Det har gått ett tag…

Det har gått ett tag sedan mitt förra inlägg.

I mitt förra inlägg skrev jag är det att 100.000 personer hade varit inne och läst på min blogg. Idag är det en bra bit över 300.000 personer som har varit inne och läst.

Det som har hänt sen sist är att min blogg legat nere. Jag vet inte exakt varför, men nu är den uppe och tillbaks på tillbaks.nu.

Jag skriver fortfarande på min bok under arbetsnamnet ”När ljuset inte räcker till”. Där blandas olika händelser i mitt liv som handlar om hur det är att som man känna sig maktlös och handfallen inför att kvinnor blir misshandlade, kränkta och våldförda på. Utgångspunkten är dock det som hände i Kärna med Christina och Thomas Bladh. De som läst mitt förundersökningsprotokoll (FUP) kommer att känna igen mycket av det som står i boken.

Bilden högst upp förställer Thomas Bladh´s dotters tatuerade finger. Kärnabomben var en omtumlande upplevelse för henne, både befriande och påfrestande.

I sin tidigare blogg ”Mitt bombade tonårsliv” skrev hon bland annat dessa inlägg:

-EN BERÄTTELSE OM ETT LIV

”Tänk om bomben inte hade sprängts, vart hade jag då varit?
Kanske hade jag helt enkelt varit död”

-EN BERÄTTELSE TILL
-JAG VAR RÄDD MEN TILLRÄCKLIGT MODIG
-PAPPA, NEJ
-BOMBEN PART 1
-BOMBEN PART 2

 

 

 

 

Snart 100.000

Snart är det 100.000 personer som besökt min blogg. Många har varit inne på bloggen och bara kikat runt, men uppskattningsvis är det runt 11.000 personer som läst HELA bloggen. Det känns helt fantastiskt för mig. Vet inte ens om jag själv skulle orkat läsa igenom alla dessa, ibland tunga och förvirrande inlägg.

Igår var det första gången sedan bloggen startades som jag själv kunnat vara inne och skriva på min egen blogg. Har varit tvungen att inifrån fängelset skicka ut mina texter som sedan folk på utsidan hjälpt mig med att lägga upp. Har haft noll koll på hur bloggen sett ut och hur logiskt allt varit beskrivit. Nu när jag ser helheten är det mycket som jag skulle vilja ändra och tillägga. Har fått rådet att inte göra det, utan att se det skrivna som ett tidsdokument av det som varit – så jag låter allt vara som det är. Det har varit och är ett sätt för mig att bearbeta vad jag gjort, men också uppenbarligen berört många läsare. Är otroligt tacksam för alla stöttande brev och mail som jag fått sedan bloggen startades.

Ett stort glädjeämne för mig har varit när Thomas Bladh´s dotter kommit och hälsat på mig i fängelset. På mina permissioner har vi kunnat ses och fikat ihop. Ovan bild är när hon busar med mig på Café Evas Palais i Göteborg.

Om cirka ett år kommer jag att kunna, på heltid ha tillgång till telefon och dator. Då kommer jag att samla ihop alla mina anteckningar till en bok. Det finns väldigt mycket om kärnbomben som jag inte skrivit om här på bloggen, dels av hänsyn till de inblandade och dels för att de varit plågsamt att skriva om mycket av det som hänt. Några helt otroliga skeenden innan min rättegång, cirka två år innan bomben och sen hur ödet griper in i våra liv kommer att skildras i denna bok. Ska bara se till att jag har kvar mod och ork att skriva om hur det är att från barnsben inte kunna förstå hur främst män kan vara så brutala och primitiva mot kvinnor och barn. Naturligtvis måste jag också förhålla mig till Thomas Bladh och hans familj. På ett sätt är de också offer – offer för miljö, kultur och egna förutsättningar att hantera sina liv på. Är mer intresserad av förståelse än retorik. Det finns mycket kvar att skriva om…

Ett annat varmt mail

För ett tag sedan dök nedan mail upp. Det är från någon som kallar sig Thomas Bladh – vilket det troligtvis också är ifrån. På inrådan av flera vänner och initierade närstående så polisanmälde jag nedan hotfulla mail. Som alla gånger tidigare se inlägget Immunitet så läggs även denna anmälan ner. Polisen tog inte ens reda på vem som hade Ip-numret vid den aktuella tidpunkten då mailet skickades. När jag ytterligare ville ha ut förundersökningen så hemligstämplades det så kallade förhöret med Thomas Bladh, det ända polisen åstadkommit under åtta månader.
Förvånad? Inte jag – varken Thomas Bladh eller polisen har gjort något.

