Kategori: Reflektioner

Reflektion

Historien med Christina har öppnat mina ögon till en värld som jag inte kunnat ana kraften och vidden av. Nu mer än någonsin inser jag vikten av att det finns en motkraft till den socialt dysfunktionella maktstruktur som så illa, år ut och år in drabbar många kvinnor.

Det är uppseendeväckande lite pengar och resurser politiker lägger på att motverka och lagföra våld i nära relationer. Trots feministiskt genustänkande politiker är stödet till kvinnojourerna försvinnande litet. Vilken politiker skulle acceptera motsvarande stöd och åtgärder till samhällsfunktioner mot en epidemi som årligen skördar 17 liv och orsakar 75 000 personers (så många kvinnor misshandlas årligen av sina män) lidande och oro? Det vore politiskt självmord!

Vad gäller lagföringen av män som begår våld och övergrepp mot kvinnor, finns en tysthets och feghetskultur som borde kunna ses i ljuset av att var fjärde polis som dömdes för brott mellan 2005 och 2011 hade begått sexbrott eller kvinnomisshandel, detta förhållande ligger skyhögt över vad resterande medborgare döms för.

Ett sätt att påpeka de missförhållanden som finns är att skriva till Justitieminister Beatrice Ask, Regeringskansliet, 103 33 STOCKHOLM. Det finns också en Nationell samordnare med relationsvåld, 103 33 STOCKHOLM att skriva till.

Vill du direkt stödja Alla Kvinnors Hus så sätt in en slant på PG 437 64 43-0 eller BG 5714-6078.

Tillit

Mitt brott är mitt brott! Det går aldrig att komma ifrån. Ett resultat av mitt handlande är att det blottats strukturer och mekanismer som handlar bland annat om tillit. Att kunna lita på sin familj, vänner, omgivning, samhälle och rättssystem. Vad händer om allt detta slås undan? En effekt är att man inte vågar berätta. Det är i tystnadens dunkla vrår som det ”mörka” kan frodas och överleva. Det enda som detta mörker inte tål är ”ljus” (öppenhet), kunskap och trygghet!

En av de första gångerna jag träffade Christina och hennes barn var i deras kök. Jag var där för att diskutera en massagekurs jag skulle hålla i Christinas lokaler. På väggen invid ett av fönstren hängde en kryddhylla. En sådan där gammaldags kryddhylla med kar av porslin, märkta med socker, salt, mjöl, med mera…Jag gillar gamla saker så jag går fram till hyllan ”vilken häftig grej” och lyfter ut ett av karen. Det var trasigt ”vad tråkigt att den är sönder…har någon tappat den i golvet?”. Det blir knäpp tyst… luften går ur hela köket och det var som tiden hade stannat. Förundrat tittar jag på alla i köket. Christina, dotter och sonen…sen en och en halv meter upp på köksväggen där kryddhyllan satt…fattade ingenting? Till slut säger sonen ” men mamma berätta!”. Christina får en iskall blick ”äsch…det är inget”. Sonen står på sig och till slut säger Christina ”berätta du då…om du nu måste”. Sonen berättar ”kryddhyllan gick sönder när pappa kastade mamma upp på väggen!” Kände mig himla obekväm och pinsam över att jag överhuvudtaget hade frågat…klumpigt och okänsligt! Detta var början på en resa som jag aldrig kunnat föreställa mig…och aldrig kommer att glömma.

Av en slump så hade jag sedan en tid tillbaka masserat 18 psykologer på ”Kriscentrum för män” i Göteborg. Åkte till Packhusgatan med min massagestol och gav dom som ville en 20 minuters energimassage några gånger per månad. Dessa psykologer arbetade uteslutande med män som misshandlat kvinnor…dömda till det eller de som ”frivilligt” sökt sig dit. I pauserna och i fikarummet frågade jag lite försiktigt om saker som rörde Christina och barnen. ”Kunde det bara vara möjligt att det finns män och kvinnor som lever likt Christina och hennes make?” Absolut…och lite till!!!

