Har fått en del reaktioner på att jag lät mig intervjuas i januarinumret av tidningen Café.
Några tyckte att det var modigt att naket gå ut och berätta min historia. Några tyckte det var för mycket uppräkning, de ville veta mer om hur jag kände och hur jag mådde då. Några tyckte det var onödigt att dra upp ”gammalt gods”, att det var onödigt att röra upp gamla känslor hos de inblandade.
Själv tycker jag knappast att det är modigt. Jag har inget att dölja. Från början i mina förhör så berättade jag rakt upp och ner, uppriktigt och ärligt hur allting hade gått till och varför. Jag står för vad jag har gjort… även om jag inte är så stolt över det.
Det där med känslor är inte lätt att beskriva. Det är svårt att navigera i sitt eget känsloträsk när det blir så här mycket. Det är en bra lång resa att färdas från en vanlig medborgare till ”Kärnabombmannen”. Den 23 maj 2010 tog det 4 timmar att gå från ena ytterligheten till den andra… Att bestämma sig… Tro att det skulle bli på ett sätt… chockat kunna konstatera att så blev det inte… Och sen inte själv kunna styra eller förutse följderna. Det är en identitetsbyte som heter duga. Att plocka ihop skärvorna av sig själv och sina handlingar efter det tar sin tid… har kommit en bit på vägen… men det är en bra bit kvar.
Sen är det knappast ”gammalt gods” för två barn och deras mamma. Det lever NU i helvetet efter vad deras pappa respektive exmake lämnat efter sig. Det han tidigare mycket riktigt lovat dem ”att ställa till ett helvete, ruinera och krossa dem om deras mamma lämnade honom” har han alltför väl infriat.
Att berätta min historia är också att berätta en del av två barns historia… det ingen ville höra… den som det var så viktigt för åklagaren Per Håkan Larsson att lägga locket på… den som kunnat gett två barn upprättelse för ett livslångt lidande… den som kunnat ge deras mamma frid från sin tyrann.
Därför fortsätter jag att berätta min historia.