Kategori: Reflektioner

Faktabomb

Klart att familjen Bladh inte är någon maffia familj i egentlig mening. Men jag kan inte låta bli jämförelsen med att Italienska maffian lagt under sig i stort sett all sophantering och sopsortering i både USA och i hemlandet. Precis som kollegerna på f. d Panrab (exmakens och Christinas bolag som ex svärfadern var med och styrde) så tar dom ”hand om” miljöfarligt riskavfall. Miljöbrott drar in en massa pengar, här som där.

Camorran i Italien reagerar ofta så, att när någon sviker familjen (vilket ofta hotar att avslöja den) så nödgas man förgöra den personen. Bästa sättet är att sprida desinformation och misskreditera svikaren för något den har svårt att värja sig mot. Eller varför inte rikta det man själv håller på med mot själva svikaren? I Bladhs´ värld blir svikaren Christina: brottsling, förövare, anstiftare, skurk, bedragare, konspiratör, förtalare, manipulatör, struntpratare, lögnare, förfalskare, förskingrare, vedergällare, hämnare, terrorist, angripare, planerare, hatskrivare, ekobrottsling, anklagare, hotare, sektledare sist men inte minst, mördare också. Detta är rena fakta på kärna bomben – fakta…en riktig faktabomb!

Maffian laborerar också med rättsväsendet efter bästa förmåga. Kommer osökt att tänka på åklagare Per Håkan Larsson som lade ner miljöanmälan mot Christina exmake åtta dagar innan min rättegång? Han hade då tillgång till samma information som det nu står om i tidningarna. Var det så åklagaren hanterade sin objektivitetsplikt på? Eller ville han bara inte fläcka ner kompisens rykte? En annan tillfällighet är att Christinas åklagare Lithner inte lyckades hitta familjeföretagets bokföring, det som hon bland annat fälldes på. Först efter Christinas Hovrättsdom fann hon bokföringen hos polisens egna registrator!

Självskrivet omger sig maffian också med personer som är beredda att gå långt utanför lagens gränser för att skydda ”familjernas ”heder och ära. Familjen Bladhs´ vän Daniel Brycke bekräftar i sina polisförhör att Christinas ex make haft kontakt med västklädda MC-gäng XX sedan sonen Nicke omkom 2002. Det var dom som skulle ”ta hand om” Kenneth (se hans brev) för att han 2010 gått till Kungälvs kommun och berättat om familjen Bladhs´ miljöbrott (Det som Kungälvsposten skrivit om).

Känns verkligen fånigt att resonera med en annan blogg. Men kan inte låta bli att citera: ”De (jag och Christina) har blivit dömda och skall nu sitta i finkan och skämmas. Alla dömda skurkar skall veta hut, inklusive dessa”.

Tänk om det finns folk här som haft med familjen Bladh att göra…gäller det dom också? Finns det bättre sätt att förbereda sig för en eventuell egen framtid i finkan!

Anfall är bästa försvar, en riktig fakta bomb

Fick häromdagen reda på att Christinas ex svärfar, exmake, ex svåger och kusinen Calle har startat en ”motblogg”, kärna bomben – fakta.

Dom är ursinniga på alla lögner och smutskastning jag levererat! Precis så ursinniga och aggressiva som psykopater blir när någon går emot dem. De samtycker mycket sällan till att sprickor i deras fasad avslöjas…så, hur kan det jag skriver på min blogg bli annat än lögner och smutskastning…i Bladhs’ ögon?

Sen är det väl på tiden att rikta bort fokus från de miljöbrott som riskerar att uppdagas…det börjar bli hett under fötterna. Väl vald tidpunkt!

Vilka ligger då bakom bloggen kärna bomben – fakta? Ett härligt gäng…tre musketörer fäktande och flängande efter sanning och rättvisa. Den försmådda maken som är ute efter hämnd, att ytterligare krossa och kränka exfru och barn. Makens pappa som kämpar med näbbar och klor för sin familjs ära och heder. Den förlorade brodern som konverterat till islam och blivit muslim. Efter 20 års utlandsvistelse återvänder han hem för att återerövra respekten, äran och hedern till familjen.