Vid ett tillfälle diskuterade jag med en psykolog om vad Christina berättat för mig. Christina hade i förtroende nämnt för en väninna att hon blivit misshandlad av sin make. Denna rekorderliga kvinna går raka vägen upp till maken ”hur kan du behandla din vackra hustru…dina barns mamma på det här sättet!?!?!?” Maken hade ingen aaaaning om detta ”måste vara ett missförstånd”. Kvinnan står på sig ”det är ju helt klart att Christina upplever det så i alla fall!” Med gråten i halsen och en tår på kinden bedyrar maken att han är helt förkrossad och jätte ledsen över att Christina upplevt något på detta hemska sätt. Han lovade att ställa allt tillrätta ”det skulle aldrig falla honom in, att på något vis vilja skada Christina” Var det så, så skulle det i alla fall aldrig återupprepas!

På kvällen sparkar och slår han Christina ”VA FAN GÅR DU RUNT OCH SNACKAR TILL FOLK!” makens specialitet var att först slita sönder hennes blus eller tröja… sparka ner och slå i huvudet. Hon hade sparat ett 10 tal sönderrivna kläder som bevis…om hon någon gång skulle våga anmäla maken. Christina visade mig några stycken…orkade inte se alla…tog mig hårt att få höra om vad som skedde inom husets fyra väggar. Ingen utom barnen, Christina och maken visste ju vad som hände där. Psykologen bekräftade att ”så här ser det ut för fler kvinnor än du kan ana”. Många tror att det bara är män från andra kulturer som kontrollerar och misshandlar kvinnor, men det är minst lika förekommande bland svenska män…bara svårare att upptäcka.

Har reflekterat en hel del över alla dessa ”tysta vittnen”. De som aldrig sett eller hört när det kommer till ”kritan”, de som inte vågar stå upp för vad dom vet, sett och hört. En av Christinas förtrogna väninnor, A-S, hade tidigare förtvivlat ringt mig varje gång hon inte fick tag i Christina. Hon grät ofta i telefonen av oro för Christinas skull…undrade om det hänt något…mår hon bra…lever hon? I polisförhören säger hon däremot:

”Christina har inte velat att jag skall prata med XX (maken) för hon har sagt att han bara manipulerar folk. För han är farlig. Det har Christina sagt till BB (den andra förtrogna väninnan…min anmärkning) också. Christina har sagt att om XX får reda på detta (att hon umgåtts med mig…min anmärkning) så kommer det att bli hennes död. Jag har varit lojal mot henne, för jag har trott på henne.”

”Jag har försökt hjälpa henne genom att säga att jag kan följa med till kvinnojour eller AA. Det finns flera personer som har erbjudit henne hjälp men hon vill inte ta emot, Hon har sagt att det blir hennes död.”

”Jag har åkt ner oanmäld när jag fått sms om att han är jävlig. Men då har XX bara varit full och lullat runt på gården. Han har ställt sig och tvättat min bil.”

”Om hon kan säga i rätten att hon inte har ett förhållande, så kan hon ljuga om vad som helst. Förhörsledaren Lotta Börjesson frågar då A-S: ”Hur vet du att hon har sagt det i rätten?” ”Jag har läst i Aftonbladet att advokaten hade sagt det. Jag läste det på internet.”

Förhörsledaren frågar A-S: ”Om jag pratar med XX skall jag hälsa något?” ”Ja hälsa från J, A-S och M. Om han vill höra av sig så får han gärna göra det, han har faktiskt massor av kamrater, men vi har inte kunnat nå honom”.

När jag får bättre möjlighet skall jag lägga ut förhören med Christinas ”vänner” på bloggen. Det är en intressant läsning. Helt väsenskild från de samtal jag själv tidigare haft med dem…inte på samma planet! Tror Christina också har en hel del att tillägga! Vill dock påpeka att flertalet av förhören hålls efter att åklagaren och svärfadern fått ut sina versioner i media. Mycket av ”vännernas information till polisen har därför påverkats av vad dom fått ta del av genom media.

Med facit i hand hade kanske Christina rätt då hon bad på sina bara knän att jag inte skulle gå och polisanmäla maken? ”Han kan manipulera vem som helst, han kommer att leta rätt på mig och döda mig…vart jag än befinner mig” sa hon varje gång jag försökte övertala henne att gå till polisen.

