Det har gått ett tag…

Det har gått ett tag sedan mitt förra inlägg.

I mitt förra inlägg skrev jag är det att 100.000 personer hade varit inne och läst på min blogg. Idag är det en bra bit över 300.000 personer som har varit inne och läst.

Det som har hänt sen sist är att min blogg legat nere. Jag vet inte exakt varför, men nu är den uppe och tillbaks på tillbaks.nu.

Jag skriver fortfarande på min bok under arbetsnamnet ”När ljuset inte räcker till”. Där blandas olika händelser i mitt liv som handlar om hur det är att som man känna sig maktlös och handfallen inför att kvinnor blir misshandlade, kränkta och våldförda på. Utgångspunkten är dock det som hände i Kärna med Christina och Thomas Bladh. De som läst mitt förundersökningsprotokoll (FUP) kommer att känna igen mycket av det som står i boken.

Bilden högst upp förställer Thomas Bladh´s dotters tatuerade finger. Kärnabomben var en omtumlande upplevelse för henne, både befriande och påfrestande.

I sin tidigare blogg ”Mitt bombade tonårsliv” skrev hon bland annat dessa inlägg:

-EN BERÄTTELSE OM ETT LIV

”Tänk om bomben inte hade sprängts, vart hade jag då varit?
Kanske hade jag helt enkelt varit död”

-EN BERÄTTELSE TILL
-JAG VAR RÄDD MEN TILLRÄCKLIGT MODIG
-PAPPA, NEJ
-BOMBEN PART 1
-BOMBEN PART 2

 

 

 

 

Snart 100.000

Snart är det 100.000 personer som besökt min blogg. Många har varit inne på bloggen och bara kikat runt, men uppskattningsvis är det runt 11.000 personer som läst HELA bloggen. Det känns helt fantastiskt för mig. Vet inte ens om jag själv skulle orkat läsa igenom alla dessa, ibland tunga och förvirrande inlägg.

Igår var det första gången sedan bloggen startades som jag själv kunnat vara inne och skriva på min egen blogg. Har varit tvungen att inifrån fängelset skicka ut mina texter som sedan folk på utsidan hjälpt mig med att lägga upp. Har haft noll koll på hur bloggen sett ut och hur logiskt allt varit beskrivit. Nu när jag ser helheten är det mycket som jag skulle vilja ändra och tillägga. Har fått rådet att inte göra det, utan att se det skrivna som ett tidsdokument av det som varit – så jag låter allt vara som det är. Det har varit och är ett sätt för mig att bearbeta vad jag gjort, men också uppenbarligen berört många läsare. Är otroligt tacksam för alla stöttande brev och mail som jag fått sedan bloggen startades.

Ett stort glädjeämne för mig har varit när Thomas Bladh´s dotter kommit och hälsat på mig i fängelset. På mina permissioner har vi kunnat ses och fikat ihop. Ovan bild är när hon busar med mig på Café Evas Palais i Göteborg.

Om cirka ett år kommer jag att kunna, på heltid ha tillgång till telefon och dator. Då kommer jag att samla ihop alla mina anteckningar till en bok. Det finns väldigt mycket om kärnbomben som jag inte skrivit om här på bloggen, dels av hänsyn till de inblandade och dels för att de varit plågsamt att skriva om mycket av det som hänt. Några helt otroliga skeenden innan min rättegång, cirka två år innan bomben och sen hur ödet griper in i våra liv kommer att skildras i denna bok. Ska bara se till att jag har kvar mod och ork att skriva om hur det är att från barnsben inte kunna förstå hur främst män kan vara så brutala och primitiva mot kvinnor och barn. Naturligtvis måste jag också förhålla mig till Thomas Bladh och hans familj. På ett sätt är de också offer – offer för miljö, kultur och egna förutsättningar att hantera sina liv på. Är mer intresserad av förståelse än retorik. Det finns mycket kvar att skriva om…

Nätverk för kvinnor NFK

Jag är fullt medveten att mitt desperat försök att ingripa (se gärna mitt inlägg När det bara är nog), och få stopp på en familjetyrann och kvinnoboxare inte var bra. Det är naturligtvis inte så det ska gå till. Blev glad när kvinnonätverket NFK mailade mig och berättade att de fanns. Även om de bara vänder sig till kvinnor, så önskar jag att de även tar emot samtal från män som inte vet vart de ska vända sig i sin förtvivlan och frustration – när de inte orkar se övergrepp och brutalitet mot kvinnor och barn.