Kusinen Carl Sandberg räknar jag faktiskt inte riktigt med här. Efter hans huvudlösa brev till mig stod han där med brallorna nere…så vad vill han nu då…vart är hans pollett? De enda professionella kunskaper han fått med från Alla Kvinnors Hus är att anklaga Christina för att manipulera sina barn. Det är hon som påverkat barnen till att tro att dom blivit misshandlade…det är ju bara inbillning! Och allt dom sett pappan göra mot mamman är bara fantasier, iscensatta av deras egna mamma! Jag gillar det där med ”Parental Alienation Syndrom”. Känns lika mycket upplyst nödutgång som när en blottare åker fast framför ett par små flickor och skyller på att han glömt kalsongerna hemma. Har ju forskats en del om PAS, speciellt i USA. Det har knappast rönt någon större framgång varken i forskarvärlden eller inom rättsväsendet. Som sagt…nödutgång för en barn och hustrumisshandlare när alla andra vägar är stängda!

Ex maken hade ju lovat att krossa, ruinera, förnedra och till och med döda Christina om hon lämnade honom. Han har lyckats ganska väl…exkluderat att ha ihjäl henne!

Nu är det bara den sista biten kvar! Christina är ruinerad, deras gemensamma hem är plundrat, utan bostad, tvingas leva på existensminimum, kan inte bo med sin egen dotter, blivit berövad hennes och barnens livshistoria, dömd till 2,6 års fängelse, skymfad, baktalad, misstänkliggjord och brännmärkt för livet…allt detta av hennes ex make och ex svärfar!

När dessa ”goa gubbar” går ihop och gör gemensam sak så nöjer dom sig inte med att krossa och kränka henne…hon ska steglas in till sista andetaget! Bladhs´ ska nu också ha dit henne för planering och anstiftan till mordförsök. Detta är hon tidigare helt frikänd från. Naturligtvis måste ju barnen också dras in. De skulle vara medanstiftare och planerat ”mordförsöket” mot sin egen pappa! Men det är inte stopp där heller…nära och kära, deras egna familjemedlemmar och sekten runt Christina var också delaktiga!

Robert Bladh (ex svärfadern) avslutar inlägget på sin blogg den 18 mars 2013 med: Vår stora förhoppning är nu att även Christina fälls för anstiftan till mordförsök så att hon får det rättmätiga straff hon så väl förtjänar.

FINNS DET INGET STOPP I ERT HAT?

Förutom att Christina levt 25 år med misshandel, övergrepp och dagliga kränkningar?…Vad är Christinas rättmätiga straff?

Hedersvåld, den goda fienden

Första gången jag träffade Christinas exmake var på ett 40-årskalas i Dotorp. Det var en mycket bestämd och rejäl man som bland annat berättade om sin avsky för alla dessa utländska män som kom hit och mördade sina döttrar, misshandlade sina fruar och våldtog hederliga svenska tjejer. ”Utvisa hela packet, dom måste lära sig att respektera och följa svenska lagar och regler, annars har dom inte här att göra!”. Han hade varit i USA och ville flytta dit. Där kunde polisen göra sitt jobb och ta fast perverst folk, våldtäktsmän och pedofiler. Där gick dom inte fria som i Sverige utan fick långa och kännbara straff.

Alla som varit på en svensk blöt midsommarfest har väl någon gång hört tongångar som dessa. Det är ju lätt att peka finger och rikta uppmärksamheten mot någon annan. Det är så bekvämt att skylla på invandrare. Man glömmer lätt, att det finns en massa svenska män som i skymundan kommer undan sina gärningar. Ofta i den egna präktighetens namn, och kvinnorna vågar inte anmäla i skammens tecken…vad skulle grannarna i Kärna säga!

