Pratade med min kontaktperson på frivården i Helsingborg häromdagen. Han hade läst min blogg. Han tyckte att det fanns likheter med ett fall dom haft i Rödby där en handikappad pojke under en lång tid hade terroriserats av ett gäng ungdomar. Pappan hade levt under stark psykisk press på grund av gängets våld och förföljelse av hans son. Till slut fick han nog av sonens plågoandar…det blev mer än att skrämmas och en av förövarna dödades. Pappan blev dömd i Hovrätten men slapp fängelse.
Tänkte på att jag självt levt i två år under stark psykisk press och oro för Christinas och hennes barns liv och säkerhet…hur oerhört påfrestande det är att leva med vetskapen om att någon man tycker om och älskar så gott som dagligen plågas och utsätts för brutala övergrepp. Det skär som knivar i ens allra innersta…hjärtat blöder och är blytungt av sorg, smärta och oro…så gott som varje sekund, varje dag, varje natt.
Bomben i sig var mycket ett rop på hjälp…ett desperat försök att få uppmärksamhet på ett dilemma som jag inte visste hur jag skulle tackla, och som jag heller inte kunde se något slut eller lösning på. Det var även ett sätt att befria mig från den smärta och oro jag led av inför Christinas och barnens utsatthet. Jag ville skrämma hennes tyrann till make, så han drog hemifrån ett tag. Tanken var att jag då skulle kunna prata förnuft med Christina och få henne och dottern att packa ihop sina saker i lugn och ro för att sen lämna hemmet. På ett djupare plan var det också en mental bomb…orkade inte se eller höra mer! Nu får det vara nog…måttet var rågat! Historiens ok vilade för tungt på mina axlar, och jag orkade inte bära det längre.
Tänker på alla de kvinnor som mördad eller skadat sina män…de som fått nog. Undrar om dom kände något av det som jag gjorde…då det bara rann över? Frågade Christina någon gång om hon inte kunde ta en kniv och försvara sig mot maken, ”gjorde jag det så skulle jag aldrig kunna stoppa att hugga honom”. Det fanns en sådan ilska och sådan frustration att om hon gick över gränsen så fanns det inget stopp. Att hon skulle fått en livstidsdom för mord på sin man, var ju för mig lika illa som om hon hade dött…då hade ju barnen i alla fall mist sin mamma. Dessa tankar påverkade mig starkt, den där ödestigande söndagen i maj 2011.
Såg ett TV-program om en kvinna som skjutit mannen som plågat och terroriserat henne under flera år. Polisen ansåg det meningslöst att ge henne skyddad identitet för att mannen var så högt uppe i den kriminella hierarkin att han ändå skulle hitta henne. Hon dömdes till sex års fängelse. Läste i DN den 13/2 om en man som träffat en kvinna utomlands och hade nyligen förenats och gift sig med henne i Sverige. Hon hade dödat sin nyblivna make med flera knivhugg, gärningen beskrevs som besinningslös. Hon fick 14 års fängelse och sedan utvisning. Jag blir riktigt nyfiken på vad som egentligen hände och föregick hennes besinningslöshet? Lika nyfiken blir jag på hur hon behandlats av polis, åklagare och domstol och hur hennes talan fick komma fram?
Det är naturligtvis ingen lätt gränsdragning för rättsväsendet att dra. Men om våld mot kvinnor ändå inte ses som ett problem…varför då jobba på att skydda dom mot något som knappt finns, då behövs ju inga försiktighetsåtgärder mot något som rimligtvis inte ens borde kunna inträffa? Och ofta är det inte bråttom heller med att utreda våld mot kvinnor. Professorerna Gun Heimer och Henrik Belfrage skrev i Svenska Dagbladet i slutet på förra året att Socialstyrelsen hade fått i uppdrag att utreda dödsfall som partner eller ex-partner gjort sig skyldig till. Trots att lika många kvinnor dödats de senaste åren har socialstyrelsen inte inlett en enda utredning. Mary Nilsson på socialstyrelsen menar på att det varit svårt att i tid få underlag från polisen.
Ett samhälle bygger på lagstiftarens andemening och bör spegla det allmänna rättsmedvetandet. Det finns lagar och föreskrifter för våra ämbetsmän ”samhällsbärare”, men vad tjänar de till om de ändå inte behöver efterleva dem? En slags ofrivillig frivillighet i och med att deras styrmekanismer varken fungerar eller har någon praktisk betydelse.
En rättsordning skall vara avsedd att tillämpas och rent praktiskt bli tillämpad av olika samhälleliga organ. Det duger inte att förpassa denna rättsordning, denna viktiga samhällsfunktion till rättsväsendet och ämbetsmännens godtycke och välvilja!
Har ingen förhoppning om att mina åsikter och tankar här på bloggen kommer att göra någon skillnad i egentlig mening… men det är ändå tillfredsställande att de ligger och vädras någonstans, i ett litet cyberrymdsmoln.
Vill tacka alla de som varit med och spridit min blogg på nätet! Det är nu över 3000 som varit inne och besökt bloggen. TACK!!!