”NFK Nätverk för kvinnor <natverk@outlook.com>
15 apr.

Hej!

Vi är en nystartad organisation som heter Nätverk för Kvinnor NFK. Vi jobbar främst med att hjälpa våldsutsatta kvinnor och barn att starta ett nytt kapitel i livet utan deras plågoande (som oftast brukar vara mannen de lever med), men även så utbildar vi polis och vårdpersonal.

Vi vänder oss till Dig, då vi skulle behöva bli upptäckta. Först då för kvinnor som lever utsatta, men även för sponsorer och de som vill arbeta med oss, antingen f.d våldsutsatt eller närstående till en som lever/levt i våldsrelationer. Enda kriteriet är att det är kvinnor.

Vi finns på:
Hemsida: www.spindlarna.com
Blogg: Blogg natverkforkvinnor.blogg.se
Instagram: natverkforkvinnorNFK
Twitter: natverkNFK

MVH”

Ett annat varmt mail

För ett tag sedan dök nedan mail upp. Det är från någon som kallar sig Thomas Bladh – vilket det troligtvis också är ifrån. På inrådan av flera vänner och initierade närstående så polisanmälde jag nedan hotfulla mail. Som alla gånger tidigare se inlägget Immunitet så läggs även denna anmälan ner. Polisen tog inte ens reda på vem som hade Ip-numret vid den aktuella tidpunkten då mailet skickades. När jag ytterligare ville ha ut förundersökningen så hemligstämplades det så kallade förhöret med Thomas Bladh, det ända polisen åstadkommit under åtta månader.
Förvånad? Inte jag – varken Thomas Bladh eller polisen har gjort något.

Hej Martin
Du tror att du har en hjältegloria runt dig men så är det inte riktigt , folk runtomkring oss som känner oss vet vilken skitstövel du är .
Era försök att gräva mig 3 feet under misslyckades katastrofalt ,sprängladdningen var tillräcklig för att döda mig ,inga tvivel om det ,men för liten mängd .
Nästa gång du försöker ladda dubbelt annars tar det inte på mig , du har som helst inga uppgifter om mig ,det måste kännas väldigt konstigt
Du tror fortfarande att du är Jesus i Torsby socknen ,men du är en avskyvärd person som ingen därute vill ha tillbaks ,dina lögner ,ditt sätt att vara ,hoppas du får hjälp ………….
Jag har haft ett helvete att komma tillbaks men jag kämpar på som bare den och trott eller ej men visst jag har en del operationer kvar ,oförsäkrade visst ,men ändå.,du tror att du tillfört något positivt till vår familj men där kan jag göra dig besviken ,att du är en vanlig skitstövel som ej märks i systemet .
Väntar på dig när du kommer ut , tror du att man glömmer ……………no way , förr eller senare behöver du titta i backspegeln i din lilla Smart bil ,glöm ej vinterdäcken på för då slinker du av vägen ganska lätt …………….sweet dreams , your bastard ………………..
mvh
Thomas Bladh”

bladh.t@gmail.com

”Kärna Socknen” vill ha kontakt

Ännu ett anonymt brev har skickats till mig. Jag har lite svårt att förhålla mig till det. Ta åt mig och försöka analysera vad det innebär, eller bara lämna brevet åt sitt öde?

Det kostar väldigt lite, ett porto och kuvert, att skicka iväg några rader för att avreagera sig. Ytligt sett kan det tyckas lite ynkligt att sitta och skriva anonyma brev. Varför inte stå för det man skriver och skapa en dialog istället?

Naturligtvis känner jag ett ansvar för det jag gjort och dem jag skadat. Direkt har jag skadat Thomas Bladh, men också indirekt hans mamma, pappa, syskon och en kusin. Jag är uppriktigt ledsen över mitt oansvariga beteende. Det är inte så att jag inte förstår att det är skit. Frågan är om jag kan göra något åt det?

Det som gör mig förvirrad är att det verkar som om brevskrivaren vill ha dialog. Något saknas och något måste läggas till i vederbörandens liv. Men vem skall jag svara? Det är förvisso kanske inte så svårt att räkna ut, men anonymt är anonymt. Det enda som står mig till buds just nu är min blogg, vilken jag vet familjen Bladh läser lite då och då.