Kanske hade kvinnojouren rätt? Sista gången Christina pratade med dom var i augusti 2011 (strax innan hon tog mod till sig och anmälde maken). Dom upplyste Christina ännu en gång om att det är tufft att anmäla—ytterligare förnedring och starkt ifrågasättande. Några garantier för att det ska bli bättre med mannen finns inte…snarare tvärtom ”Anmäl bara om du är vrålstark”.

Kanske hade dom psykologerna jag pratat med på Kriscentrum för män rätt ”det gäller att vara försiktig med män som hennes make…utgången av en polisanmälan är verkligen inte given”.

Kanske ger det som stod på text-TV4, 2012-12-04 en vink om att kvinnors utsatthet för våld och övergrepp behöver tas på allvar?

100.000 samtal om våld mot kvinnor.

På tisdag är det fem år sedan Kvinnofridslinjen öppnade, den nationelle stödtelefonen för kvinnor utsatta för våld och hot. Under de åren har personalen tagit emot över 100.000 samtal. I snitt har de sjuksköterskor, barnmorskor, och socionomer som svarar på 60-70 samtal per dag. Samtalen är gratis, syns inte på telefonräkningen och uppringaren får vara anonym.

Vad hade hänt om Christina hade anmält maken

Vart skulle hennes familj ( make, svärfar, svärmor t.ex.), vänner, omgivning, samhälle och rättssystem varit, och hur skulle de reagerat på Christinas anmälan? Hur hade åklagare Per Håkan Larsson agerat…vems ärende hade han gått? Kompisens…och lagt ner anmälan ”brott kan inte styrkas” eller Christinas och gett ärendet vidare till den grupp inom polisen i Göteborg som har kompetens och erfarenhet av våld och övergrepp mot kvinnor och barn? Hade han då också gett vidare miljömålet mot maken och svärfadern till en miljöåklagare som har den rätta kompetensen…eller som nu skyddat Christinas make ”brott kan inte styrkas”? Hade åklagare Lithner lyckats sy ihop en lika bra ”story” att fälla Christina på? Hade han fått ihop alla 18 vittnena mot Christina (det är fler än hela Södertäljemålet, en av Sveriges mest omfattande rättegångar)?

Som kuriosa kan jag berättat att när jag satt på Kumla riksmottagningen hade jag en ”spegelbild” av Christinas make i rummet bredvid mig. En 42-årig man som knivhuggit sin hustru till döds framför parets fyråriga son och blivit dömd till 14 års fängelse. En tisdagseftermiddag i juli 2011hade maken själv ringt till polisen och berättade att han troligen hade mördat sin 36-åriga fru. När polisen anlände till lägenheten var han alldeles nerblodad. Han bodde i Södertälje, körde taxi och var enligt hustrun extremt svartsjuk. Den mördade kvinnan hade tidigare lämnat sin make på grund av våld och hot. Kvinnan hade bott på en kvinnojour med hjälp av socialtjänsten. Hustrun skrev i sin senaste skilsmässoansökan att hon ämnade ansöka om sekretessmarkering. Maken var tidigare anmäld för misshandel av hustrun så hon hade fått interimistisk vårdnad av barnen. Maken lovade ta emot hjälp för sina aggressionsproblem, men ändrade sig så fort kvinnan på nytt ville ansöka om äktenskapsskillnad. Kvinnan trodde hon var i säkerhet då mannen hade besöksförbud och inte visste vart hon bodde. Trots det lyckas maken spåra upp henne och döda henne!

Avslutningsvis för denna gången…hörde en bra grej om skillnaden mellan tro och tillit.

”Tro är att se en cirkusartist skjutsa en man i en skottkärra på slak lina över Niagarafallet, och vara helt övertygad om att det kommer att gå bra. Tillit är att själv sätta sig i skottkärran.”

 

Att inte vilja se

Har funderat en hel del över vilka mekanismer som styrt att misshandeln av Christina kunnat fortgå år ut och år in? När allt sedan i och med bomben uppdagas, vänds hennes utsatthet, omänskliga omständigheter och hennes berättelse mot henne…en ogenomtränglig förnekelse av omgivningen. Till råga på allt blir resultatet förtal av henne!

