Nätverk för kvinnor NFK

Jag är fullt medveten att mitt desperat försök att ingripa (se gärna mitt inlägg När det bara är nog), och få stopp på en familjetyrann och kvinnoboxare inte var bra. Det är naturligtvis inte så det ska gå till. Blev glad när kvinnonätverket NFK mailade mig och berättade att de fanns. Även om de bara vänder sig till kvinnor, så önskar jag att de även tar emot samtal från män som inte vet vart de ska vända sig i sin förtvivlan och frustration – när de inte orkar se övergrepp och brutalitet mot kvinnor och barn.

”NFK Nätverk för kvinnor <natverk@outlook.com>
15 apr.

Hej!

Vi är en nystartad organisation som heter Nätverk för Kvinnor NFK. Vi jobbar främst med att hjälpa våldsutsatta kvinnor och barn att starta ett nytt kapitel i livet utan deras plågoande (som oftast brukar vara mannen de lever med), men även så utbildar vi polis och vårdpersonal.

Vi vänder oss till Dig, då vi skulle behöva bli upptäckta. Först då för kvinnor som lever utsatta, men även för sponsorer och de som vill arbeta med oss, antingen f.d våldsutsatt eller närstående till en som lever/levt i våldsrelationer. Enda kriteriet är att det är kvinnor.

Vi finns på:
Hemsida: www.spindlarna.com
Blogg: Blogg natverkforkvinnor.blogg.se
Instagram: natverkforkvinnorNFK
Twitter: natverkNFK

MVH”

Att vara i fängelse

Gripen, arresterad, häktad, dömd, utredd på Riksmottagningen i Kumla och till sist placerad på en klass 1 anstalt normalavdelning. För första gången i mitt 58-åriga liv hade jag hamnat i klammeri med rättvisan…och det rejält.

Klart det var omskakande… allt var som i en dröm. Jag deltog i en kriminalroman som utspelade sig i min verklighet…. så gott jag nu fick tag i någon verklighetskänsla.

Arresten på Aminogatan i Göteborg beskrevs nog bäst av polisen som höll det inledande förhöret med mig ”Jag skulle aldrig förvara min hund där du sitter… inte en sekund”. Men det varade ju bara i tre dagar. Sedan transporterades jag till häktet i Göteborg där jag satt sju månader med restriktioner. De första 14 dagarna utan TV, radio, klocka eller tidningar, därefter en TV och klockradio. Det finns mycket att säga om denna monstruösa byggnad, men personalen var mycket bra, speciellt på plan åtta där jag satt. Underbar utsikt över hela Göteborg, det lindrade en del, tillsammans med besök av präst, psykolog och bibliotekarie.

Alla som dömts till mer än fyra års fängelse utreds på Kumlas Riksmottagning innan de placeras ut på anstalt. På ”Riksen” hamnade jag på en avdelning för nio intagna. det finns totalt sex avdelningar i två plan. De flesta hade som jag nyss gjort debut i fängelsebranschen. Efter några veckor behövdes min plats till någon annan och jag fick flytta ner en våning. Där var det precis tvärtom, fyra stycken var tilltänkta till Fenix, bunkern. De andra fyra var verkligen inga duvungar heller. I detta sammanhang var jag bara en ”mupp”, en märklig kuf som gjort en underhållande grej. Mitt amatörmässigt utförda brott väckte en hel del munterhet. Att jag sen hade erkänt direkt var ju en sällsynt företeelse i detta sällskap.

Efter Kumla blev jag placerad på Salbergaanstalten. Som nybliven kriminell finns det regler att hålla sig till… vad man får och inte får göra. Kriminalvårdens regler är läsbara och rätt enkla att förstå. ”Kåkregler” är något helt annat. I början kände jag mig väldigt liten och undrande. Jag var rädd att hamna i fängelse. Jag var rädd för hur mitt brott skulle värderas. Det går inte att ha gjort vilket brott som helst, speciellt inte på en klass etta. Det syntes nog lång väg att jag var ganska vilsen i denna min nya miljö.

Efter att blivit noga kolla av ”folk” på utsidan lättade läget. Uppbackningen och välkomnandet jag sen fick var oväntat positivt. Det kändes riktigt konstigt att bli accepterad, bra mottagen och väl behandlad av erfarna kriminella. Mitt brott ansågs ha gått ut på att ”ta hand om ohyra”, vilket det fanns en generös förståelse och acceptans för. Våldtäktsmän, kvinno- och barnmisshandlare ses inte med blida ögon bland kriminella. De ligger längst ner, utanför rangskalan i fängelserna, har helt egna avdelningar och är strikt separerade från ”vanliga” fångar. Jag hamnade i ett förvirrande läge… det som ansågs helt rätt och riktigt på en sidan muren, var helt fel och orätt på andra sidan.