Förhoppningen med att lägga ut brevet är att vederböranden känner igen sig och tar kontakt med mig. Naturligtvis ingen högoddsare…. men jag vill ändå prova så här,

”Kärna Februari 2015
Hoppas att du hittat rätt i din nya tillvaro och att du njuter av det helvete du ställt till med för alla oss i Kärna, som trots allt tänkte på varandra och som samlades för olika saker i bygden.
Det du gjort finns ingen ursäkt för, helt sjukt, undrar vad XXXX tänker om dina gärningar, ni var trots allt ihop men mycket av er relation fungerade inte heller, kanske därför att du har svårt för kvinnor i dina relationer.
För informationens skull är Christina tillsammans med en ny man, skild och med barn i ett tidigare äktenskap.Om du tror hon väntar på att du skall komma ut är du en riktig jubelidiot, er relation är nog över.
Det enda hon söker är någon som kan försörja henne och hennes intressen, du är nog avbockad sedan hom kom ut, hon har startat ett nytt liv utan dig.
Antagligen har hon redan talat om för dig detta, men etfer all skada du orsakat i Kärna kände jag mig nöd och tvungen att informera dig att du är superblåst av Christina Bladh.

Hoppas din resterande tid i fängelse blir jobbig för dig, du har nog en hel del att tänka på, ny man i hennes liv, skall du skada den mannen också, eller hur är planen denna gången??
Sug på detta en stund och fråga dig själv om vad det var värt allt detta, nya cellkamrater, ny stämpel i din livsbok som fängelsekund för vad??
Svarar hon dig att det inte är så att hon träffat ny man ljuger hon, du kan få adress och telefon nummer om du vill.
Hoppas det är stake i dig och att du talar sanning om vem som egentligen låg bakom mordförsöket på Thomas Bladh, inte för att det gör ditt liv lättare men för att stoppa framtida handlingar från denna kvinna.

Njut av den tid du har kvar.

Kärna Socknen”.

Jag lider faktiskt med dig som skrivit ovan brev. Fattar det svåra med att fastna i hat och bitterhet. Tankar på att hämmas? Ge igen? Att på det sättet behöva lindra dina smärtor och hålla dig uppe?

Men du har helt rätt i att det inte finns någon ursäkt för vad jag gjort. Jag är uppriktigt ledsen över det. Det var också tråkigt att höra att jag ställt till ett helvete för alla i Kärna, att ni nu inte ens kan tänka på varandra och inte heller samlas för olika saker i bygden…. verkligen trist.

Kom hit och prata om saken. Det finns medling. Ställ upp på det. Skriva bara till mig; hit eller till mailen på bloggen.

Ta en promenad i skogen.

Sköt om dig och tänkt till.

Vad vill du?

Hur vill du ha din framtid?

”Kärna Socknen” jag väntar på att få höra av dig!

Paus i mitt skrivande

Har fått skrivkramp. Känner för tillfället en viss leda över bloggskrivandet.

Har funderat en hel del över nyttan med att fortsätta skriva som jag gjort. Att bland annat skriva om hur jag upplever omständigheterna som bejakar mäns våld mot kvinnor. Vilken nytta gör det att jag skriver om kvinnor som blir illa, brutalt behandlade av sina män, som får stå ut med de övergrepp deras män behagar att utsätta dem för…relativt ohämmat och straffritt? Att skriva om ett samhälle vars ambitionsnivå är ganska låg inför att stärka kvinnors trygghet, jämställdhet och trovärdighet i förhållande till männen. Teori och praktik har inte på ett täckande sätt lyckats införlivas med varandra. För det mesta blir det bara statistik och beräkningar om mäns hot, övergrepp och brutalitet mot kvinnor som sedan presenteras i procentsiffror och riskfaktorer… långt ifrån den verklighet som 10.000 tals kvinnor i Sverige lever i.

Kommer det att bli protester och massmöten över utsatta kvinnors levndsvillkor för att jag skriver om det? Troligtvis inte. Tänker att det kanske till och med blir tvärtom! Kanske mitt repetitiva tjat i stället gynnar förövarna? Kanske blir det så mycket okomfortabel information att det till slut slår bakut… dövörat slår till? Speciellet då det gäller kvinnoförhållanden som är svåra att göra något åt, som ifrågasätter många mäns socialt accepterade kulturer och strukturer.