Under mina två år i Kärna pratade jag och hörde talas om i alla fall sju kvinnor som haft liknande långvariga upplevelser som Christina med sin man. Någon hotades med gevär, några misshandlades och pressades att stanna kvar i förhållande. Andra var utsatta för stark psykisk press där barnen ofta användes som slagträ av mannen.

Vad säger man sen om när unga flickor blir utsatta för övergrepp av sina pappors kompisar och grannar? När papporna tar kompisarnas parti? Om någon av flickornas berättelser skulle tas på allvar, blev dom med största sannolikhet bortstötta av sina egna familjer. Vad skulle grannarna i Dotorp säga?

Förstår idag att det är av ren självbevarelsedrift som många män så känslomässigt pratar om hedersvåld och hedersmord. Tar ju liksom bort uppmärksamheten från deras eventuella egna verksamheter…”den goda fienden”!

Processen (Häxprocessen)

”Du har aldrig blivit misshandlad och du har manipulerat dina barn och alla andra också” Åklagare Lithners röst dånar i tingsrättssalen under Christinas häktningsförhandling. Detta blir det bärande temat i processen mot Christina. Dessa ord skall eka oupphörligt mellan rättssalens väggar i de 10 dagar som Christinas förhandlingar kommer att pågå.

Vakterna ser tagna ut, detta var något av det grövsta de någonsin hört, ”hur kan någon kränka en människa så?” Efter avslutad förhandling rusar Christinas advokat efter åklagare Lithner ”du har gått för långt, gått över alla gränser”. Lithner svarar ”Jag har hört det i korridorerna…”

Detta är 2000-talet, det vi kallar modern tid. Känns som skuggor från inkvisitionen svept över oss. Då det brändes ”kloka gummor” häxor och katter, mest på hörsägen av folk, som av de mest skiftande anledningar rycktes med i drevet.

Vad händer med människor när polisen kallar till förhör? Vad händer med människor som plötsligt får uppmärksamhet och då plötsligt befinner sig i händelsernas centrum, i hetluften? De som med sin akut infunna rättspatos behöver lätta på sitt hjärta, kanske med hägrande utsikt om att, de redan överfulla löpsedlarna med en uthängd Christina också ska innehålla ”Bästa vän/väninna talar ut…”

Kärnabomben blottade inte bara en kvinno och barnmisshandlare som under lång tid kunnat verka förklädd i ”fina familjen” manteln. Den blottade också en struktur som sluter sig samman till försvar för svågerpolitik och korruption när den hotas att avslöjas. Hur alla känner alla i dessa sfärer och snabbt skyndar till varandras undsättning när deras struktur hotas att avslöjas. Andra tystnar i tron, att inför heligheten få sitta med i den illusoriska föreningens värme och gemenskap. Det är som om alla dessa människor kom från medeltiden, och tillhörde samma hemliga orden som då.

Då som nu…ett skevt normgivande existensmonster!

Öppet brev till massmedia

(Har skickat liknande brev till journalister på de större tidningarna)

Hej Massmedia!

Ni har rapporterat stort om en kvinna i Göteborg, Susanne Hasselsjö som blev mördad av sin exsambo.

Det finns väl inte en enda människa som inte bestört över Susanne Hasselsjös öde. Hennes öde gick ju den gängse vanliga vägen som det under de sista ca 20 åren gjort för 17 kvinnor per år i Sverige.

Jag sitter i fängelse för ett allvarligt brott…nämligen att ha skadat en man som begått våld, övergrepp och psykisk misshandel av den kvinna han var gift med, och deras två barn. Rätt eller fel så var jag övertygad om att maken skulle bringa henne om livet. Vidare att samhället inte på något sätt skulle kunna skydda henne eller barnen, utefter det utförde jag en desperat handling. Hela historien har jag beskrivit och beskriver fortsättningsvis på bloggen kärnabomben.se (eller karnabomben.se).