Hej Martin
Du tror att du har en hjältegloria runt dig men så är det inte riktigt , folk runtomkring oss som känner oss vet vilken skitstövel du är .
Era försök att gräva mig 3 feet under misslyckades katastrofalt ,sprängladdningen var tillräcklig för att döda mig ,inga tvivel om det ,men för liten mängd .
Nästa gång du försöker ladda dubbelt annars tar det inte på mig , du har som helst inga uppgifter om mig ,det måste kännas väldigt konstigt
Du tror fortfarande att du är Jesus i Torsby socknen ,men du är en avskyvärd person som ingen därute vill ha tillbaks ,dina lögner ,ditt sätt att vara ,hoppas du får hjälp ………….
Jag har haft ett helvete att komma tillbaks men jag kämpar på som bare den och trott eller ej men visst jag har en del operationer kvar ,oförsäkrade visst ,men ändå.,du tror att du tillfört något positivt till vår familj men där kan jag göra dig besviken ,att du är en vanlig skitstövel som ej märks i systemet .
Väntar på dig när du kommer ut , tror du att man glömmer ……………no way , förr eller senare behöver du titta i backspegeln i din lilla Smart bil ,glöm ej vinterdäcken på för då slinker du av vägen ganska lätt …………….sweet dreams , your bastard ………………..
mvh
Thomas Bladh”

bladh.t@gmail.com

Ett värmande mail

Jag har fått så många brev och mail från kvinnor som varit och är utsatta för brutalitet och övergrepp av terroriserande män.
Detta värmande mail fick jag tillåtelse av avsändaren att publicera, om jag inte tog med namnet.

Jag har läst din blogg och jag vet att det var ett brott du gjorde och det var fel gjort av dig MEN men vad jag önskat att du fanns i mitt liv när jag var ung med en terroriserande far av stora mått. Är nu 50. Bor i Kärna och är inflyttad för ett par år sedan. För vissa är du en kriminell… Men för mig är du en hjälte. Min far bla slog mig och mamma. Mannen jag skaffa barnen med var likaså. Har äntligen hittat tillbaks och är lycklig. Jag blev mycket berörd av din blogg <3 Och du…. du är inte alls hatad av alla kärnabor <3

När mamma åker på stryk

Vad händer i barn som tvingas se sin mamma bli misshandlad? Vad händer i barn som tvingas vara med när deras mamma kränks och utsätts för grova övergrepp? Vad händer i barn när deras första stora kärlek i livet…sin egen mamma bli illa behandlad?

Under hela mitt liv har jag aldrig mött så många människor som under min fängelsetid, vars mödrar varit utsatta för ett så helvetiskt liv av deras fäder, styvpappor eller andra män… oftast de själva också.

Själv har jag bara en gång när jag var väldigt liten sett min pappa utdela en örfil mot min mamma. Den örfieln har etsat sig fast på min näthinna, dunsen och skriket kan jag fortfarande höra för mitt inre. Detta hände bara en gång, mina föräldrar var unga och det har aldrig upprepats sen dess. Ändå kan jag än idag 61 år gammal återuppleva rycket i kroppen innan jag stelnade till, hur fysiskt ont det gjorde i mig… jag lämnade min kropp… ville bara komma bort. Vad som hände före och efter örfilen har jag inget minne av. Detta är ju egentligen en struntsak i jämförelse med vad orden misshandel och övergrepp normalt står för… ändå har denna lilla episod satt tydliga spår.

Vad hände i barn som utsätts för mycket värre situationer än den jag upplevde? Hur påverkar dessa upplevelser framtida relationer, deras sociala liv och hälsa? Är det en tillfällighet att det finns så många ungdomar just här som upplevt våld och övergrepp inom familjen som barn?

Jag tror att många barn som tvingats se sin mamma råka illa ut till slut stänger av känslor och tankar. Att de sluter sig inom sig själva, att de inte litar på vuxenvärlden, att de får se en skev bild av hur medmänskliga relationer ser ut. I förlängningen störs käsnlolivets funktioner ner till den milda grad att förmågor som emapti, värdighet och förmågan att känna skuld hamnar utanför personens referensramar… relationen till etik och moral fördunklas. För pojkar är det ytterligare ett dilemma att behöva välja mellan kärleken till mamman och lojaliteten till pappan, han som också står för pojkens manliga förebild.

Kan inte låta bli att flika in några tankar om Thomas som jag skadat (som jag nu sitter i fängelse för). Under sin uppväxttid hade han fått uppleva hur mamman utsatts för misshandel och kränkningar av pappan. Påverkade det honom att bete sig likadant mot sin fru? Det är frestande att spekulera i om Thomas liv hade fått en annan inriktning om någon hade ingripit mot hans pappas brottsliga beteende mot sin fru. Var det en ärftlig eller en miljöpåverkad defekt som fick honom att begå övergrepp och brutalitet mot sin fru oh misshandla sina barn?