Tänker speciellt på en dom från Umeå tingrätt (14/5 2013) där en ung flicka blir våldtagen på en fest. Hon får en flaska uppkörd i underlivet tills det börjar blöda. Tingsrätten skriver: ”Flickans försök att i protest föra samman sina ben kan av pojkarna ha uppfattats mindre som ett motstånd och mer som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan”. Undrar om Umeås tingsrätts ledamöter gick hem och frågade sina mödrar, fruar, älskarinnor, systrar och döttrar hur önskvärt, behagligt och tilltalande DE skulle uppleva att, trots starka protester, få en flaska mellan benen uppkörd i underlivet tills blodvite uppstår? Kan tingsrättens ledamöter föreställa sig sin egen maka eller dotter i den situationen?

Rättsväsendets, ibland patologiskt deformerade kvinnosyn är ju så vidrig att den är svår att ta till sig. Jag tror att alla vid sina sinnens fulla bruk protesterar mot detta, vill agera på ett konstruktivt sätt. När vi ändå inte lyckas påverka, nå fram och få gehör för vårt ogillande blir vi till slut avtrubbade… slutar att reagera. Vi tröttas ut i stället för att väckas up till normala instinkter av fördömande och avsky. Ju fler händelser av övergrepp mot kvinnor och missriktade hjälpinsatser från samhället och rättsväsende, ju mer blasé blir vi… det blir vår vardagsmat. Många kvinnor som dagligen utsätts för våld, brutalitet och övergrepp orkar inte ens göra måtstånd mot likgiltigheten inför att detta kanske ändå bara är ett naturligt inslag i kvinnors liv…. en naturlag.

Ett ljus i tunneln är regeringens somordnare Carin Götblad. Hennes utredning ”Frihet från våld måste bli ett nationellt folkhälsomål” är revolutionerande. till exempel vill hon lyfta ut förövaren från familjen och ta hand om honom, istället för att kvinnor och barn hals över huvud måste fly hemmet. Det är en genomgripande nytänkande åtgärd. Skulle hennes 50 förslag bli vägledande rent juridiskt så vore det världens åttonde underverk. Håller tummarna för att Carin Götblad får gehör för sin utredning.

Tills vidare tar jag en paus från mitt skrivande på bloggen. Just nu har jag inte något meningsfullt att skriva om, något som jag tror skulle vara till nytta för någon… inte ens för mitt eget bearbetande längre. Jag tar fortfarande gärna emot både ris och ros på min mail karnabomben@gmail.com. Skulle jag få lust, eller att det kommer något som jag brinner för så återkommer jag.

Vill tacka alla de närmare 20.000 personer som hittills besökt min blogg och alla som hört av sig och inspirerat mig att skriva. Gläder mig över att ca 20 personer om dagen fortfarande läser min blogg.

TACK!

Artikeln i tidningen CAFÉ

Tack alla ni som hört av er och önskat läsa artikeln om mig och mitt brott i januarinumret av tidningen CAFÉ, men inte fått tag i tidningen så går den att läsa här nedan.

http://perssonjohan.se/Cafe_Dok_Karnabombaren.pdf

Kvinnans rop vid våldtäkt

Vid ett mål nyligen i Lund friades ”våldtäktsmannen” för att han inte förstod att kvinnas rop, skrik och böner om att sluta var på allvar… han såg det tvärtom som en uppmuntran till dominanssex. Att hon skrikit så till den milda grad att hon vid läkarbesöket direkt efter våltäkten kunde uppvisa rodnad, svullnad och ömhet i gommen togs det ingen hänsyn till. Att kvinnan direkt efter att hon lyckats fly setts av vittnen uppträda hysteriskt, uppriven och knappt kontaktbar tog rätten heller ingen hänsyn till.

Historiskt sett har dock kvinnans rop varit ett viktigt bevis vid våldtäkt. Det går så långt tillbaka till Gamla Testamentet, femte Moseboken 22:23-27.

”Om en orörd flicka är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne där skall ni föra ut båda till stadsporten och stena dem till döds, flickan därför att hon inte ropade på hjälp inne i staden, och mannen för att han lägrade en annan kvinna. Men om det var utanför staden som mannen träffade den trolovade flickan och övermannande henne och låg med henne, så är det bara han som ska dö. Flickan skall du låta vara. Flickan har inte gjort något som förtjänar döden, ty detta brott motsvarar ett överfall då man dräper en annan man. Det var utanför staden han träffade den trolovade flickan, och hon kan ha ropat på hjälp utan att någon kom och räddade henne”.