Samtidigt… vilket oerhört svek mot barnen! De som levt hela sitt liv med pappans lynniga humör, brutalitet och kränkningar. Barn som setat i trappan till ovanvåningen och hört slagen, smällarna och dunsarna (t.o.m spelat in det). Först all oro, förnedring och övergrepp… sen en omgivning, ja till och med en stor del av ett samhälle, som förnekar dess existens och barnens upplevelser. Som ställer sig på förövarens sida?

Hur kan Christinas ex svärfar säga att allt jag skriver på min blogg är påhittat? Han och Christinas son var ju till exempel närvarande då hans son sparkade Christina i skötet så hon förlorade medvetandet. Han och svärmodern har ju sett och hört hur hon blivit misshandlad i 25 år! Svärmodern har ju till och med försvarat sonens brutalitet och klandrat Christina för att hon blivit misshandlad!

Jag har känt och behandlat maken under cirka ett år innan jag kom i kontakt med Christina. Under dessa behandlingar fick jag rätt klart för mig att hans pappa inte varit så ”snäll mot mamman”. Detta bekräftade Christina senare att maken hade berättat i början av deras förhållande om pappans fysiska våld mot hans mor under uppväxten (enligt boken ”psykopatens grepp” så indikerar erfarenhet och forskning kring våld i nära relationer att 60-80% av våldsbenägna män har vuxit upp i familjer där fadern utövat våld) .

Det är en väldigt liten krets runt familjen som visste om den fysiska och psykiska misshandeln av Christina och barnen. Men några visste och hade till och med varit i liknande situationer som Christina.

Minns mycket väl när vi satt i Christinas kök… jag, Christina, hennes son, kommunalrådet i Kungälv Anders Holmensköld och hans fästmö Maria Gustavsson, enhetschef på socialkontoret i Kungälv. Anders hade tidigare gått en av Christinas kurser i reikihealing, umgåtts mycket med hela familjen och deltagit i stiftelsen sen 2005… så dom kände varandra mycket nära och väl. Vi diskuterade öppet Christinas jobbiga situation med våld, alkohol och om att inte våga berätta för någon. Maria berättade att det tagit henne tio år att göra sig från sin make, som hon varit gift med i 25 år (komikern Björn Gustavssons pappa). Att hon under en lång tid varit tvungen att noga planera för att kunna ta sig helskinnad ur sitt äktenskap, hur svårt, ja till och med hur farligt det kunde vara att anmäla denna typ av våldsamma män till polisen. Hon hade skrivit texten till en bok om det. Anders talade om liknande upplevelser med mycket alkohol i en tidigare relation… där våldet dock inte var av fysisk art. Vi var alla rörande överens om Christinas och många utsatta kvinnors dilemma.

Vad hände efter bomben?

Efter att bomben briserat i Kärna började polisen nagelfara Christinas ekonomi, familjens företag och den döde sonens stiftelse ”Nickes gång och cykelbana”. Snabbt kunde polisen konstatera missförhållanden i stiftelsens bokföring och ekonomi. Anders Holmensköld och kompisen Sven Berntsson får då kalla fötter och anmäler den 3 augusti 2011 Christina för oegentligheter i stiftelsen. De visste naturligtvis om missförhållandena i stiftelsen och ville rädda sina egna skinn genom att skylla allt på Christina. Anders var styrelseledamot och en tid själv ordförande i stiftelsen, efter Sven Berntsson. Det var till honom all post gick, han hade tillgång till stiftelsens konto, han fick alla kontoutdrag och alla andra i styrelsen (inkl Sven Berntsson och revisorn) återkommande brev från Länsstyrelsen med all information om stiftelsens ekonomi. Christina skötte inte bokföringen, den sköttes av bokförare Pia Svanberg, en revisor godkände och skrev på alla bokslut, precis som alla i styrelsen fick göra… samtliga hade full vetskap och insyn i allt som rörde stiftelsen. Trots att Anders visste om missförhållanden i stiftelsen… trots att han sitter i en sådan position att han vet exakt hur en stiftelse skall skötas med möten, bokföring (tidigare drivit städfirma) dokument och allt…trots att han visste att de som egentligen styrde och ställde i stiftelsen var Christinas svärfar och make…trots att han visste om Christinas utsatthet och hennes ”marionettstatus” i stiftelsen, så ”??? har ingen aaaaaning”.

