Ibland är det bara nog… det räcker nu. Det måste få ett stopp… Spelar ingen roll hur… Det måste bara bli ett stopp!
Läser ännu en gång raderna från Thomas Blad´s dotter hon skrev i ett av sina brev till mig:
”Vet du en sak. Som jag tänkt på ett tag!? Jag är stolt över dig. För i hela mitt liv, av alla utomstående som har vetat vad som skett hemma, så är du den enda som har visat att det var fel. Du har varit den enda som ställt upp, och jag skiter i om det var moraliskt fel. Du var den enda. Jag älskar dig för det”.
”Tänk om bomben inte hade sprängts, vart hade jag varit då? Kanske hade jag helt enkelt varit död”.
Ett annat inlägg hon skrev ”En berättelse”
”Så fort han ropade stelnade jag till…”
Jag tänker på dagarna innan bomben. En förtvivlad tjej som då gick i nionde klass skulle åka på skolresa till Polen. Hon vågade inte åka med, hon var rädd för att lämna sin mamma ensam med pappan. Hon var bufferten, skyddet, och beviset om pappan skulle ge sig på hennes mamma, på det sättet hon befarade mest…Att han i blint urskiljningslöst raseri ännu en gång, sedan 25 år tillbaka, perverst svartsjuk, i krafigt berusat tillstånd skulle misshandla henne… att han en dag ”olyckligtvis” skulle lyckas slå ihjäl henne. Ofta på sista tiden mindes han dessutom inte efteråt, vad han hade gjort eller varför. Det verkade som om han höll igen lite när dottern var hemma, i närheten av sin mamma.
Några veckor innan hade dottern bett mig om hjälp: ”Min mamma överlever nog inte länge till”. Hon vill göra något åt saken själv. ”Jag är bara 13 år så de kan inte sätta mig i fängelse”. Hon hade redan en stor kniv bredvid sig när hon sov, med den var hon beredd på att försvara både sig själv och sin mamma mot pappan. Det fanns fler planer än så. Dottern och jag kom överens om att hon inte skulle göra någonting innan hon hade diskuterat det med mig… inte göra någonting mot sin pappa innan jag fått reda på vad. Vi tummade på det.
Hon var (och är) som en dotter för mig. Jag älskade henne, var orolig för henne och hennes mamma. Jag såg modet och tapperheten i hennes kamp att skudda sin mamma. Jag tog hennes förtvivlan och oro på största allvar. Det var oerhört smärtsamt att se och förstå hennes hjärtskärande lidande, desperation och ängslan över sin mammas situation.
Sonen i huset hade gett upp. Veckorna innan bomben ringde jag honom flera gånger och undrade hur det var med hans mamma, levde hon, mådde hon bra? Sista gångerna svarade han uppgivet ”Jag orkar inte vara orolig längre, jag orkar inte tänka på det hela tiden. Slår han ihjäl mor så gör han. Vad ska jag göra? Hon vågar inte lämna honom.”.
Dagarna innan bomben hade jag också läst nedan brev (Pdf) som dottern tidigare hade skrivit till sin pappa Thomas Bladh. Hon hade inte vågat visa honom brevet… Hon var bland annat rädd att han då skulle misshandla mamman… ännu en gång för något mamman gjort fel… Hon fick ju skulden för det mesta, även för det som barnen hade gjort.
Detta var några av flera händelser som till slut fick mig att tappa omdömet. Någonting brast inom mig… Jag hade fått nog… Nu var det bara nog!
