lämna honom.”.
Dagarna innan bomben hade jag också läst nedan brev (Pdf) som dottern tidigare hade skrivit till sin pappa Thomas Bladh. Hon hade inte vågat visa honom brevet… Hon var bland annat rädd att han då skulle misshandla mamman… ännu en gång för något mamman gjort fel… Hon fick ju skulden för det mesta, även för det som barnen hade gjort.
Detta var några av flera händelser som till slut fick mig att tappa omdömet. Någonting brast inom mig… Jag hade fått nog… Nu var det bara nog!

Hur kunde detta hända?

Många har frågat mig hur jag kunde göra som jag gjorde och hamna i den här situationen? Skada en annan människa och få 10 års fängelse… Varför?… Just jag?… Varför?…
Ett svar skulle kunna vara att jag aldrig tdigare i mitt 58 åriga liv hade stött stött på, eller hört talas om en människa som plågat sin familj på ett sådant raffinerat, djävulskt och utstuderat sätt.
Min uppfattning har varit att ondskanas ursprung är okunskap pch rädsla. Det jag då stötte på var något helt annat… Något jag aldrig ens kunnat föreställa mig, inte ens kunnat drömma om… Helt utanför min fantasibarriär. En ondska som mest kunde liknas vid ett svart hål… Slukade allt i sin väg som innehöll minsta spår av kärlek, glädje och omtanke.
Att komma i kontakt i med något så vidrigt triggade mig att göra något så motbjudande, helt utanför mitt omdöme, min moral, mina värderingar som att skada en annan människa. Det blottades något i mig själv som jag tidigare aldrig hade haft kontakt med.
Men det blottade något annat. En hustru- och barnmisshandlare, en våldäktsman får 298 000kr i skadestånd för det jag gjort honom .
Detta medan hans två barn som utstått ett livslångt lidande under honom… hans hustru som fått utstå makens brutalitet, våldtäkt och förnedring under 25 års tid får ingenting…inte ens en upprättelse i domstol! Till råga på allt lyckas barnens pappa och farfar manipulera och vilseleda en domstol till den milda grad att deras mamma döms till två år och sex månaders fängelse.
Vad sänder för signaler till dessa två barn… Att under hela sin uppväxt fått bevittna fysisk och psykisk misshandel av sin mamma, bli kvitt sin egen plågoande till pappas och få se pappan roffa åt sig alla miljoner ur firma och bohag, ruinera deras mamma och genom lögner och förtal skicka mamman till fängelse… att bli så övergivna av samhället, sin omgivning och sist men inte minst av sin egen pappa?
Det är en skam för rättsväsendet, för alla som vetat vad som skett och hållit tyst…men framförallt för den ynkrygg till man som fegt, skevfullt och laglöst, psykiskt och fysiskt under flera år misshandlat sin fru och sina barn!
Självklart förnekar pappan all kännedom om vad han har gjort mot fru och barn…Ynkligt!

Tidningen Café

Tidningen Café som kom ut den 19 december (januarinumret) har ett reportage på sju och en halv sida som handlar om Kärnabomben. Det är intressant och omtumlande att tidningen Café har uppmärksammat det som har hänt i Kärna, Kungälv.

Har Du tankar och idéer kring artikeln hör gärna av Dig på karnabomben@gmail.com

Offer eller skyldig?

Vet inte varför jag glömt att skriva de 50 namnteckningar som Christina skrivit på för sin makes räkning? Klanen Bladh har gjort stor affär över att Christina ekonomiskt skulle ha bedragit sin make. Hon blev också fälld i Göteborgs Tingsrätt för urkundsförfalskning. Brottet handlade uteslutande om påskrifter för makes räkning… de som han tidigare hade godkänt.

Christina och Thomas Bladh drev i sin ungdom eget åkeri. Thomas körde mycket ute i Europa. De kom helt naturligt överens om att Christina, till förmån för enkelhet och snabbhet skulle skriva under med Thomas namnteckning på lån, bolagspapper m.m. och så hade de flutit på under ca 20 års tid. Vad Christina inte hade kunnat föreställa sig var att detta också lade grunden för påtryckningar som senare kunde utnyttjas om Christina till exempel skulle vilja skilja sig. Så blev det också efter bomben den 23 maj 2011.

I Tingsrätten hade maken ingen aning om att Christina hade skrivit hans namnteckning på alla dessa papper. Thomas renoverade till exempel deras lada för flera miljoner kronor. Han köpte bilar, båtar (i miljonklassen), motorcyklar, resor, verktyg, material och betalde hantverkare. Det mesta genom familjens bolag där han var styrelse och Christina suppleant. Så gott som alla pengar till dessa äventyr kom från de banklån, eller andra dokument där Christina skrivit på med bådas namnteckning. I Tingsrätten hade maken väldigt dålig koll på vart alla dessa miljoner kom ifrån, och vem hade skrivit på vad… han hade i alla fall inte godkänt några lån!

Thomas använde sällan sina kreditkort, på sin höjd sitt bensinkort. Allt kunde ske kontant. Jag var själv flera gånger med Christina inne på Handelsbanken i Kungälv då hon var tvungen att hämta ut stora summor kontanter till maken. Hon tyckte der var obehagligt att röra sig ensam på stan med så stora kontantbelopp.

Christina stod i stort sett för alla bank och kreditkort. Allt hon gjorde gick ju till skillnad från maken att spåra och kontrollera.

Thomas släpper några tårar och bedyrar under polisförhör (där pappa för övrigt sitter med) ”Christina stack åt mig någon hundring då och då. Det var allt jag hade att röra mig med”. I tingsrätten var det ju enkelt för maken att sitta med fingrarna i kors ”jag vet ingenting… det var Christina min fru som skötte allting”.

Det är synnerligen ovärdigt och inte trovärdigt för Göteborgs Tingsrätt att köpa ett så illa belyst och dåligt utvärderat resonemang (inge idé att anmärka på Hovrätten då den i stort sett bara är en expeditionsministär för Tingsrättens beslut)