Åklagare Per Håkan Larsson – Sida 7

Hedersvåld, den goda fienden

Första gången jag träffade Christinas exmake var på ett 40-årskalas i Dotorp. Det var en mycket bestämd och rejäl man som bland annat berättade om sin avsky för alla dessa utländska män som kom hit och mördade sina döttrar, misshandlade sina fruar och våldtog hederliga svenska tjejer. ”Utvisa hela packet, dom måste lära sig att respektera och följa svenska lagar och regler, annars har dom inte här att göra!”. Han hade varit i USA och ville flytta dit. Där kunde polisen göra sitt jobb och ta fast perverst folk, våldtäktsmän och pedofiler. Där gick dom inte fria som i Sverige utan fick långa och kännbara straff.

Alla som varit på en svensk blöt midsommarfest har väl någon gång hört tongångar som dessa. Det är ju lätt att peka finger och rikta uppmärksamheten mot någon annan. Det är så bekvämt att skylla på invandrare. Man glömmer lätt, att det finns en massa svenska män som i skymundan kommer undan sina gärningar. Ofta i den egna präktighetens namn, och kvinnorna vågar inte anmäla i skammens tecken…vad skulle grannarna i Kärna säga!

Under mina två år i Kärna pratade jag och hörde talas om i alla fall sju kvinnor som haft liknande långvariga upplevelser som Christina med sin man. Någon hotades med gevär, några misshandlades och pressades att stanna kvar i förhållande. Andra var utsatta för stark psykisk press där barnen ofta användes som slagträ av mannen.

Vad säger man sen om när unga flickor blir utsatta för övergrepp av sina pappors kompisar och grannar? När papporna tar kompisarnas parti? Om någon av flickornas berättelser skulle tas på allvar, blev dom med största sannolikhet bortstötta av sina egna familjer. Vad skulle grannarna i Dotorp säga?

Förstår idag att det är av ren självbevarelsedrift som många män så känslomässigt pratar om hedersvåld och hedersmord. Tar ju liksom bort uppmärksamheten från deras eventuella egna verksamheter…”den goda fienden”!

Processen (Häxprocessen)

”Du har aldrig blivit misshandlad och du har manipulerat dina barn och alla andra också” Åklagare Lithners röst dånar i tingsrättssalen under Christinas häktningsförhandling. Detta blir det bärande temat i processen mot Christina. Dessa ord skall eka oupphörligt mellan rättssalens väggar i de 10 dagar som Christinas förhandlingar kommer att pågå.

Vakterna ser tagna ut, detta var något av det grövsta de någonsin hört, ”hur kan någon kränka en människa så?” Efter avslutad förhandling rusar Christinas advokat efter åklagare Lithner ”du har gått för långt, gått över alla gränser”. Lithner svarar ”Jag har hört det i korridorerna…”

Detta är 2000-talet, det vi kallar modern tid. Känns som skuggor från inkvisitionen svept över oss. Då det brändes ”kloka gummor” häxor och katter, mest på hörsägen av folk, som av de mest skiftande anledningar rycktes med i drevet.

Vad händer med människor när polisen kallar till förhör? Vad händer med människor som plötsligt får uppmärksamhet och då plötsligt befinner sig i händelsernas centrum, i hetluften? De som med sin akut infunna rättspatos behöver lätta på sitt hjärta, kanske med hägrande utsikt om att, de redan överfulla löpsedlarna med en uthängd Christina också ska innehålla ”Bästa vän/väninna talar ut…”

Kärnabomben blottade inte bara en kvinno och barnmisshandlare som under lång tid kunnat verka förklädd i ”fina familjen” manteln. Den blottade också en struktur som sluter sig samman till försvar för svågerpolitik och korruption när den hotas att avslöjas. Hur alla känner alla i dessa sfärer och snabbt skyndar till varandras undsättning när deras struktur hotas att avslöjas. Andra tystnar i tron, att inför heligheten få sitta med i den illusoriska föreningens värme och gemenskap. Det är som om alla dessa människor kom från medeltiden, och tillhörde samma hemliga orden som då.