På 1200-talet blev våldtäkt ett ”edsöresbrott”. ”Edsöresbrott var ett brott mot den kungliga fridlagstiftningen och våldtäkt straffades mycket hårt: biltoghet (fredlöshet i hela riket) och förverkande av all egendom ovan jord. Bevisläget var: ”Syns det på mannen eller hans kläder något som kvinnan rivit eller syns det på kvinnan eller hörs rop och åkallan, då ska häradsnämnd avgöra vad som är sant”. Senare på 1600-talet ställde Hovrätterna kravet på att kvinnan skulle ropa och att hon utan dröjesmål skulle tala om vad som hänt.

Kravet på kvinnans rop togs bort i och med 1734 års Missgärningsbalk kapitel 22 paragraf 1. Då definierades våldtäktsbrott ”när någon med wåld främjar sin onda lusta med någon qvinna, emot hennes vilja” då skalla straffet för fullbordat brott vara dödsstraff”.

Historiskt sett har det väl aldrig varit så riskfritt för män att att våldta och kränka kvinnor som nu. Idag har något kriminellt, en olaglig handling i stort sett blivit laglig och alltför många ”utövare” slipper straffansvar. Dessutom kommer åklagarna alltför lätt undan med att de ”fattade sina beslut som de ansåg vara riktiga utifrån den informationen som de hade vid tillfället”. Det är ju åklagarna själva som tar ställning till den informationen de har och vilken information de behöver skaffa in för att kunna gör riktiga beslut. De kan ju inte bara sitta, gapa och svälja det som polisens förundersökning presenterar för dem. De behöver bli mer aktiva och ta till sig ny och färsk information, speciellt om våld i nära relationer.

Jag generaliserar, hårdrar mitt resonemang rätt rejält och det jag skriver saknar naturligtvis analys. Dock i jämförelse med flera åklagare och juristers argumentation och intention gällande våldtäkt och kvinnofrid så tror jag att jag ändå ligger rätt bra till i mitt resonemang och belysning av dåtida oh nutida strafflagstiftning.

Kanske dags att källsortera lite ur tidigare lagar och regler, samt återvinna lite ur kompost av gamla och nya uppfattningar gällande kvinnans historiskt sett utsatthet, och det som bejakar mannens utövande av våld mot henne?

Är våld i hemmet en intern sak?

Skrev för dryga året sen till Gudrun Schyman och undrade om hon hade lust att tycka något om det jag skrivit på min blogg. Hon svarade i ett mail ”Jag är nog inte rätt person att ge någon recension av det du skriver, det verkar vara internt”.

Självklart är jag väldigt glad att hon överhuvudtaget svarade. Detta till skillnad från 90% av alla andra jag skrivit till. Men det påminner mig om när jag tidigare försökte prata med folk om situationen som föranledde att jag skadade en hustru- och barnmisshandlare. ”Det är väl en privatsak inom familjen”, ”hon kan väl bara gå därifrån om det nu är så hemskt”, ”det är väl upp till henne att ta itu med”… var några vanliga reflekrtioner jag fick på mina trevare om hjälp och råd inför en situation som jag inte visste varken ut eller in på.

Idag räknas det mesta i kalla siffror och statistik, mycket lite talas om ideologi, moral och etik. Men även de som bara kan se till x-antal kronor och ören borde höja på ögonbrynen inför förtjänstmöjligheterna av en ideologi och strategi som främjar trygghet, hälsa och välstånd inom familjen.

Sjukvård och social omsorg kostar runt 60 miljarder årligen i Sverige. Rättsväsendet kostar runt 40 miljarder årligen. Det är totalt runt 100 miljarder årligen, och då är omkringkostanderna som sjukpenning och socilabidrag på ytterligare 80 miljarder inte medräknade. Till det kommer dessutom oro, lidande och sociala kostnader för familjer och deras bekantskapskrets som inte kan värderas i pengar. Totalt är ovan pengabelopp nästan uppe i 25% av alla sorters skatteintäkter (ca 800 miljarder/år), Inte en alltför vild gissning vore att det finns en stor samhällsvinst i att se på sambandet mellan ovan kostnader och samhällets syn på och hantering av våld mot kvinnor.

Jag är helt övertygad om att våld och övergrepp inom familjen inte är en intern sak, det är ett samhällsproblem. Jag skrev i ett tidigare inlägg att ”FN betraktar våld mot kvinnor som en global epidemi”. Några fall av fågelinfluensa i Kina fick till följd att regeringen satsade miljarder på att buffra stora lager av mediciner med tveksam eller ingen verkan alls. Var är alla miljader till kvinnofrid? Det som kanske påverkar hälsa och välmående mer än något annat.

Att inte agera tillräckligt mot våld i nära relationer är dyrt samt förgiftar vår evolution, våra barn, vår framtid. Ett arv vår kommande generation inte skulle behöva bära på.