Maria Gustavsson är som jag tidigare skrivit enhetschef på socialkontoret i Kungälv. Det socialkontor som hade hand om dotterns placering hos Christinas syster under tiden Christina var häktad. Det blev en lyckad lösning! Dottern kunde vara kvar i en trygg välkänd miljö, med sin moster och tre kusiner som hon umgåtts med i hela sitt liv, samt kunna stanna kvar i det område hon vuxit upp i. Kruxet uppstod när Christinas syster skulle vittna (både i min och Christinas rättegång). Då slår socialkontoret bakut! Systern var ju en av de få som varit med och sett misshandeln av Christina… en av de få som ville och kunde berätta om Christinas skador och brutalitet. Hon var också en av de få som både sett och hört Christinas make förmå Christina att skriva under handlingar… privata och för deras bolag ”det skulle ju bli enklast så”. Ultimatumet från socialkontoret blev, att antingen vittnar systern i Christinas rättegång… då kommer dottern att placeras på ett fosterhem någonstans i Sverige med för henne helt okända personer. Eller så vittnar inte systern och då får Christinas dotter bo kvar där hon är placerad. Jag vet inte den exakta definitionen på ”justitiemord”… men det ordet dyker spontant upp i mitt huvud just nu. Maria Gustavssons roll i detta kommer förhoppningsvis framtiden att utvisa. Effekten av socialkontorets hantering blev hur som helst att Christina kunde dömas för urkundsförfalskning (vilket maken kunde ”intyga”)…det hade hon knappast kunnat bli om hon fått det vittne som kunde bekräfta ”de faktiska omständigheterna”.

Förstår att invånarna i Kärna med omnejd inte vet vad de ska tro eller inte tro (kanske inte någon som läser denna blogg). Kan se framför mig hur snacket har gått och går i kön på tempo vid Kärna torg. ”Vad ska man tro”, ”har ni hört vad Sven sagt”, ”vad stod det i GT?”, ”varför stack hon inte bara om han nu var så hemsk… varför?”, ”inte kunde han väl vara så farlig!”

Fick ett brev från en vän som avslutar sitt brev med:

”Jag vill tillägga att jag har 3 nära vänner med både fysisk och psykisk misshandel, sjukhusvistelser, flykt, kvinnojour, mordhot, polisanmälningar, skyddad identitet, rättegångar mm. Vet hur illa det kan vara. Men dom har ju stuckit ifrån sina män”

Klandret gör ont! Men då känns det bara ännu viktigare för mig att fortsätta skriva om vad jag sett, hört och varit med om. Upplever att det finns ett kunskapsunderskott att balansera upp vad det gäller våld i nära relationer.

Genusperspektiv

Ska försöka att skriva ett inlägg i veckan på bloggen. Lite beror på postgången och lite beror på skrivkramp (jobbigare än jag trodde att skriva om det jag varit med om och gjort). Var nästan klar med nästa inlägg då andan föll på att skriva om något annat som jag precis kom på.

Av de reaktioner jag mött på grund av bloggen kan jag urskilja ett klart genusperspektiv. Alla kvinnor har hittills börjat kommentera bloggen utifrån hur barnen och Christina haft det ”jag gråter med barnen”, ”herregud så ni haft det”, ”kan vi göra något?”. Alla män har hittills börjat med att reta upp sig på att jag skrivit ”bombattrapp”. Den vanligaste kommentaren ”det är väl ingen jävla bombattrapp.. det är ju för fan en fullt fungerande bomb du tillverkat”. Bägge har ju rätt, men det speglar olika perspektiv av samma händelse.

Det slår mig då plötsligt.. så har det också varit under hela bombutredningen och genom alla rättegångar. Christina som kvinna har blivit mätt med en helt annan måttstock än till exempel hennes make och mig. När hon i sina skriftliga svar berättar om sitt liv, vad maken och svärfadern har sysslat med och sin relation till mig, så hemligstämplas de med hänvisning till att ”det görs för att skydda henne från henne själv” (Christinas förhörsledare Helen Vernholt) När jag frågade min förhörsledare (Lotta Börjesson) varför? ”det är bara ett staplande av elände, ett ältande och kan inte tillföra utredningen något”. Christina skriver där om hur hon blev misshandlad och våldtagen av sin make första gången när hon var nitton år, att hon försökt skydda barnen från att se och höra övergrepp, misshandel och brutalitet. Hon skriver ”jag är ledsen och ångrar mig djupt att jag berättade så mycket för Martin (mig), mer än han orkat och kunnat bära”. Detta gör henne mindre trovärdig och har inget att tillföra i utredningen?