Då som nu…ett skevt normgivande existensmonster!

Fritt fram för polisen att slarva bort handlingar

Christina hade lämnat över handlingar till polisen som styrkte att hennes exmake skulle ha anlitat ”västklädda” mc-personer för att ge sig på Kenneth (som tidigare i bloggen skrivit till mig). Polisen hade slarvat bort dem så Kenneth och Christina JO-anmälde polisen.

Dnr 6405-2012, 2013-0214

svar från JO´s Hans Gunnar Axberger:

”Det är givetvis inte acceptabelt att handlingar som lämnas in till en myndighet, och som skall bevaras där, förkommer. Vad som framkommit i ärendet utgör emellertid inte tillräckliga skäl för några ytterligare åtgärder från JO:s sida.”

Medskickade tjänsteanteckningar förklarar vidare:

” Telefonsamtal den14 december 2012 med kriminalinspektör Lotta Börjesson, Polismyndigheten i Västra Götaland. Hon uppger följande: Hon minns att hon sett kuvertet från Christina Bladh som innehöll de handlingar som avses i nu aktuell JO-anmälan. Hon och Helen Vernholt talade om de uppgifter som framgick av handlingarna. De försökte att utreda uppgifterna så gott det gick. Åklagaren (Per Håkan Larsson, min anmärkning) beslutade sedan att man inte skulle gå vidare i den delen. Det var hon som ansvarade för utredningsmaterialet. Normalt borde handlingarna ha arkiverats. Hon känner inte till var handlingarna nu finns. Hon har letat efter dem. De kan ha förekommit. Hon beklagar detta.”

I tjänsten

Magnus Wickman/Föredragare

Åklagare Per Håkan Larsson var inte intresserad av att hans kompis (Christinas exman) skulle bli föremål för åtal. Så hantlangare Lotta Börjesson ser till att slarva bort dokumenten som Christina gav henne. Dessa skulle kunnat få hennes chefs kompis minst fälld för stämpling till brott enligt 23 kap 2§ 1p.

JO har som vanligt inte tillräckliga skäl för några ytterligare åtgärder.

Man kan knappast förvänta sig att Per Håkan Larsson offentligt skulle ställa sig upp och säga att han är en maktmissbrukare! Vem skall då upprätta rättsskandalen?

JO tänker i alla fall inte göra det!

Det som göms i…slasken

Det var ju viktigt för åklagaren Per Håkan Larsson att ”hålla rent” runt sin kompis (tidigare Christinas exmake). I ”slasken”, det ställe där åklagaren lägger sådant material som saknar betydelse för rättegången finns en hel del gömt. Bland annat ett brev som sonen skrev till sin pappas syster i Danmark. Det är ett desperat brev i strävan efter att ”berätta som det är”, och att bli trodd av sin omgivning. Mailet skickades den 28 november 2010, alltså sex månader innan bomben briserade. För tydlighetens skull så är Monika svärmodern, Robert svärfadern och Magnus exmakens bror.

Sonens brev till sin faster Anna..

Hej goingar i Danmark

Detta känns väldigt bra att skriva till er för första gången och försöka nå in i era hjärtan vem eller vilka dina bröder är ANNA och det är bra att Jacob får veta med, han är i familjen.

Varför jag inte sagt något någon gång tidigare är därför varje gång man har pratat med Monica så har man blivit ner tystad och inte betrodd av henne och det har lett till att man tigit AVSTÅND och varit rädd att berätta mer, även Robert har inte alla gånger velat höra sanningen men bättrat sig på det senaste, det är svårt att förklara för någon som byggt upp sin värld på lögner och att allt ska vara FINT (Monica).

Finns inget lätt sätt att få höra sanningen så här är den:

Din bror Thomas är en alkoholist, misshandlare, otrogen, fruktansvärt elak och detta är bara lite av vad han är!!!

Ända sedan jag var liten har jag blivit slagen av honom och min bror Niklas med, jag har berättat detta för Monica och när man är ett barn och ingen som står en nära tror på en blir man kränkt och det känns som ett slag det med.