Jag har tänkt mycket på rättsväsendet och juridiken kontra det allmänna rättsmedvetandet. När polis och rättsväsendet inte klarar av att upprätthålla förtroendet för sitt arbete uppstår det lätt ett tomrum, ett utrymme för subkulturer att på sina egna sätt hantera moraliska och etiska förväntningar.

Ännu en nedläggning… varför?

Jag hade polisanmält Christinas exmake den 18 juni 2013 för en mängd övergrepp, bland annat våldtäkt. Christina orkade inte anmäla honom ännu en gång.

Den 8 november samma år lägger polisen i Västra Götaland ner förundersökningen mot Christinas exmake, men då enbart om våldtäkt. Polisen hade ändrat brottsrubriceringen! Utan att jag fått vetskap eller möjlighet att komma till tals förvanskades min anmälan.

Vad hände med kvinnofridskränkningen, misshandel, olaga hot, fridskränkning, brutalitet och ofredande… 25 års kränkning och brutalitet… ingen åtgärd?

Självklart när det gäller våldtäkt: ”Det går inte att bevisa de objektiva förutsättningarna för att förfarandet skall vara brottsligt” som kammaråklagaren Stefan U Lind skriver i sitt avslag, ärendenummer AM-96978-13.

Allt jag skrivit om på denna blogg… hur Christina varit utsatt för ren och skär brutalitet och omänskligt behandlande av sin dåvarande make under 25 års tid… allt som dottern skrivit på sin blogg ”Mitt bombade tonårsliv” hade reducerats till ENBART VÅLDTÄKT. En rubricering som skulle garantera Christinas exmake en friande rättegång.

Jag skulle så hemskt gärna vilja veta varför polis och rättsväsendet i Västra Götaland ännu en gång så idogt håller en kvinno- och barnmisshandlare om ryggen…varför?

Varför skyddades Christinas mycket nära vän Susanne Hasselsjös exmake av polisen i Västra Götaland? Trots Susannes flera anmälningar, böner och hjälp och beskydd så kunde exmaken helt fritt och ostört skjuta ihjäl henne med ett hagelgevär när hon satt i sin bil på en parkeringsplats… varför?

Jag frågar också åt Christinas och Susannes barns vägnar… varför?

Kulan till Monika

Den 29 oktober 2010 skickade jag en gevärskula som legat i min kastlåda sedan jag var 16 år. Jag skickade den till Monika. Monika är mamma till Thomas som jag skadat med en bomb den 23 maj 2011. Monika är också exsvärmor och farmor till Christinas och Thomas två barn.

Vilken knäpp idé…eller hur?

Egentligen borde jag ju sluta skriva här med konstaterandet…. galet helknäppt!

Men även galna knäppa idéer har sin logik.

Monikas dåvarande svärdotter Christina hade under flera år varit utsatt för sadisktiska fysiska och psykiska övergrepp av hennes ena son Thomas. En riktig mamma vid sina sinnens fulla bruk skulle nog säga åt sin som att sluta behandla sin fru och barn så illa.

Monika gjorde tvärtom, hon stöttade sin son i misshandeln av svärdottern. Chrstina fick ofta höra ”Det är Thomas som drar in alla pengar till familjen, du ska vara tacksam mot honom. Gör du inte som han säger så får du väl skylla dig själv… det förstår du väl”!

Att det fanns två rejäla fel i hennes konstaterande brydde hon sig inte om. Dels var det så att Christina gjorde minst lika mycket för att dra in pengar till familjens företag som maken, dels så visste ju Christina sällan vad hon hade gjort för att väcka makens ilska och svartsjuka. Att bli bryskt väckt, förhörd och misshandlad mitt i natten för något som dåvarande maken fått för sig, och det kunde vara vad som helst… ofta flera gånger i veckan… år ut och år in gjorde ju inte Chrisitnas förståelse bättre.

Dottern Sophia skriver på sista sidan i brevet (förra inlägget) till sin pappa om Monika, att hon ska sluta vara så jävla blond hela tiden och inse att hennes som är en idiot… hon avrundar med sluta vara så jävlig mot min mamma.

