januari 2014 – tillbaks.nu

Kulan till Monika

Den 29 oktober 2010 skickade jag en gevärskula som legat i min kastlåda sedan jag var 16 år. Jag skickade den till Monika. Monika är mamma till Thomas som jag skadat med en bomb den 23 maj 2011. Monika är också exsvärmor och farmor till Christinas och Thomas två barn.

Vilken knäpp idé…eller hur?

Egentligen borde jag ju sluta skriva här med konstaterandet…. galet helknäppt!

Men även galna knäppa idéer har sin logik.

Monikas dåvarande svärdotter Christina hade under flera år varit utsatt för sadisktiska fysiska och psykiska övergrepp av hennes ena son Thomas. En riktig mamma vid sina sinnens fulla bruk skulle nog säga åt sin som att sluta behandla sin fru och barn så illa.

Monika gjorde tvärtom, hon stöttade sin son i misshandeln av svärdottern. Chrstina fick ofta höra ”Det är Thomas som drar in alla pengar till familjen, du ska vara tacksam mot honom. Gör du inte som han säger så får du väl skylla dig själv… det förstår du väl”!

Att det fanns två rejäla fel i hennes konstaterande brydde hon sig inte om. Dels var det så att Christina gjorde minst lika mycket för att dra in pengar till familjens företag som maken, dels så visste ju Christina sällan vad hon hade gjort för att väcka makens ilska och svartsjuka. Att bli bryskt väckt, förhörd och misshandlad mitt i natten för något som dåvarande maken fått för sig, och det kunde vara vad som helst… ofta flera gånger i veckan… år ut och år in gjorde ju inte Chrisitnas förståelse bättre.

Dottern Sophia skriver på sista sidan i brevet (förra inlägget) till sin pappa om Monika, att hon ska sluta vara så jävla blond hela tiden och inse att hennes som är en idiot… hon avrundar med ”sluta vara så jävlig mot min mamma”.

Hur knäppt och illa valt det än var med den skickade kulan, så höll Monika sig borta från Christina och barnen efter det, hon åkte bland annat till sin dotter i Danmark. Sonen Thomas fick då inte längre det stödet hemma han var van vid. Tillsammans med de hot-sms (se Hot-sms och bromsmedicin) som jag skickade till honom blev det lugnare för familjen… han coolade ner sig… det fungerade som en tillfällig bromsmedicin.

Monika fick 19.800kr i skadestånd av mig för den kulan och 2 hotfulla sms som jag skickade henne den 22 och 29 oktober 2010. känns som om jag betalt både i pengar och sonat med fängelsestraff för det jag gjort mot henne. Även om jag var förtvivlad, frustrerad och förbannad när jag skickade kulan… trodde jag aldrig att en svärmor kunde vara så grym… så är det inget jag är stolt över. Jag ber gärna Monika om ursäkt för det jag gjort.

Det skulle vara passande klädsamt om Monika någon dag kunde be sina barnbarn om ursäkt för hur hon betett sig mot dem och deras mamma. Hon kanske till och med kunde tala sin make Robert tillrätta om att lämna tillbaka kioskvagnen som han stulit från sitt barnbarn Sophia.

Galet knäppt? Kanske är det bara en fråga om vilket perspektiv man har?

Förtydligande av artikel i tidningen CAFÉ

Pappan som jag skadat med en bomb (kallad Lasse i artikeln) är anmäld bl.a för kvinnofridskränkning, misshandel , olaga hot och våldtäkt av sin dåvarande hustru och son.

Åklagaren i min rättegång Per Håkan Larsson, som företrädde pappan tog otippat (?) dessa anmälningar på sitt bord. Följdriktigt lade han då ner anmälningarna från hustrun och sonen 4 dagar innan min rättegång. Han kunde ju inte driva två mål samtidigt, ett för pappan i våldsmålet och ett emot pappan i ett misshandels- och våldtäktsmål.

Kanske fanns det ytterligare anledning för åklagare Larsson att lägga ner anmälningarna mot pappan? De hade tidigare arbetat tillsammans på ICA Rollsbo…åklagaren, pappan och pappans mamma, under ca. 5 års tid. De var även bekanta med varandra sedan gymnasietiden i Kungälv.

I den bemärkelsen är det korrekt som det står i tidningen Café ”någon åklagare har i dagsläget inte vidtagit några rättsliga åtgärder med anledning av påståendena om misshandel”.

Att bli intervjuad av tidningen CAFÉ

Har fått en del reaktioner på att jag lät mig intervjuas i januarinumret av tidningen Café.
Några tyckte att det var modigt att naket gå ut och berätta min historia. Några tyckte det var för mycket uppräkning, de ville veta mer om hur jag kände och hur jag mådde då. Några tyckte det var onödigt att dra upp ”gammalt gods”, att det var onödigt att röra upp gamla känslor hos de inblandade.

Själv tycker jag knappast att det är modigt. Jag har inget att dölja. Från början i mina förhör så berättade jag rakt upp och ner, uppriktigt och ärligt hur allting hade gått till och varför. Jag står för vad jag har gjort… även om jag inte är så stolt över det.

Det där med känslor är inte lätt att beskriva. Det är svårt att navigera i sitt eget känsloträsk när det blir så här mycket. Det är en bra lång resa att färdas från en vanlig medborgare till ”Kärnabombmannen”. Den 23 maj 2010 tog det 4 timmar att gå från ena ytterligheten till den andra… Att bestämma sig… Tro att det skulle bli på ett sätt… chockat kunna konstatera att så blev det inte… Och sen inte själv kunna styra eller förutse följderna. Det är en identitetsbyte som heter duga. Att plocka ihop skärvorna av sig själv och sina handlingar efter det tar sin tid… har kommit en bit på vägen… men det är en bra bit kvar.

Sen är det knappast ”gammalt gods” för två barn och deras mamma. Det lever NU i helvetet efter vad deras pappa respektive exmake lämnat efter sig. Det han tidigare mycket riktigt lovat dem ”att ställa till ett helvete, ruinera och krossa dem om deras mamma lämnade honom” har han alltför väl infriat.

Att berätta min historia är också att berätta en del av två barns historia… det ingen ville höra… den som det var så viktigt för åklagaren Per Håkan Larsson att lägga locket på… den som kunnat gett två barn upprättelse för ett livslångt lidande… den som kunnat ge deras mamma frid från sin tyrann.

Därför fortsätter jag att berätta min historia.