Hon har till och med sett när han har slått mig men vägrat lägga sig i hans business! Man har fått höra att man är värdelös och inte betyder något ända sedan jag var 5 år då jag kan börja minnas, det är bara att tänka själv Anna och Jacob, säg så till Lisa och Lucas så kanske ni förstår bättre..

Jag har gått emellan Thomas och Christina när han håller på att slå henne och sett hur han sparkat ner henne och fått åka in till akuten, och detta ska ni veta vet Robert och Monica.. Men Monica lever i en annan verklighet och Robert har inte alltid ställt upp för han vet inte hur han ska tackla det.

Detta är bara få gånger, jag kan skriva hur långt som helst, detta har pågått sedan de gifte sig, och det finns massor av vittnen, då ni förstår att jag var liten och inte kan komma ihåg allt har det funnits personer som berättat. Och sedan har man fått uppleva det själv och då förstår man verkligheten.

Tänk dig Anna att ligga under psykisk press och sitta på akuten bredvid den personen som sparkat ner dig och vänta på hjälp!!!!

Kan ni förstå hur det måste kännas att leva under en människa som Thomas som trycker ner än och har kontrollbehov..

Varje gång man åkt över till er så har vi fått dra med Thomas över och övertala honom att åka och träffa sin syster, han måste bli övertalad, och när han väl kommer över är han så jävla bakfull att han oftast är borta och trött och då går Monica och du Anna och tror att han är överarbetad och behöver sova, förstår du hur det känns i mina ögon och se er behandla honom på det sättet då han är grov alkoholist!! Att ni inte FÖRSTÅR.

Vi har levt i rädsla och rädsla har övergått i trötthet, det är därför jag vågar jag vågar skriva till er nu.

NU måste sanningen fram..

Och Magnus som folk sätter till skyarna är inte något vitt lamm..

När jag bröt min kontakt med honom var första gången jag såg honom slå Lina, han är en helt och hållet idiot med, behandlar sin familj som skit och skyller på alla andra.

Detta jag säger nu vill jag inte skada er på något sätt Anna och Jacob bara så ni vet men sanningen är grym.

Jag hörde när Monica pratade med mamma när Monica hade kommit hem från Schweiz för ca 2 år sedan, då sa hon att Magnus inte kunde förstå hur Sophia kunde vara kompis med Lisa för hon var handikappad, men lika fort Monica sa det så förstod hon att det lät elakt och har raderat det från sitt förstånd för att skydda Magnus.

HAN kom inte ens på erat bröllop Anna och Jacob, det säger en hel del, och han visste i tid så det finns ingen ursäkt.

Thomas satt senast denna vecka och spydde ut saker över Sophia att hon var oönskad och inte välkommen och han ska fan i mig inte få någon hjälp av honom och hon är bara en jävla arrogant unge som kan dra åt helvete, detta säger man till sina barn??

Och att leva med honom som vi gör så önskar man inget mer än att han släpper taget om jordelivet och dör.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni tar till er sanningen och inte kastar ut den med mig som Monica har gjort, för det ser jag som ett slag i ansiktet och brist på respekt i våran släkt.

Jag älskar er för ni är kärlek och inte idioter och kärlek är vad vi just nu lever på, därför behöver vi fler människor som hör sanningen och ger oss kärlek.

Och ja det är jag, Jocke

Varför visar jag detta mail? Jo därför att förhandlingarna i tingsrätten var en total förnedring, dels av Christina…men också av barnen. Att barnen hela sitt liv levt i ett helvete med sin pappa…en pappa som ynkligt sitter och hullkar under rättegången och bedyrar att han aldrig gjort något illa eller misshandlat varken fru eller barn! Kanske har han någon gång ha tagit sonen lite för hårt i armen när han var mindre. Att se sonen sitta på åskådarläktaren i Tingsrättssalen, totalt bryta ihop och rusa ut ur salen när hans pappa sitter och blåljuger i rättssalen…det smärtade mig mer än när jag fick min dom på 10 års fängelse. Att förneka sina barn på det sättet, och med hjälp av åklagaren få hjälp med det…fy FAN!