Hur knäppt och illa valt det än var med den skickade kulan, så höll Monika sig borta från Christina och barnen efter det, hon åkte bland annat till sin dotter i Danmark. Sonen Thomas fick då inte längre det stödet hemma han var van vid. Tillsammans med de hot-sms (se Hot-sms och bromsmedicin) som jag skickade till honom blev det lugnare för familjen… han coolade ner sig… det fungerade som en tillfällig bromsmedicin.

Monika fick 19.800kr i skadestånd av mig för den kulan och 2 hotfulla sms som jag skickade henne den 22 och 29 oktober 2010. känns som om jag betalt både i pengar och sonat med fängelsestraff för det jag gjort mot henne. Även om jag var förtvivlad, frustrerad och förbannad när jag skickade kulan… trodde jag aldrig att en svärmor kunde vara så grym… så är det inget jag är stolt över. Jag ber gärna Monika om ursäkt för det jag gjort.

Det skulle vara passande klädsamt om Monika någon dag kunde be sina barnbarn om ursäkt för hur hon betett sig mot dem och deras mamma. Hon kanske till och med kunde tala sin make Robert tillrätta om att lämna tillbaka kioskvagnen som han stulit från sitt barnbarn Sophia.

Galet knäppt? Kanske är det bara en fråga om vilket perspektiv man har?

Förtydligande av artikel i tidningen CAFÉ

Pappan som jag skadat med en bomb (kallad Lasse i artikeln) är anmäld bl.a för kvinnofridskränkning, misshandel , olaga hot och våldtäkt av sin dåvarande hustru och son.

Åklagaren i min rättegång Per Håkan Larsson, som företrädde pappan tog otippat (?) dessa anmälningar på sitt bord. Följdriktigt lade han då ner anmälningarna från hustrun och sonen 4 dagar innan min rättegång. Han kunde ju inte driva två mål samtidigt, ett för pappan i våldsmålet och ett emot pappan i ett misshandels- och våldtäktsmål.

Kanske fanns det ytterligare anledning för åklagare Larsson att lägga ner anmälningarna mot pappan? De hade tidigare arbetat tillsammans på ICA Rollsbo…åklagaren, pappan och pappans mamma, under ca. 5 års tid. De var även bekanta med varandra sedan gymnasietiden i Kungälv.

I den bemärkelsen är det korrekt som det står i tidningen Café ”någon åklagare har i dagsläget inte vidtagit några rättsliga åtgärder med anledning av påståendena om misshandel”.

Att bli intervjuad av tidningen CAFÉ

Har fått en del reaktioner på att jag lät mig intervjuas i januarinumret av tidningen Café.
Några tyckte att det var modigt att naket gå ut och berätta min historia. Några tyckte det var för mycket uppräkning, de ville veta mer om hur jag kände och hur jag mådde då. Några tyckte det var onödigt att dra upp ”gammalt gods”, att det var onödigt att röra upp gamla känslor hos de inblandade.

Själv tycker jag knappast att det är modigt. Jag har inget att dölja. Från början i mina förhör så berättade jag rakt upp och ner, uppriktigt och ärligt hur allting hade gått till och varför. Jag står för vad jag har gjort… även om jag inte är så stolt över det.

Det där med känslor är inte lätt att beskriva. Det är svårt att navigera i sitt eget känsloträsk när det blir så här mycket. Det är en bra lång resa att färdas från en vanlig medborgare till ”Kärnabombmannen”. Den 23 maj 2010 tog det 4 timmar att gå från ena ytterligheten till den andra… Att bestämma sig… Tro att det skulle bli på ett sätt… chockat kunna konstatera att så blev det inte… Och sen inte själv kunna styra eller förutse följderna. Det är en identitetsbyte som heter duga. Att plocka ihop skärvorna av sig själv och sina handlingar efter det tar sin tid… har kommit en bit på vägen… men det är en bra bit kvar.

Sen är det knappast ”gammalt gods” för två barn och deras mamma. Det lever NU i helvetet efter vad deras pappa respektive exmake lämnat efter sig. Det han tidigare mycket riktigt lovat dem ”att ställa till ett helvete, ruinera och krossa dem om deras mamma lämnade honom” har han alltför väl infriat.

Att berätta min historia är också att berätta en del av två barns historia… det ingen ville höra… den som det var så viktigt för åklagaren Per Håkan Larsson att lägga locket på… den som kunnat gett två barn upprättelse för ett livslångt lidande… den som kunnat ge deras mamma frid från sin tyrann.