Jag tror att barns tidiga upplevelser av familjevåld är en viktig fator som korrelerar med framtida psykiska ohälsa, drogmissbruk och risken att hamna i kriminalitet… att det finns en koppling mellan kvinnors och speciellt mödrars livssituation, och unga mäns risk att hamna i drogberoende och kriminalitet.

Har skrivit till Kriminologiksa institutionen och frågade om det fanns någon där som forskade i ämnet våld i nära relationer… det fanns det inte. Brottsförebyggande rådet BRÅ bedriver inte heller någon direkt forskning om sambandet mellan kriminalitet och våld i nära relationer.

Att arbeta för ett fredligare och tryggare samhälle innebär kanske att bryta upp och tydliggöra strukturer i vårt samhälle som bejakar mäns utövande av våld. Eller som jag läste någonstans:

”Är sanningen farlig? Kommer mäns privligier, om de frånats dem, rendera dem att sätta sig i skamvrån och suga på tummen i avsaknas iför förlorade privilegier och utan att kunna fortsättningsvis förlusta sig gratis och straffritt?”

Ännu en nedläggning… varför?

Jag hade polisanmält Christinas exmake den 18 juni 2013 för en mängd övergrepp, bland annat våldtäkt. Christina orkade inte anmäla honom ännu en gång.

Den 8 november samma år lägger polisen i Västra Götaland ner förundersökningen mot Christinas exmake, men då enbart om våldtäkt. Polisen hade ändrat brottsrubriceringen! Utan att jag fått vetskap eller möjlighet att komma till tals förvanskades min anmälan.

Vad hände med kvinnofridskränkningen, misshandel, olaga hot, fridskränkning, brutalitet och ofredande… 25 års kränkning och brutalitet… ingen åtgärd?

Självklart när det gäller våldtäkt: ”Det går inte att bevisa de objektiva förutsättningarna för att förfarandet skall vara brottsligt” som kammaråklagaren Stefan U Lind skriver i sitt avslag, ärendenummer AM-96978-13.

Allt jag skrivit om på denna blogg… hur Christina varit utsatt för ren och skär brutalitet och omänskligt behandlande av sin dåvarande make under 25 års tid… allt som dottern skrivit på sin blogg ”Mitt bombade tonårsliv” hade reducerats till ENBART VÅLDTÄKT. En rubricering som skulle garantera Christinas exmake en friande rättegång.

Jag skulle så hemskt gärna vilja veta varför polis och rättsväsendet i Västra Götaland ännu en gång så idogt håller en kvinno- och barnmisshandlare om ryggen…varför?

Varför skyddades Christinas mycket nära vän Susanne Hasselsjös exmake av polisen i Västra Götaland? Trots Susannes flera anmälningar, böner och hjälp och beskydd så kunde exmaken helt fritt och ostört skjuta ihjäl henne med ett hagelgevär när hon satt i sin bil på en parkeringsplats… varför?

Jag frågar också åt Christinas och Susannes barns vägnar… varför?

Förtydligande av artikel i tidningen CAFÉ

Pappan som jag skadat med en bomb (kallad Lasse i artikeln) är anmäld bl.a för kvinnofridskränkning, misshandel , olaga hot och våldtäkt av sin dåvarande hustru och son.

Åklagaren i min rättegång Per Håkan Larsson, som företrädde pappan tog otippat (?) dessa anmälningar på sitt bord. Följdriktigt lade han då ner anmälningarna från hustrun och sonen 4 dagar innan min rättegång. Han kunde ju inte driva två mål samtidigt, ett för pappan i våldsmålet och ett emot pappan i ett misshandels- och våldtäktsmål.

Kanske fanns det ytterligare anledning för åklagare Larsson att lägga ner anmälningarna mot pappan? De hade tidigare arbetat tillsammans på ICA Rollsbo…åklagaren, pappan och pappans mamma, under ca. 5 års tid. De var även bekanta med varandra sedan gymnasietiden i Kungälv.

I den bemärkelsen är det korrekt som det står i tidningen Café ”någon åklagare har i dagsläget inte vidtagit några rättsliga åtgärder med anledning av påståendena om misshandel”.

