Har funderat en hel del över vilka mekanismer som styrt att misshandeln av Christina kunnat fortgå år ut och år in? När allt sedan i och med bomben uppdagas, vänds hennes utsatthet, omänskliga omständigheter och hennes berättelse mot henne…en ogenomtränglig förnekelse av omgivningen. Till råga på allt blir resultatet förtal av henne!
Samtidigt… vilket oerhört svek mot barnen! De som levt hela sitt liv med pappans lynniga humör, brutalitet och kränkningar. Barn som setat i trappan till ovanvåningen och hört slagen, smällarna och dunsarna (t.o.m spelat in det). Först all oro, förnedring och övergrepp… sen en omgivning, ja till och med en stor del av ett samhälle, som förnekar dess existens och barnens upplevelser. Som ställer sig på förövarens sida?
Hur kan Christinas ex svärfar säga att allt jag skriver på min blogg är påhittat? Han och Christinas son var ju till exempel närvarande då hans son sparkade Christina i skötet så hon förlorade medvetandet. Han och svärmodern har ju sett och hört hur hon blivit misshandlad i 25 år! Svärmodern har ju till och med försvarat sonens brutalitet och klandrat Christina för att hon blivit misshandlad!
Jag har känt och behandlat maken under cirka ett år innan jag kom i kontakt med Christina. Under dessa behandlingar fick jag rätt klart för mig att hans pappa inte varit så ”snäll mot mamman”. Detta bekräftade Christina senare att maken hade berättat i början av deras förhållande om pappans fysiska våld mot hans mor under uppväxten (enligt boken ”psykopatens grepp” så indikerar erfarenhet och forskning kring våld i nära relationer att 60-80% av våldsbenägna män har vuxit upp i familjer där fadern utövat våld) .
Det är en väldigt liten krets runt familjen som visste om den fysiska och psykiska misshandeln av Christina och barnen. Men några visste och hade till och med varit i liknande situationer som Christina.
Minns mycket väl när vi satt i Christinas kök… jag, Christina, hennes son, kommunalrådet i Kungälv Anders Holmensköld och hans fästmö Maria Gustavsson, enhetschef på socialkontoret i Kungälv. Anders hade tidigare gått en av Christinas kurser i reikihealing, umgåtts mycket med hela familjen och deltagit i stiftelsen sen 2005… så dom kände varandra mycket nära och väl. Vi diskuterade öppet Christinas jobbiga situation med våld, alkohol och om att inte våga berätta för någon. Maria berättade att det tagit henne tio år att göra sig från sin make, som hon varit gift med i 25 år (komikern Björn Gustavssons pappa). Att hon under en lång tid varit tvungen att noga planera för att kunna ta sig helskinnad ur sitt äktenskap, hur svårt, ja till och med hur farligt det kunde vara att anmäla denna typ av våldsamma män till polisen. Hon hade skrivit texten till en bok om det. Anders talade om liknande upplevelser med mycket alkohol i en tidigare relation… där våldet dock inte var av fysisk art. Vi var alla rörande överens om Christinas och många utsatta kvinnors dilemma.
Vad hände efter bomben?
Efter att bomben briserat i Kärna började polisen nagelfara Christinas ekonomi, familjens företag och den döde sonens stiftelse ”Nickes gång och cykelbana”. Snabbt kunde polisen konstatera missförhållanden i stiftelsens bokföring och ekonomi. Anders Holmensköld och kompisen Sven Berntsson får då kalla fötter och anmäler den 3 augusti 2011 Christina för oegentligheter i stiftelsen. De visste naturligtvis om missförhållandena i stiftelsen och ville rädda sina egna skinn genom att skylla allt på Christina. Anders var styrelseledamot och en tid själv ordförande i stiftelsen, efter Sven Berntsson. Det var till honom all post gick, han hade tillgång till stiftelsens konto, han fick alla kontoutdrag och alla andra i styrelsen (inkl Sven Berntsson och revisorn) återkommande brev från Länsstyrelsen med all information om stiftelsens ekonomi. Christina skötte inte bokföringen, den sköttes av bokförare Pia Svanberg, en revisor godkände och skrev på alla bokslut, precis som alla i styrelsen fick göra… samtliga hade full vetskap och insyn i allt som rörde stiftelsen. Trots att Anders visste om missförhållanden i stiftelsen… trots att han sitter i en sådan position att han vet exakt hur en stiftelse skall skötas med möten, bokföring (tidigare drivit städfirma) dokument och allt…trots att han visste att de som egentligen styrde och ställde i stiftelsen var Christinas svärfar och make…trots att han visste om Christinas utsatthet och hennes ”marionettstatus” i stiftelsen, så ”??? har ingen aaaaaning”.
Maria Gustavsson är som jag tidigare skrivit enhetschef på socialkontoret i Kungälv. Det socialkontor som hade hand om dotterns placering hos Christinas syster under tiden Christina var häktad. Det blev en lyckad lösning! Dottern kunde vara kvar i en trygg välkänd miljö, med sin moster och tre kusiner som hon umgåtts med i hela sitt liv, samt kunna stanna kvar i det område hon vuxit upp i. Kruxet uppstod när Christinas syster skulle vittna (både i min och Christinas rättegång). Då slår socialkontoret bakut! Systern var ju en av de få som varit med och sett misshandeln av Christina… en av de få som ville och kunde berätta om Christinas skador och brutalitet. Hon var också en av de få som både sett och hört Christinas make förmå Christina att skriva under handlingar… privata och för deras bolag ”det skulle ju bli enklast så”. Ultimatumet från socialkontoret blev, att antingen vittnar systern i Christinas rättegång… då kommer dottern att placeras på ett fosterhem någonstans i Sverige med för henne helt okända personer. Eller så vittnar inte systern och då får Christinas dotter bo kvar där hon är placerad. Jag vet inte den exakta definitionen på ”justitiemord”… men det ordet dyker spontant upp i mitt huvud just nu. Maria Gustavssons roll i detta kommer förhoppningsvis framtiden att utvisa. Effekten av socialkontorets hantering blev hur som helst att Christina kunde dömas för urkundsförfalskning (vilket maken kunde ”intyga”)…det hade hon knappast kunnat bli om hon fått det vittne som kunde bekräfta ”de faktiska omständigheterna”.
Förstår att invånarna i Kärna med omnejd inte vet vad de ska tro eller inte tro (kanske inte någon som läser denna blogg). Kan se framför mig hur snacket har gått och går i kön på tempo vid Kärna torg. ”Vad ska man tro”, ”har ni hört vad Sven sagt”, ”vad stod det i GT?”, ”varför stack hon inte bara om han nu var så hemsk… varför?”, ”inte kunde han väl vara så farlig!”
Fick ett brev från en vän som avslutar sitt brev med:
”Jag vill tillägga att jag har 3 nära vänner med både fysisk och psykisk misshandel, sjukhusvistelser, flykt, kvinnojour, mordhot, polisanmälningar, skyddad identitet, rättegångar mm. Vet hur illa det kan vara. Men dom har ju stuckit ifrån sina män”
Klandret gör ont! Men då känns det bara ännu viktigare för mig att fortsätta skriva om vad jag sett, hört och varit med om. Upplever att det finns ett kunskapsunderskott att balansera upp vad det gäller våld i nära relationer.