Det verkar som om Christinas historia i min beskrivning är den bakvända mot Susanne Hasselsjös, Christina lever men maken har skadats. Det gemensamma är dock hur rättssystemet och polisens agerande fungerar.

Det ”lustiga” i detta fallet är dessutom att dessa två kvinnor var väninnor i samma ålder. Båda hade tidigare förlorat en son, båda har haft en relation med tidigare ostraffade, socialt etablerade svenska män. Båda dessa män var mycket måna om en ”lyckligfamiljen” fasad utåt, samtidigt som de på ett brutalt sätt, innanför husets fyra väggar var besatta av svartsjuka och kontrollbehov.

Skulle bli ytterst tacksam om du har möjlighet att ögna igenom min blogg. Inte för att jag vill rättfärdiga det jag gjort (jag har gjort galet fel och har inget att klaga på att jag straffas för det).

Önskar att du läser den för att det jag skriver kanske säger något om hur ett uråldrigt mansdominerat synsätt fortfarande har sina styrkemekanismer djupt inrotade i rättssystemet och deras utförare.

Bästa Hälsningar!

Martin Nilsson

 

Väninnors svek 1

Jag har så svårt att förstå hur Christinas två närmaste väninnor kunde svika henne så totalt när det verkligen gällde, och då hon verkligen behövde dom som allra mest? När jag läser ur deras polisförhör så undrar jag vad som hände? Vad drev dom till att vända kappan efter vinden i 180 grader? Var det alla skriverier i tidningarna? Var det Sven Berntssons ryktes spridning om att hon skulle ha förskingrat pengar från sin döde sons stiftelse? Vore det sant skulle det ju vara förfärligt osmakligt (plundrarna sitter för tillfället säkert i båten). Skulle detta i så fall rättfärdiga att i polisförhören förneka sin vetskap och oro inför Christinas och barnens mångåriga utsatthet och lidande…eller är polisförhören manipulerade? I polisförhören 2011-07-27 avslutar väninnan Ann Sofi med ”Christina har sagt att XX aldrig visar oss vilken jävel han är. Hon säger att han misshandlat henne under alla år. Jag har inte trott på att hon blivit misshandlad”. Vart tog alla tårar av oro för Christina och barnen vägen? Och alla desperata samtal till mig, undrande vart hon var och hur hon mådde? Allt för en saks skull…oro för om maken hade gjort henne illa eller dödat henne. Förstod att hon var svartsjuk på min och Christinas relation, som då gick ut över henne…inte lika mycket uppmärksamhet som tidigare! Rättfärdigade det alla hennes ovederhäftiga utsagor i polisförhören? Christina hade behövt både Ann Sofis stöd och ärlighet just då…speciellt när rättsmaskineriet så totalt hade havererat i och med åklagaren och exmaken sedan tidigare kände varandra. Det är en psyklogisk gåta…speciellt som hon efteråt ger sken av att ha stöttat Christina?

Ännu mer förvånande blir jag när jag läser i samma polisförhör att Ann Sofi på inga vis skulle stötta eller tolerera otrohet? Det betyder att det går omkring fem stolta män, som samtidigt växelvis har delat lustar och kroppsvätskor med en kvinna som varken skulle tolerera eller acceptera otrohet? Verkligen en fin pokal att ha i sin relationssamling!

Undrar om det jag nu skrivit skulle kunna kategoriseras som kränkande kommentarer på nätet? Det har öppnat en ny sajt ”Nätvaro” som drivs av Diskrimineringsbyrån. Dit kan man vända sig med klagomål och få juridisk hjälp med bland annat nättrakasserier.

Skulle med stor tillfredsställelse ta ett betydande vitesbelopp för att få möjligheten att beskåda när fem män i Tingsrätten står upp och bedyrar att dom på inget vis delat lustar och/eller har bytt kroppsvätskor med målsägaren… speciellt rektorn på sonens fd skola!