Att bli intervjuad av tidningen CAFÉ

Har fått en del reaktioner på att jag lät mig intervjuas i januarinumret av tidningen Café.
Några tyckte att det var modigt att naket gå ut och berätta min historia. Några tyckte det var för mycket uppräkning, de ville veta mer om hur jag kände och hur jag mådde då. Några tyckte det var onödigt att dra upp ”gammalt gods”, att det var onödigt att röra upp gamla känslor hos de inblandade.

Själv tycker jag knappast att det är modigt. Jag har inget att dölja. Från början i mina förhör så berättade jag rakt upp och ner, uppriktigt och ärligt hur allting hade gått till och varför. Jag står för vad jag har gjort… även om jag inte är så stolt över det.

Det där med känslor är inte lätt att beskriva. Det är svårt att navigera i sitt eget känsloträsk när det blir så här mycket. Det är en bra lång resa att färdas från en vanlig medborgare till ”Kärnabombmannen”. Den 23 maj 2010 tog det 4 timmar att gå från ena ytterligheten till den andra… Att bestämma sig… Tro att det skulle bli på ett sätt… chockat kunna konstatera att så blev det inte… Och sen inte själv kunna styra eller förutse följderna. Det är en identitetsbyte som heter duga. Att plocka ihop skärvorna av sig själv och sina handlingar efter det tar sin tid… har kommit en bit på vägen… men det är en bra bit kvar.

Sen är det knappast ”gammalt gods” för två barn och deras mamma. Det lever NU i helvetet efter vad deras pappa respektive exmake lämnat efter sig. Det han tidigare mycket riktigt lovat dem ”att ställa till ett helvete, ruinera och krossa dem om deras mamma lämnade honom” har han alltför väl infriat.

Att berätta min historia är också att berätta en del av två barns historia… det ingen ville höra… den som det var så viktigt för åklagaren Per Håkan Larsson att lägga locket på… den som kunnat gett två barn upprättelse för ett livslångt lidande… den som kunnat ge deras mamma frid från sin tyrann.

Därför fortsätter jag att berätta min historia.

Immunitet

Skrev i ett tidigare inlägg om att Klanen Bladhs frontfigur Robert Bladh med sina kontakter högt upp i samhällsbärande funktioner styr och ställer rätt friskt. Han har även varit delaktig i att hans son obligatoriskt klarat sig från att lagföras för alla brott han anmälts för. Sonen Thomas Bladh´s immunitet rörande lagöverträdelser är mycket imponerande.

# Dumpar bl.a. 85 ton miljöfarligt avfall under sin pappas anlagda miljöstation i Kungälv. Se inläggen Underlaget för anmälan på miljöbrottet i Kungälv. Brevet från den utsatte.

# Betalar folk till att misshandla för honom obekväma människor (vilket polisen vet om). Ser inläggen Brevet från den utsatte, Faktabomb, Hotbild.

# Tar en hjullastare ur sin döda sons stiftelse och kammar hem 125 000 kronor helt utan att redovisa pengarna eller berättar vart de tagit vägen (polisen har all information). Se inlägget Men ed(e), inte Sven Berntsson?

# Mened i rättegången mot sin exfru Christina för att skydda sig själv, sin pappa, ordföranden i Stiftelsen Niklas Bladhs Minne, Sven Berntsson samt kommunalrådet Anders Holmensköld. Se inläggen Illusion & Fakta, Resan Kärna-Kornhall del 1 & 2.

# Plundring av sitt och exfruns bolag Panrab AB samt deras gemensamma hem. Se inlägget Resan Kärna-Kornhall del 2.

# Trolöshet mot huvudman/skattebrott 2005

# Kanske ändå värst av allt…. långvarig psykisk och fysisk misshandel av sina barn samt att under tiotals år även misshandlat och våldfört sig på sin egen fru.
Se inläggen PAPPA, NEJ Beviset, Barnens talan, Tillit, Det som göms i … slasken
Läs även dotterns egen blogg Mitt bombade tonårsliv, till exempel Sveket och Bomben part 3.

För Klanen Bladh är allt detta bara ett spel som handlar om pengar, makt och girighet. Moral, etik och medmänsklighet ingår inte i detta spel.

…först när kvinnan är mördad!

Läste i DN 9/11 att Göteborgspolisens verksamhetsutvecklare Barbro Jönsson konstaterar att ”Idag missas ofta tydliga varningssignaler och det allvarliga i situationen står klart först när kvinnan hittas mördad” apropå 39 fall av dödligt våld mot kvinnor i Göteborg.

Det var olycksbådande tydliga varningssignaler som fick mig att begå ett allvarligt brott.
Idag lever kvinnan, och hennes två barn har sin mamma kvar.

Jag är inte stolt över min handling mot kvinnans ex-man… men jag kan leva med mig själv.