Avslutningsvis tänker jag på kvinnan som berättade för mig om hur eskimåer ser på våld mot sina barn. De misshandlar eller slår inte sina barn för då riskerar deras själar att bli oroliga. Då vill själen inte vara i barnets kropp. Följden blir att deras kropp och psyke blir sjuka. Själen blir förvirrad och vet inte vart den ska ta vägen. Ingen aning om berättlesen är sann eller inte men det är ett vackert sätt att se på människor och hälsa. Om man nu ändå skulle behöva ett rättsnöre för att inte slå sitt barn (eller någon annan), så är synsättet med själen mycket mer sympatiskt, än att inte göra det för att är olagligt och straffbart.

Jaha… så här ser det ut

Sen jag började skriva mi blogg den 31 oktober 2012 har det hänt mycket i mig. I början var jag arg och frustrerad över alla orättvisor, allt mygel, allt som gjorts för att kreativt skydda en familjetyrann och försvara alla hans övergrepp. Allt som gjorts för att dölja och hindra sanningen från att komma fram om hur en kvinna och hennes två barns helvetiska liv sett ut hade tagit mycket hårt på mig.

Det har varit en tung resa genom bitterhet och ilska. Inte över mitt straff…som jag tidigare skrivit så hade jag tagit ett par år till, om bara sanningen kommit fram. Åtminstone så att barnen hade fått upprättelse, att deras verklighet hade tagits på allvar, att deras röst hade fått höras. I stället för att fråga sig varför deras mamma inte lämnade plågoanden hade det ju varit klädsamt att fråga varför deras pappa överhuvudtaget betedde sig som han gjorde, och varför ingen av alla personer som visste om vad som pågick i familjen ingrep?

Åklgare P-H Larssons listiga mörkläggning av misshandeln och övergreppen vilka Thomas utsatte sin familj för har varit möjlig endast för att det konstant verkar finnas en tyst överenskommelse män emellan om att hålla varandra om ryggen… inte alla men tillräckligt många för att män som Thomas relativt sett, ganska ostört och straffritt kan fortsätta sin brottsliga verksamhet.

Tidigare har jag varit en Don Quijote som fäktats mot väderkvarnar. Det har naturligtvis varit ett helt omöjligt projekt att få rätt mot åklagare och polis i Västra Götaland. Vad trodde jag? Speciellt när prestige och kotteri fått styra agendan. Deras fixande och trixande har varit som en instruktionsmanual i hur man ökar misstron till rättssamhället.

Idag har jag fått en helt annan ro. ”Jaha… så här ser det ut”, inte uppgivet eller nonchalant, utan mer som att världen är inte rättvis, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Den kanske inte ens skulle fungera om allt var rättvist? Moral och känsla för rättvisa kommer inifrån oss själva, den fungerar inte utifrån vad andra runt omkring oss gör eller beslutar. Jag har gjort min grej, den var överilad och ansvarslös. Den hade dessutom kunnat sluta med att Thomas hade dött…. det är jag väldigt tacksam för att han inte gjorde! För mig räcker det med att ha skadat någon, vilket inte ens varit min avsikt, och få leva med det. Nu har både Thomas och jag fått en ärlig chans att ställa saker och ting tillrätta. Jag håller på… och jag vill fortsätta med det.

Framtiden vet jag inte mycket om. Jag skriver vidare på mina böcker, min blogg och lite brev till myndigheter och beslutsfattare. Besöksantalet på bloggen har sjunkit en del. Nu är det i snitt 10-15 besökare om dagen, varav 50% är unika. totalt har bloggen haft över 14 000 besökare. Att så många varit intresserade av det jag skrivit är helt otroligt. Några har skrivit till mig om vad de tyckt och tänkt, andra har länkat till min sida och flera gamla vänner som hittat min blogg har hört av sig. Hittills har jag fått uppmuntrande och stöttande meddelanden, exkluderat Klanen Bladh förstås.

Vad jag vet om framtiden är, att jag snart kommer att undersöka möjligheterna till resning gällande mitt straffs längd och art. Jag anser inte att min dom korrekt speglat de faktiska omständigheterna. Om domstolen tagit hänsyn till dessa hade det automatiskt inneburit en upprättelse för Thomas exfru och barn. Därför letar jag nu efter en bra advokat som skulle kunna hjälpa mig till begära resning.

Inga jätteförhoppningar… men varför inte prova?