Frågorna jag fick under mina förhör skiljde sig också en hel del från dem som Christina fick..även om jag tar hänsyn till att vi förhörts av olika skäl. Christina fick ju flera frågor typ ”förstod du inte att Martin skulle kunna reagera starkt på allt du berättade för honom.. hur känner du inför det?”.

Citat ur FUB bilaga 2:1400K81731-11 (Helen Vernholt förhör)
HV: ”Du har ju uttryckt att du varken gillar Monika eller Thomas och att Thomas både fysiskt och psykiskt misshandlar dig. Tror du att det finns ett samband?”
CB: ”Jag har inte bara pratat illa om hans mamma. Det har varit både och”.
HV: ”Vems information tror du Martin agerar utifrån nu då?”
HV: ”Vems information tror du att agerar Martin utifrån då? Är det du som berättar?”
HV: ”Hur tror du Martin upplever när du uttrycker att du är under en sådan press, fara för ditt liv, du ska orka leva?”
HV: ”Hur tror du att det påverkar Martin att hör allt det här?”.

Christina blev ifrågasatt och skuldbelagd för att hon för första gången i sitt liv vågat berätta fullt ut för någon utomstående om hur hon och barnen hade det. Ni kvinnor som anmält en man för övergrepp och misshandel känner ju igen alla förnedrande frågor, den lättare varianten: ”slog han dig med öppen eller knuten hand?” (öppen hand = ingen misshandel, knuten hand = misshandel). Så jag ska inte älta ”dubbla övergrepp”..de flesta kvinnor vet vad jag pratar om.

Eftersom maken upplevt allt som en lycklig familj, han älskade sin hustru och barn över allt.. han förstår ingenting! Visserligen hade han tagit någon öl då och då för han sörjde sin sons död för nio år sedan, men verkligen inte mer än så. Detta gör ju det helt meningslöst att referera till hans förhör.

Frågorna som förhörsledaren ställde till mig var mer av arten ”det är ju lätt att falla för en så vacker kvinna och bli påverkad till att göra en sådan här allvalig sak”, ”det är bara du som gått på det.. hur kan du vara så naiv?” ”det är många som stöder maken och tar avstånd från din och Christinas berättelse.. vad har du att säga om det?”. jag gjordes till ett förvirrat, korkat och lättpåverkat offer, vars handlande ändå sågs som förståeligt.. rätt fördömande! Naturligtvis fick jag även en massa tekniska frågor om bomben och hur jag tillverkat den.

Nu kastar jag lite bland ämnena. För någon månad sedan hittade jag en bok här på biblioteket som heter ”psykopatens grepp” (se litteraturlistan). Trodde jag skulle gå i bitar bara av att läsa alla rubriker i början. Kunde vara en manual till Christinas liv. Hade ju pratat en hel del med Christinas make också. Fick i början intrycket av att han var en driftig, trevlig hårt arbetande man. Hade jag, innan våra samtal läst boken ”psykopatens grepp” hade jag förstått mer exakt vem jag hade framför mig. Hade jag även läst kapitlen om förslag på hur man tar sig ifrån en psykopat hade jag med största sannolikhet även kunnat stötta Christina och barnen på ett mer kreativt sätt än vad som nu skedde (har försökt med mer än bomben.. blir nog en lång blogg..)

En uppmaning till alla mammor och pappor:

LÅT ERA DÖTTRAR LÄSA DENNA BOK!

Boken skulle ingå i gymnasiets psykologiämne. Många tragedier och mycket lidande hade kunnat undvikas om tjejer på ett tidigt stadium kunnat identifiera och vara vaksamma på signaler om sådant som kan bli både smärtsamt och dyrt i framtiden.

Hade Christina fått läsa boken på gymnasiet så hade livet sett annorlunda ut både för henne, hennes make och mig idag!