Därför fortsätter jag att berätta min historia.

När det bara är nog!

Ibland är det bara nog… det räcker nu. Det måste få ett stopp… Spelar ingen roll hur… Det måste bara bli ett stopp!
Läser ännu en gång raderna från Thomas Blad´s dotter hon skrev i ett av sina brev till mig:
”Vet du en sak. Som jag tänkt på ett tag!? Jag är stolt över dig. För i hela mitt liv, av alla utomstående som har vetat vad som skett hemma, så är du den enda som har visat att det var fel. Du har varit den enda som ställt upp, och jag skiter i om det var moraliskt fel. Du var den enda. Jag älskar dig för det”.
På sin tidigare blogg skrev hon i inlägget ”En berättelse om ett liv”:
”Tänk om bomben inte hade sprängts, vart hade jag varit då? Kanske hade jag helt enkelt varit död”.
Ett annat inlägg hon skrev ”En berättelse
”Så fort han ropade stelnade jag till…”
Jag tänker på dagarna innan bomben. En förtvivlad tjej som då gick i nionde klass skulle åka på skolresa till Polen. Hon vågade inte åka med, hon var rädd för att lämna sin mamma ensam med pappan. Hon var bufferten, skyddet, och beviset om pappan skulle ge sig på hennes mamma, på det sättet hon befarade mest…Att han i blint urskiljningslöst raseri ännu en gång, sedan 25 år tillbaka, perverst svartsjuk, i krafigt berusat tillstånd skulle misshandla henne… att han en dag ”olyckligtvis” skulle lyckas slå ihjäl henne. Ofta på sista tiden mindes han dessutom inte efteråt, vad han hade gjort eller varför. Det verkade som om han höll igen lite när dottern var hemma, i närheten av sin mamma.
Några veckor innan hade dottern bett mig om hjälp: ”Min mamma överlever nog inte länge till”. Hon vill göra något åt saken själv. ”Jag är bara 13 år så de kan inte sätta mig i fängelse”. Hon hade redan en stor kniv bredvid sig när hon sov, med den var hon beredd på att försvara både sig själv och sin mamma mot pappan. Det fanns fler planer än så. Dottern och jag kom överens om att hon inte skulle göra någonting innan hon hade diskuterat det med mig… inte göra någonting mot sin pappa innan jag fått reda på vad. Vi tummade på det.
Hon var (och är) som en dotter för mig. Jag älskade henne, var orolig för henne och hennes mamma. Jag såg modet och tapperheten i hennes kamp att skudda sin mamma. Jag tog hennes förtvivlan och oro på största allvar. Det var oerhört smärtsamt att se och förstå hennes hjärtskärande lidande, desperation och ängslan över sin mammas situation.
Sonen i huset hade gett upp. Veckorna innan bomben ringde jag honom flera gånger och undrade hur det var med hans mamma, levde hon, mådde hon bra? Sista gångerna svarade han uppgivet ”Jag orkar inte vara orolig längre, jag orkar inte tänka på det hela tiden. Slår han ihjäl mor så gör han. Vad ska jag göra? Hon vågar inte lämna honom.”.
Dagarna innan bomben hade jag också läst nedan brev (Pdf) som dottern tidigare hade skrivit till sin pappa Thomas Bladh. Hon hade inte vågat visa honom brevet… Hon var bland annat rädd att han då skulle misshandla mamman… ännu en gång för något mamman gjort fel… Hon fick ju skulden för det mesta, även för det som barnen hade gjort.
Detta var några av flera händelser som till slut fick mig att tappa omdömet. Någonting brast inom mig… Jag hade fått nog… Nu var det bara nog!

Tidningen Café

Tidningen Café som kom ut den 19 december (januarinumret) har ett reportage på sju och en halv sida som handlar om Kärnabomben. Det är intressant och omtumlande att tidningen Café har uppmärksammat det som har hänt i Kärna, Kungälv.

Har Du tankar och idéer kring artikeln hör gärna av Dig på karnabomben@gmail.com

10 000 Besökare

Vet att det finns en ovilja mot att ge en brottsling ”luft” och låta honom få berätta sin historia.

Därför känns det extra stort att det nu varit över 10 000 besökare på min blogg. Detta utan att jag kunnat trixa med optimering, sökord, m.m. Faktum är att jag inte ens vet hur man gör. Jag skickar ut mina texter och är beroende av folks välvilja att skriva in dem på bloggen åt mig.