När Kungälvs kommun mörkar

Ett litet smakprov på hur det kan se ut när Kungälvs kommunchef Magnus Gyllestad vill mörka brott och felaktigheter. Nedan mail konversation skulle också kunna ingå i ”kommunchefens manual” på hur dom bäst kan härska över sina medborgare. Härska genom att ”inte veta”, ”feltolka”, ”inte förstå”, ”skylla på andra”, ”missuppfatta”, ”förhala”, ”trötta ut” och sist men inte minst esset i leken…”god dag yxskaft”!

Hej

Jag konstaterar att vi har olika tolkningar i vad som skett runt detta. Utifrån vad du inrapporterat kan jag inte se att något nytt lagts till i ärendet vilket gör det aktuellt att ändra kommunens ställningstagande. Enligt uppgift delar Länstyrelsen denna uppfattning. Skulle en förändring ske så kommer jag omgående informera dig runt detta.

Skulle du fortsätta komma till annan slutsats är det naturligtvis fritt att göra polisanmälan i eget namn. Jag finner det något förvånande att så ej ännu skett då du verkar övertygad om att ett brott skett. Om den övertygelsen kvarstår torde en logisk slutsats vara en polisanmälan från din sida?

Med vänliga hälsningar

Magnus Gyllestad Kommunchef 

Kungälvs kommun
Nämndhuset  442 81 Kungälv
tel. 0303-23 91 08
mobil. 070-30 10 889
e-post. magnus.gyllestad@kungalv.se

Hej Magnus

Svar på ditt mail 27 februari 2013.

Är högst förvånad av ditt svar, du skriver att inget nytt material har inkommit!

Den 1 februari 2013 klocka 17,58 skickade jag ett mail till dig med en bifogad anmälan jag gjort till miljöåklagaren med en mängd nya material!

Kungälvs kommun har sedan 26 november 2010 klockan 11,00 mörkat hela detta ärende, både vad det gäller anmälan, mötet jag var på i kommun huset och detta miljöbrotts existens. Detta är nytt material!

Av ditt svar att döma så har du inte läst mailen jag skickat dig där det framgår både att jag gjort en polisanmälan samt en mängd nya material för kommunen att ta del av!

Du försöker att gömma dig bakom länsstyrelsen istället för att ta ditt ansvar som chef i Kungälvs kommun. Du försöker också att skydda anställda inom kommunen som gjort fel!

Informationen jag fått från länsstyrelsen är att det är Kommunens skyldighet att polisanmäla när ett brott inrapporteras till kommunen.

Jag ber dig att inte krångla mer med mig det har mörkats och krånglats nog från kommunens sida, jag kommer att driva både miljöbrottet och stiftelsen Niklas Bladh tills dess ärenden är uppklarade och lösta! Och det är då betydligt enklare för alla parter om vi samarbetar och rättar oss efter de regler och lagar som gäller!

Jag vill att du avsätter ett möte där Miguel Odhner, Maria Kjellberg och kvinnan på miljö och hälsa som var med på mötet 26/11-10 är närvarande! Så vi kan få en klarhet i detta!

Vänlig hälsning
Kenneth Ljungberg

Ovan text blottar dessutom att Magnus Gyllestad inte läst Kenneths tidigare mail (han har inte heller velat svara i telefon på två månader). Han har definitivt inte tagit reda på vad hans eget uppdrag som kommunchef innebär. Det är väl inte en alltför vild gissning att han överhuvudtaget inte kontaktat någon länsstyrelse. Förstår visserligen dilemmat att dels jobba för kommuninvånarnas bästa, och dels skydda sina anställda men framför allt att skydda kommunalråd Anders Holmensköld och Christinas exmake och ex svärfar.

Den franske diktaren och filosofen Paul Vaery skrev ”politiken är konsten att hindra människor från att lägga sig i, vad som angår dom”.

Snyggt jobbat Magnus!