 

Historiens vingslag

Tiden står stilla här i fängelset. Men dagarna och veckorna går ändå. Denna transportsträcka konserverar en. Fördelen med att livet stannar upp, är att man får tid och möjlighet till reflektion. ”Filmduken” blir större, färgerna intensivare och det finns mer utrymme för sådant som det alldagliga livets trivialiteter tidigare trängt bort.

Mycket kommer och går av tankar i mitt huvud. Men några etsar sig fast mer än andra. Kom att tänka på när jag var liten. Kom ihåg att min pappa örfilade upp min mamma för att hon varit ute sent en kväll. När jag i vuxen ålder frågade honom om händelsen ville han inte kännas vid den ”du måste ha drömt”. Min mamma tyckte inte att det var någon ide att dra upp gammalt som ändå inte betytt något. Men för mig betydde det mycket. Min verklighet ifrågasattes. Min upplevelse fanns inte! Min mamma hade inte blivit slagen?

Hon hade tidigare varit gift med en advokat (innan hon träffade min pappa) som under en längre tid misshandlat henne för att hon inte ville ”fullgöra sina äktenskapliga plikter mot honom”. Ingen trodde henne. Det var för osannolikt att just han skulle göra något sådant. Hon orkade inte med förhållandet, utan försökte ta sitt liv för att komma därifrån.

Minnet dyker vidare upp då min mamma tagit hem en man med brutet ben. Han gick på kryckor och hon tyckte synd om honom…så ensam och övergiven, stackars man. Ingen aning om vart han kom ifrån eller vart han var på väg…han var bara hemma hos oss en vacker dag. Hade precis börjat i första klass i Kungsholms folkskola. Min yngre syster var tre år och låg och sov bredvid mig en kväll då jag hörde hur mannen slog min mamma. Han var urförbannad. Han skrek att hon skulle göra det som kvinnor var ämnade att göra för honom. På morgonen var han jätte trevlig mot mig och ville ge mig godis. Jag ville bara spy och att han skulle lämna oss så fort som möjligt, vilket han också gjorde.

Mina tankar glider vidare till då mina barns mamma som ung 16-åring, varit barnvakt hos en familj på Östermalm i Stockholm. Hon sov över där då paret kom hem sent på kvällen. Mannen i huset smög sig in till henne på natten…vad som hände där vet bara hon och mannen. Det jag vet, är att det påverkade hennes och mitt gemensamma liv för alltid.

När dessa tankar ibland sköljer över mig drabbas jag av ledsenhet, ilska och frustration. Långt tillbaka i tiden…historiens vingslag…djupt inuti mig själv upptäcker jag ett arv som jag tagit emot, utan att tidigare reflekterat över det. Kanske det som är arvssynden (läste att ordet synd betyder att ”gå emot”), att gå emot kärlek, omtanke, respekt och förståelsen för att allt hör ihop…att gå emot oss själva och naturen.

Mayakalendern tog slut den 20 december 2012. Många tolkade kalendern som att jorden skulle gå under. Andra att det skulle komma en ny tid, om att vi skulle höja vårt medvetande och gå mot ”upplysning”, en ny era. Upplysningen kanske skulle bestå i att vi blir medvetna om vårt arv av brutalitet och förtryck. Ett arv som legat för länge och ruttnat, där bästa före datumet gått ut för länge sedan. Dags för ett nytt arv.

Moder jord väntar på ett arvsskifte…hon har väntat länge nu!

Det finns en historia

Pratade med min kontaktperson på frivården i Helsingborg häromdagen. Han hade läst min blogg. Han tyckte att det fanns likheter med ett fall dom haft i Rödby där en handikappad pojke under en lång tid hade terroriserats av ett gäng ungdomar. Pappan hade levt under stark psykisk press på grund av gängets våld och förföljelse av hans son. Till slut fick han nog av sonens plågoandar…det blev mer än att skrämmas och en av förövarna dödades. Pappan blev dömd i Hovrätten men slapp fängelse.