Jag är oändligt tacksam för all hjälp jag fått… ingen nämnd och ingen glömd.

Tack alla ni som hjälper mig!
Tack alla ni som läser och följer min blogg!

Psykopatens innersta väsen 2

Klanen Bladh tänker tydligen avsluta sitt bloggskrivarengagemang. Tycker personligen att det är beklagligt, bombfaktabloggen har ju knappt hunnit komma igång, bara från mars till juni i år Känns inte som deras bloggande var seriöst menat, att väcka debatt och engagemang.

Bloggen ville pracka på oss deras uppfattning…alla andra uppfattningar var fel. Att under en kort tid bara slänga ut tonvis med ”fakta” för att bevisa att alla andra har fel? Vad är det i bloggen som inte går ut på att förnedra, kränka och förtala Christina Bladh och hennes två barn? Jamenar…Christina är frikänd från det som hon i bloggen anklagas för, att tillsammans med barnen legat bakom ett mordförsök på Thomas Bladh.

Hon är helt frikänd (avförd från utredningen) av åklagare Per Håkan Larsson. Inte ens klanen Bladhs fenomenala poliskompisar lyckades fabricera något matnyttigt som kunde fälla Christina. Detta till skillnad från maken/pappan Thomas Bladh vars förundersökning om grovt hemfridsbrott, våldtäckt, försök till våldtäckt samt fysisk och psykisk misshandel bara har lagts ner av kompisen, åklagaren Per Håkan Larsson. Thomas Bladh är aldrig frikänd!

För att Thomas Bladh också ska få en möjlighet att bli frikänd så har jag den 17 juni polisanmält honom för ovan gärningar (Christina orkar inte nu, men gett mig OK). Jag hoppas att anmälan hamnar hos en grupp inom polisen i Västra Götaland som har hand om, och erfarenheter av våld i nära relationer. Jag hoppas också att Thomas på ett schysst sätt får sin sak prövad. Det finns lika mycket bevismaterial idag, som den gången åklagarkompisen lade ner förundersökningen. Skillnaden är att idag går materialet inte att gömma på samma sätt som då. Mycket underlag finns också på dotterns blogg ”Mitt bombade tonårsliv” och på denna blogg, exempelvis ”Dotterns och Sonens brev till tingsrätten.

Nåja, back on track! Styrkan i bombfaktabloggen ligger i att den ger en unik möjlighet att  tränga in i en psykopats innersta väsen. Det finns en kreativten i att bara se det onda i en människa, att till varje pris behöva förgöra denna onda person och att ge efter för en låg instinkt? Detta endimensionella nyansfattiga sätt att betrakta och beskriva verkligheten på gör mig nyfiken?

Klanen Bladhs avskedstext lämnar dock ett förunderligt vakuum efter sig:

”Med alla dessa lögner, förfalskningar, förräderier, manipulationer, förnedringar, hot, misstänkliggöranden och t.o.m svek mot sin egne döde sons minne så måste man ställa sig frågan om detta är en person (Christina Bladh, min anmärkning) som har talat sanning någon gång i sitt liv och vi tror inte det eftersom vi fått information om att hon var sådan redan i skolåldern.

Från oss är det dags att komma bort ifrån all detta onda och då vi ser att Thomas kommer kunna överleva till ett bättre liv så avslutar vi vårt engagemang i detta drama samt önskar att vi slipper träffa någon av alla dessa onda människor igen.
Robert Bladh med familj

”Från och med nu kan alla filtrera det hat och anklagande svammel som Christina fortfarande sprider, med vetskapen om att det kommer från en ondskefull människa av en sällsynt ovederhäftig kaliber. Härligt att detta trista kapitel nu kan avslutas. Nu ser vi framåt med Thomas som överlevt och gör goda framsteg utan detta ok att dra på. God things happen to good people.
Magnus Bladh

Det ligger något ödsligt, avskilt och vemodigt över deras text…nästan lite uppgivet! De har fått reda på att Christina ljugit redan i skolåldern…! Christina är ”en ondskefull människa av en sällsynt ovederhäftig kaliber”. ”…slipper att träffa någon av alla dessa onda människor igen”.

Klanen Bladh kan ju inte heller bara avsluta sitt bloggskrivande utan en liten bitande knorr:
Anonym skriver juni 12, 2013 kl. 23,34
”Hoppas verkligen att hon nyps för mordförsöket också. Hon har kommit för lindrigt undan”.