Första gången jag träffade Christinas exmake var på ett 40-årskalas i Dotorp. Det var en mycket bestämd och rejäl man som bland annat berättade om sin avsky för alla dessa utländska män som kom hit och mördade sina döttrar, misshandlade sina fruar och våldtog hederliga svenska tjejer. ”Utvisa hela packet, dom måste lära sig att respektera och följa svenska lagar och regler, annars har dom inte här att göra!”. Han hade varit i USA och ville flytta dit. Där kunde polisen göra sitt jobb och ta fast perverst folk, våldtäktsmän och pedofiler. Där gick dom inte fria som i Sverige utan fick långa och kännbara straff.
Alla som varit på en svensk blöt midsommarfest har väl någon gång hört tongångar som dessa. Det är ju lätt att peka finger och rikta uppmärksamheten mot någon annan. Det är så bekvämt att skylla på invandrare. Man glömmer lätt, att det finns en massa svenska män som i skymundan kommer undan sina gärningar. Ofta i den egna präktighetens namn, och kvinnorna vågar inte anmäla i skammens tecken…vad skulle grannarna i Kärna säga!
Under mina två år i Kärna pratade jag och hörde talas om i alla fall sju kvinnor som haft liknande långvariga upplevelser som Christina med sin man. Någon hotades med gevär, några misshandlades och pressades att stanna kvar i förhållande. Andra var utsatta för stark psykisk press där barnen ofta användes som slagträ av mannen.
Vad säger man sen om när unga flickor blir utsatta för övergrepp av sina pappors kompisar och grannar? När papporna tar kompisarnas parti? Om någon av flickornas berättelser skulle tas på allvar, blev dom med största sannolikhet bortstötta av sina egna familjer. Vad skulle grannarna i Dotorp säga?
Förstår idag att det är av ren självbevarelsedrift som många män så känslomässigt pratar om hedersvåld och hedersmord. Tar ju liksom bort uppmärksamheten från deras eventuella egna verksamheter…”den goda fienden”!