Öppet brev till massmedia

(Har skickat liknande brev till journalister på de större tidningarna)

Hej Massmedia!

Ni har rapporterat stort om en kvinna i Göteborg, Susanne Hasselsjö som blev mördad av sin exsambo.

Det finns väl inte en enda människa som inte bestört över Susanne Hasselsjös öde. Hennes öde gick ju den gängse vanliga vägen som det under de sista ca 20 åren gjort för 17 kvinnor per år i Sverige.

Jag sitter i fängelse för ett allvarligt brott…nämligen att ha skadat en man som begått våld, övergrepp och psykisk misshandel av den kvinna han var gift med, och deras två barn. Rätt eller fel så var jag övertygad om att maken skulle bringa henne om livet. Vidare att samhället inte på något sätt skulle kunna skydda henne eller barnen, utefter det utförde jag en desperat handling. Hela historien har jag beskrivit och beskriver fortsättningsvis på bloggen kärnabomben.se (eller karnabomben.se).

Det verkar som om Christinas historia i min beskrivning är den bakvända mot Susanne Hasselsjös, Christina lever men maken har skadats. Det gemensamma är dock hur rättssystemet och polisens agerande fungerar.

Det ”lustiga” i detta fallet är dessutom att dessa två kvinnor var väninnor i samma ålder. Båda hade tidigare förlorat en son, båda har haft en relation med tidigare ostraffade, socialt etablerade svenska män. Båda dessa män var mycket måna om en ”lyckligfamiljen” fasad utåt, samtidigt som de på ett brutalt sätt, innanför husets fyra väggar var besatta av svartsjuka och kontrollbehov.

Skulle bli ytterst tacksam om du har möjlighet att ögna igenom min blogg. Inte för att jag vill rättfärdiga det jag gjort (jag har gjort galet fel och har inget att klaga på att jag straffas för det).

Önskar att du läser den för att det jag skriver kanske säger något om hur ett uråldrigt mansdominerat synsätt fortfarande har sina styrkemekanismer djupt inrotade i rättssystemet och deras utförare.

Bästa Hälsningar!

Martin Nilsson

Väninnors svek 1

Jag har så svårt att förstå hur Christinas två närmaste väninnor kunde svika henne så totalt när det verkligen gällde, och då hon verkligen behövde dom som allra mest? När jag läser ur deras polisförhör så undrar jag vad som hände? Vad drev dom till att vända kappan efter vinden i 180 grader? Var det alla skriverier i tidningarna? Var det Sven Berntssons ryktes spridning om att hon skulle ha förskingrat pengar från sin döde sons stiftelse? Vore det sant skulle det ju vara förfärligt osmakligt (plundrarna sitter för tillfället säkert i båten). Skulle detta i så fall rättfärdiga att i polisförhören förneka sin vetskap och oro inför Christinas och barnens mångåriga utsatthet och lidande…eller är polisförhören manipulerade? I polisförhören 2011-07-27 avslutar väninnan Ann Sofi med ”Christina har sagt att XX aldrig visar oss vilken jävel han är. Hon säger att han misshandlat henne under alla år. Jag har inte trott på att hon blivit misshandlad”. Vart tog alla tårar av oro för Christina och barnen vägen? Och alla desperata samtal till mig, undrande vart hon var och hur hon mådde? Allt för en saks skull…oro för om maken hade gjort henne illa eller dödat henne. Förstod att hon var svartsjuk på min och Christinas relation, som då gick ut över henne…inte lika mycket uppmärksamhet som tidigare! Rättfärdigade det alla hennes ovederhäftiga utsagor i polisförhören? Christina hade behövt både Ann Sofis stöd och ärlighet just då…speciellt när rättsmaskineriet så totalt hade havererat i och med åklagaren och exmaken sedan tidigare kände varandra. Det är en psyklogisk gåta…speciellt som hon efteråt ger sken av att ha stöttat Christina?