Tänkte på att jag självt levt i två år under stark psykisk press och oro för Christinas och hennes barns liv och säkerhet…hur oerhört påfrestande det är att leva med vetskapen om att någon man tycker om och älskar så gott som dagligen plågas och utsätts för brutala övergrepp. Det skär som knivar i ens allra innersta…hjärtat blöder och är blytungt av sorg, smärta och oro…så gott som varje sekund, varje dag, varje natt.

Bomben i sig var mycket ett rop på hjälp…ett desperat försök att få uppmärksamhet på ett dilemma som jag inte visste hur jag skulle tackla, och som jag heller inte kunde se något slut eller lösning på. Det var även ett sätt att befria mig från den smärta och oro jag led av inför Christinas och barnens utsatthet. Jag ville skrämma hennes tyrann till make, så han drog hemifrån ett tag. Tanken var att jag då skulle kunna prata förnuft med Christina och få henne och dottern att packa ihop sina saker i lugn och ro för att sen lämna hemmet. På ett djupare plan var det också en mental bomb…orkade inte se eller höra mer! Nu får det vara nog…måttet var rågat! Historiens ok vilade för tungt på mina axlar, och jag orkade inte bära det längre.

Tänker på alla de kvinnor som mördad eller skadat sina män…de som fått nog. Undrar om dom kände något av det som jag gjorde…då det bara rann över? Frågade Christina någon gång om hon inte kunde ta en kniv och försvara sig mot maken, ”gjorde jag det så skulle jag aldrig kunna stoppa att hugga honom”. Det fanns en sådan ilska och sådan frustration att om hon gick över gränsen så fanns det inget stopp. Att hon skulle fått en livstidsdom för mord på sin man, var ju för mig lika illa som om hon hade dött…då hade ju barnen i alla fall mist sin mamma. Dessa tankar påverkade mig starkt, den där ödestigande söndagen i maj 2011.

Såg ett TV-program om en kvinna som skjutit mannen som plågat och terroriserat henne under flera år. Polisen ansåg det meningslöst att ge henne skyddad identitet för att mannen var så högt uppe i den kriminella hierarkin att han ändå skulle hitta henne. Hon dömdes till sex års fängelse. Läste i DN den 13/2 om en man som träffat en kvinna utomlands och hade nyligen förenats och gift sig med henne i Sverige. Hon hade dödat sin nyblivna make med flera knivhugg, gärningen beskrevs som besinningslös. Hon fick 14 års fängelse och sedan utvisning. Jag blir riktigt nyfiken på vad som egentligen hände och föregick hennes besinningslöshet? Lika nyfiken blir jag på hur hon behandlats av polis, åklagare och domstol och hur hennes talan fick komma fram?

Det är naturligtvis ingen lätt gränsdragning för rättsväsendet att dra. Men om våld mot kvinnor ändå inte ses som ett problem…varför då jobba på att skydda dom mot något som knappt finns, då behövs ju inga försiktighetsåtgärder mot något som rimligtvis inte ens borde kunna inträffa? Och ofta är det inte bråttom heller med att utreda våld mot kvinnor. Professorerna Gun Heimer och Henrik Belfrage skrev i Svenska Dagbladet i slutet på förra året att Socialstyrelsen hade fått i uppdrag att utreda dödsfall som partner eller ex-partner gjort sig skyldig till. Trots att lika många kvinnor dödats de senaste åren har socialstyrelsen inte inlett en enda utredning. Mary Nilsson på socialstyrelsen menar på att det varit svårt att i tid få underlag från polisen.

Ett samhälle bygger på lagstiftarens andemening och bör spegla det allmänna rättsmedvetandet. Det finns lagar och föreskrifter för våra ämbetsmän ”samhällsbärare”, men vad tjänar de till om de ändå inte behöver efterleva dem? En slags ofrivillig frivillighet i och med att deras styrmekanismer varken fungerar eller har någon praktisk betydelse.

