Jaha… så här ser det ut

Sen jag började skriva mi blogg den 31 oktober 2012 har det hänt mycket i mig. I början var jag arg och frustrerad över alla orättvisor, allt mygel, allt som gjorts för att kreativt skydda en familjetyrann och försvara alla hans övergrepp. Allt som gjorts för att dölja och hindra sanningen från att komma fram om hur en kvinna och hennes två barns helvetiska liv sett ut hade tagit mycket hårt på mig.

Det har varit en tung resa genom bitterhet och ilska. Inte över mitt straff…som jag tidigare skrivit så hade jag tagit ett par år till, om bara sanningen kommit fram. Åtminstone så att barnen hade fått upprättelse, att deras verklighet hade tagits på allvar, att deras röst hade fått höras. I stället för att fråga sig varför deras mamma inte lämnade plågoanden hade det ju varit klädsamt att fråga varför deras pappa överhuvudtaget betedde sig som han gjorde, och varför ingen av alla personer som visste om vad som pågick i familjen ingrep?

Åklgare P-H Larssons listiga mörkläggning av misshandeln och övergreppen vilka Thomas utsatte sin familj för har varit möjlig endast för att det konstant verkar finnas en tyst överenskommelse män emellan om att hålla varandra om ryggen… inte alla men tillräckligt många för att män som Thomas relativt sett, ganska ostört och straffritt kan fortsätta sin brottsliga verksamhet.

Tidigare har jag varit en Don Quijote som fäktats mot väderkvarnar. Det har naturligtvis varit ett helt omöjligt projekt att få rätt mot åklagare och polis i Västra Götaland. Vad trodde jag? Speciellt när prestige och kotteri fått styra agendan. Deras fixande och trixande har varit som en instruktionsmanual i hur man ökar misstron till rättssamhället.

Idag har jag fått en helt annan ro. ”Jaha… så här ser det ut”, inte uppgivet eller nonchalant, utan mer som att världen är inte rättvis, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Den kanske inte ens skulle fungera om allt var rättvist? Moral och känsla för rättvisa kommer inifrån oss själva, den fungerar inte utifrån vad andra runt omkring oss gör eller beslutar. Jag har gjort min grej, den var överilad och ansvarslös. Den hade dessutom kunnat sluta med att Thomas hade dött…. det är jag väldigt tacksam för att han inte gjorde! För mig räcker det med att ha skadat någon, vilket inte ens varit min avsikt, och få leva med det. Nu har både Thomas och jag fått en ärlig chans att ställa saker och ting tillrätta. Jag håller på… och jag vill fortsätta med det.

Framtiden vet jag inte mycket om. Jag skriver vidare på mina böcker, min blogg och lite brev till myndigheter och beslutsfattare. Besöksantalet på bloggen har sjunkit en del. Nu är det i snitt 10-15 besökare om dagen, varav 50% är unika. totalt har bloggen haft över 14 000 besökare. Att så många varit intresserade av det jag skrivit är helt otroligt. Några har skrivit till mig om vad de tyckt och tänkt, andra har länkat till min sida och flera gamla vänner som hittat min blogg har hört av sig. Hittills har jag fått uppmuntrande och stöttande meddelanden, exkluderat Klanen Bladh förstås.

Vad jag vet om framtiden är, att jag snart kommer att undersöka möjligheterna till resning gällande mitt straffs längd och art. Jag anser inte att min dom korrekt speglat de faktiska omständigheterna. Om domstolen tagit hänsyn till dessa hade det automatiskt inneburit en upprättelse för Thomas exfru och barn. Därför letar jag nu efter en bra advokat som skulle kunna hjälpa mig till begära resning.

Inga jätteförhoppningar… men varför inte prova?