Ännu mer förvånande blir jag när jag läser i samma polisförhör att Ann Sofi på inga vis skulle stötta eller tolerera otrohet? Det betyder att det går omkring fem stolta män, som samtidigt växelvis har delat lustar och kroppsvätskor med en kvinna som varken skulle tolerera eller acceptera otrohet? Verkligen en fin pokal att ha i sin relationssamling!

Undrar om det jag nu skrivit skulle kunna kategoriseras som kränkande kommentarer på nätet? Det har öppnat en ny sajt ”Nätvaro” som drivs av Diskrimineringsbyrån. Dit kan man vända sig med klagomål och få juridisk hjälp med bland annat nättrakasserier.

Skulle med stor tillfredsställelse ta ett betydande vitesbelopp för att få möjligheten att beskåda när fem män i Tingsrätten står upp och bedyrar att dom på inget vis delat lustar och/eller har bytt kroppsvätskor med målsägaren… speciellt rektorn på sonens fd skola!

Historiens vingslag

Tiden står stilla här i fängelset. Men dagarna och veckorna går ändå. Denna transportsträcka konserverar en. Fördelen med att livet stannar upp, är att man får tid och möjlighet till reflektion. ”Filmduken” blir större, färgerna intensivare och det finns mer utrymme för sådant som det alldagliga livets trivialiteter tidigare trängt bort.

Mycket kommer och går av tankar i mitt huvud. Men några etsar sig fast mer än andra. Kom att tänka på när jag var liten. Kom ihåg att min pappa örfilade upp min mamma för att hon varit ute sent en kväll. När jag i vuxen ålder frågade honom om händelsen ville han inte kännas vid den ”du måste ha drömt”. Min mamma tyckte inte att det var någon ide att dra upp gammalt som ändå inte betytt något. Men för mig betydde det mycket. Min verklighet ifrågasattes. Min upplevelse fanns inte! Min mamma hade inte blivit slagen?

Hon hade tidigare varit gift med en advokat (innan hon träffade min pappa) som under en längre tid misshandlat henne för att hon inte ville ”fullgöra sina äktenskapliga plikter mot honom”. Ingen trodde henne. Det var för osannolikt att just han skulle göra något sådant. Hon orkade inte med förhållandet, utan försökte ta sitt liv för att komma därifrån.

Minnet dyker vidare upp då min mamma tagit hem en man med brutet ben. Han gick på kryckor och hon tyckte synd om honom…så ensam och övergiven, stackars man. Ingen aning om vart han kom ifrån eller vart han var på väg…han var bara hemma hos oss en vacker dag. Hade precis börjat i första klass i Kungsholms folkskola. Min yngre syster var tre år och låg och sov bredvid mig en kväll då jag hörde hur mannen slog min mamma. Han var urförbannad. Han skrek att hon skulle göra det som kvinnor var ämnade att göra för honom. På morgonen var han jätte trevlig mot mig och ville ge mig godis. Jag ville bara spy och att han skulle lämna oss så fort som möjligt, vilket han också gjorde.

Mina tankar glider vidare till då mina barns mamma som ung 16-åring, varit barnvakt hos en familj på Östermalm i Stockholm. Hon sov över där då paret kom hem sent på kvällen. Mannen i huset smög sig in till henne på natten…vad som hände där vet bara hon och mannen. Det jag vet, är att det påverkade hennes och mitt gemensamma liv för alltid.

När dessa tankar ibland sköljer över mig drabbas jag av ledsenhet, ilska och frustration. Långt tillbaka i tiden…historiens vingslag…djupt inuti mig själv upptäcker jag ett arv som jag tagit emot, utan att tidigare reflekterat över det. Kanske det som är arvssynden (läste att ordet synd betyder att ”gå emot”), att gå emot kärlek, omtanke, respekt och förståelsen för att allt hör ihop…att gå emot oss själva och naturen.

Mayakalendern tog slut den 20 december 2012. Många tolkade kalendern som att jorden skulle gå under. Andra att det skulle komma en ny tid, om att vi skulle höja vårt medvetande och gå mot ”upplysning”, en ny era. Upplysningen kanske skulle bestå i att vi blir medvetna om vårt arv av brutalitet och förtryck. Ett arv som legat för länge och ruttnat, där bästa före datumet gått ut för länge sedan. Dags för ett nytt arv.