Insikt

Fick nyligen tag i en aftonbladet från fredagen den 24 augusti 2012 och läste Leif GW Perssons artikel ”vad har hänt i ditt huvud?” som i huvudsak handlade om ”juridisk härdsmälta” efter att läst artikeln började jag åter fundera över syftet med min blogg.

Naturligtvis är bloggen en personlig bearbetning.. ett sätt att skriva av mig min frustration.. att få berätta min historia.. att få föra min egen talan.. men också två barns talan, vars röst ingen hittills lyssnat på. Följaktligen blir det då också en reflektion på hur åklagare och polis arbetat för att nå sina mål. Sedan barnsben har jag blivit itutad att polisen och rättsväsendet stod för det sanna och rätta.. en trygghet i att rättvisan alltid kommer att segra! Idag är jag inte lika säker.

Perssons artikel är lika nedslående som mina insikter. Han skriver bland annat ”Med det juridiska jävsbegreppet är det dessutom enklare. Jävig blir du så fort du känner någon sedan tidigare och alldeles oavsett om du tycker bra eller illa om honom eller henne”. I mitt fall var åklagare Per Håkan Larsson uppenbart jävig då han tidigare både gått i parallell klass och jobbat ihop med målsägaren! Jäv borde det ju också ha varit då han själv tagit på sig både mitt ärende med maken som offer (målsägare), och Christinas ärende.. där Christina skulle vara offer (målsägande) gentemot samme make. Det är ju uteslutet att Christina och jag skulle haft samma advokat.. lika uteslutet borde det ju varit med samma åklagare. Vidare borde det ju vara jäv i och med att Per Håkan Larsson undanhållit allt material som styrkte makens misshandel av Christina. Den som dock var nöjd med upplägget var maken som lät meddela från sin sjuksäng att ”jag känner mig helt trygg med en åklagare som jag känner”. Han visste inte hur rätt han hade! Vid det laget visste han inte heller att han skulle få två jäviga nämndemän till hjälp också.

Persson skriver vidare om den så kallade objektivitetsregeln ”att polis och åklagare skall vara lika noga med att ta till sig sådant som talar för det den misstänktes oskuld som för hans skuld. Glöm det.” Det som talade till min fördel.. fakta och vittnesutsagor gömde Per Håkan Larsson undan i den s.k slasken eller hemlighetsstämplade (t.ex. bilaga 1 hemlighetsstämplades). De passade inte in i åklagarens och media drevets dramaturgi. Inte heller Per Håkan Larssons engagemang i att skydda sin tidigare kompis Christinas makes (samt svärfars och svärmors) rykte och ära.

Bästa bloggläsare nu orkar jag inte skriva mer om alla ärenden som åklagare Per Håkan Larsson har lagt ner! Han har lagt ner så mycket att det kan liknas vid en tennismatch där varje ärende är en boll som Larsson förtvivlat måste returnera över nätet till andra sidan. Som god bollkalle har han haft kriminalinspektör Lotta Börjesson som i stort sett hållit i alla förhör (inkl mina förhör) och tillsammans med fem andra poliser/utredare hjälpt att undanhålla informationen som gick emot åklagarens hypotes. Det var även Lotta Börjesson som tog emot min polisanmälan om datorn som försvann vid husrannsakan när jag greps.. dags dato har hon inte kunnat lämna någon kopia på anmälan trots flera påminnelser. Därför kan jag inte på något sätt söka ersättning för förlorad egendom, varken från polis eller försäkringsbolag.

Så ursäkta mig bästa bloggläsare att jag inledningsvis frustrationsartat staplar lite märkligheter på varandra. Är frustrerad över hur många kvinnor jag mött och hört talas om som blivit utsatta för dessa charmiga, övertygande, manipulerande, femminuterskarismatiska män.. sjukligt svartsjuka män med sadistiska personlighetstörningar. Många av dessa män verkar dessutom ha en ohelig allians med polis, rättsväsende och det samhällssystem som skall skydda kvinnor från övergrepp och våld.. denna likgiltighet inför ett konservativt manligt tankemönster och odören av rättsröta ger en obehaglig känsla. Det dör ganska konstant 17 kvinnor om året i nära relationsvåld (Mikael Rying BRÅ).

Det blev inte 18 kvinnor 2011!