En rättsordning skall vara avsedd att tillämpas och rent praktiskt bli tillämpad av olika samhälleliga organ. Det duger inte att förpassa denna rättsordning, denna viktiga samhällsfunktion till rättsväsendet och ämbetsmännens godtycke och välvilja!

Har ingen förhoppning om att mina åsikter och tankar här på bloggen kommer att göra någon skillnad i egentlig mening… men det är ändå tillfredsställande att de ligger och vädras någonstans, i ett litet cyberrymdsmoln.

Vill tacka alla de som varit med och spridit min blogg på nätet! Det är nu över 3000 som varit inne och besökt bloggen. TACK!!!

För otroligt för att vara sant

Ligger i min säng och tänker på att om något är tillräckligt otroligt så tangerar det att bli likställt med osannolikt…svårt att ta till sig. Hur osannolikt är det då att det är sant? Det som har hänt Christina och hennes barn är så otroligt att det blir osannolikt. Är det verkligen sant? Samtidigt är det helt otroligt vad hennes ex man råkat ut för…det händer bara inte! Att det var jag som gjorde det var nog det sista som förväntades av mig…helt osannolikt! Sen att ett rättsväsen skulle försöka skapa rättvisa, ordning och reda i allt detta är ju en otroligt deprimerande anstötlig upplevelse, kreerad av skampålsprydda ämbetsmän…helt osannolikt! Ursäkta sista meningen…men jag blir så otroligt upprörd över att det går en våldtäktsman, hustru och barn misshandlare fri. Medan han själv lyckas ruinera sitt offer, plundra deras gemensamma bolag och ta allt av värde ur hemmet för egen del. Vidare betala för att hota folk, tjäna grova pengar på miljöbrott och arbeta medans han var sjukskriven. Allt detta utan att ett köttberg av likstela ämbetsmän i Göteborg förmår röra ett enda litet lillfinger. Det som händer är att offret döms till 2,6 års fängelse på oriktiga grunder… det är helt mirakulöst osannolikt!

Alla kommer nog ihåg Palmemordet…det var ju helt osannolikt! Efter mordet gjorde jag ett rörarbete hemma hos ett par som hade en festlokal på Apelbergsgatan. Det var några dagars arbete hemma i deras lägenhet. Kvinnan där berättade en massa saker som hänt i deras festlokal. Bland annat att samma kväll som Palme mördats så hade polisen hyrt deras lokal. På natten satt dessa poliser och skålade för Palmes död. Paret som ägde festlokalen hade blivit så rädda och tagit så illa vid sig att de höll på att sälja lokalen och flytta. Hade tidigare gjort arbete för en polisman i Hässelby, så jag ringde upp honom och undrade vad, och om jag skulle gör något med min information. Han fixade ett direktnummer till Palmespanarna. Jag ringde dit och berättade min historia ”det låter ju alldeles otroligt” sa spanaren, tackade och la på luren! Så osannolikt att det inte ens kunde vara sant! Naturligtvis hörde jag inte av spanaren något mer.

Det har gjorts en film som heter ”Call Girl”. Av naturliga skäl har jag inte kunnat se den, men förstått att det handlar om prostitution och politiker. Under den tid som denna film utspelar sig jobbade jag som fastighetsskötare. Bland annat gjorde jag jobb i en superlyxig lägenhet på Styrmansgatan Stockholm. Det sprang en massa vackra kvinnor och flickor runt i och ur lägenheten. Det var ett av de ställen som högt prominenta manliga personer besökte för att stilla sina lustar…klarspråk en bordell. Alla i huset visste att det kom och gick ministrar och högt uppsatta ämbetsmän till denna lägenhet…knappast någon hemlighet. Av någon anledning blev jag en dag stoppad av en polis precis när jag kommit ut ur porten på Styrmansgatan. ”Vad gör du här?”, sa som det var att jag bytt ett vattenlås till ett handfat på bordellen fyra trappor upp. ”Helt otroligt” sa polisen, hoppade in till kollegan i polisbilen och försvann.

Ibland är livet så osannolikt att det inte ens borde vara sant!

 

Global Pandemi slår hårt mot kvinnor

Läste i DN häromdagen att var tredje kvinna i världen någon gång har blivit slagen och var femte har utsatts för våldtäckt eller sexuellt tvång, enligt ny statistik från FN (utan skattning av mörkertalet). FN betraktar våld mot kvinnor som en global pandemi.

En annan FN-rapport (på 80-talet någon gång) visade på (fritt återgivet) att: Kvinnor utför 2/3 av allt arbete på jorden, får 10% av alla löner och äger 1% av all fast egendom (tror inte dessa siffror ändrats anmärkningsvärt mycket sedan dess). Omvänt blir det då att män utför 1/3 av allt arbete, tar 90% av alla löner och äger 99% av all fast egendom!

Tänker på begreppet ”oskuld”, om någon inte är oskuld så är den ju i skuld…eller i alla fall skyldig. Tror inte många tänker på vad ordet ”oskuld” egentligen har för innebörd eller varför det fortfarande finns kvar. En kvinna som inte haft sex är oskuld. Så fort hon haft det, ofta med effekten att bli gravid (exkluderat Jungfru Maria som blev det ändå) är hon i skuld…skyldig! Till vad och till vem? För inte så länge edan var ett barn utanför äktenskapet ”oäkta”…morsan i skuld och ungen oäkta! Göran Persson vår gamle statsminister sa ”den som är satt i skuld är inte fri”. Menade han då också alla kvinnor som mist sin oskuld…skyldiga och ofria? I vissa kulturer är det ju otänkbart att gifta sig med en kvinna som inte är oskuld. Vanligtvis efter bröllopsnatten har ju kvinnan mist sin oskuld och får då leva resten av sitt liv i skuld och ofrihet.

Det finns något inbyggt i vårt samhälle, vår kultur och vår historia som gör att vissa antaganden och beteenden mot kvinnor är accepterade, självklara och oemotsägliga! En osynlig maktstruktur som bibehålls generation efter generation, utan att vi ens är medvetna om den.

Vi pratar om kvinnor som föder, ammar och vårdar våra barn…vilket är en förutsättning för mänsklig överlevnad, vår reproduktion! Ungefär hälften av alla barn som föds är pojkar. Vad är det som gör att en del av dessa pojkar i framtiden kommer att begå övergrepp och våld mot kvinnor? En tanke kan ju vara att dessa pojkars handlande är en reaktion på hur deras mammor behandlats? Vad är det som skapat ett rättsväsen som redan från början sätter kvinnan i ett underläge inför män? En tanke kan ju vara att det är män som skapat normer, lagar och regler efter sina upplevelser och behov…knappast några unika eller revolutionerande tankar.

Kan då detta enormt stora kvinnlig skuldberg någonsin betalas tillbaka av till borgenärerna (män)? Är det dags att ge alla kvinnor generell skuldsanering så vi kan börja om från början? Att fortsätta som nu för mina tankar till en pervers mänsklig dödslängtan…en socialt och kulturellt betingad förlossningsskada. Tystnaden om hur många kvinnors situationer ser ut är nog farligare än deras situation i sig självt.

Den bedövande tystnaden från politiker och rättsmaskineri i Göteborg och Kungälv gällande Christina skrämmer mig! Dags att någon står upp och säger ifrån…någon inom rättsväsendet som har mod och kurage att säga ”det blev fel, låt oss ställa saker till rätta”., istället för att lägga ner alla anmälningar, överklaganden, och överprövningar som lämnats in!

Västra Götalands politiker, poliser, åklagare och domstolar…dags att vakna, öppna ögonen och reagera, ”det handlar om eran yrkesheder också”!