Moder jord väntar på ett arvsskifte…hon har väntat länge nu!

Det finns en historia

Pratade med min kontaktperson på frivården i Helsingborg häromdagen. Han hade läst min blogg. Han tyckte att det fanns likheter med ett fall dom haft i Rödby där en handikappad pojke under en lång tid hade terroriserats av ett gäng ungdomar. Pappan hade levt under stark psykisk press på grund av gängets våld och förföljelse av hans son. Till slut fick han nog av sonens plågoandar…det blev mer än att skrämmas och en av förövarna dödades. Pappan blev dömd i Hovrätten men slapp fängelse.

Tänkte på att jag självt levt i två år under stark psykisk press och oro för Christinas och hennes barns liv och säkerhet…hur oerhört påfrestande det är att leva med vetskapen om att någon man tycker om och älskar så gott som dagligen plågas och utsätts för brutala övergrepp. Det skär som knivar i ens allra innersta…hjärtat blöder och är blytungt av sorg, smärta och oro…så gott som varje sekund, varje dag, varje natt.

Bomben i sig var mycket ett rop på hjälp…ett desperat försök att få uppmärksamhet på ett dilemma som jag inte visste hur jag skulle tackla, och som jag heller inte kunde se något slut eller lösning på. Det var även ett sätt att befria mig från den smärta och oro jag led av inför Christinas och barnens utsatthet. Jag ville skrämma hennes tyrann till make, så han drog hemifrån ett tag. Tanken var att jag då skulle kunna prata förnuft med Christina och få henne och dottern att packa ihop sina saker i lugn och ro för att sen lämna hemmet. På ett djupare plan var det också en mental bomb…orkade inte se eller höra mer! Nu får det vara nog…måttet var rågat! Historiens ok vilade för tungt på mina axlar, och jag orkade inte bära det längre.

Tänker på alla de kvinnor som mördad eller skadat sina män…de som fått nog. Undrar om dom kände något av det som jag gjorde…då det bara rann över? Frågade Christina någon gång om hon inte kunde ta en kniv och försvara sig mot maken, ”gjorde jag det så skulle jag aldrig kunna stoppa att hugga honom”. Det fanns en sådan ilska och sådan frustration att om hon gick över gränsen så fanns det inget stopp. Att hon skulle fått en livstidsdom för mord på sin man, var ju för mig lika illa som om hon hade dött…då hade ju barnen i alla fall mist sin mamma. Dessa tankar påverkade mig starkt, den där ödestigande söndagen i maj 2011.

Såg ett TV-program om en kvinna som skjutit mannen som plågat och terroriserat henne under flera år. Polisen ansåg det meningslöst att ge henne skyddad identitet för att mannen var så högt uppe i den kriminella hierarkin att han ändå skulle hitta henne. Hon dömdes till sex års fängelse. Läste i DN den 13/2 om en man som träffat en kvinna utomlands och hade nyligen förenats och gift sig med henne i Sverige. Hon hade dödat sin nyblivna make med flera knivhugg, gärningen beskrevs som besinningslös. Hon fick 14 års fängelse och sedan utvisning. Jag blir riktigt nyfiken på vad som egentligen hände och föregick hennes besinningslöshet? Lika nyfiken blir jag på hur hon behandlats av polis, åklagare och domstol och hur hennes talan fick komma fram?

Det är naturligtvis ingen lätt gränsdragning för rättsväsendet att dra. Men om våld mot kvinnor ändå inte ses som ett problem…varför då jobba på att skydda dom mot något som knappt finns, då behövs ju inga försiktighetsåtgärder mot något som rimligtvis inte ens borde kunna inträffa? Och ofta är det inte bråttom heller med att utreda våld mot kvinnor. Professorerna Gun Heimer och Henrik Belfrage skrev i Svenska Dagbladet i slutet på förra året att Socialstyrelsen hade fått i uppdrag att utreda dödsfall som partner eller ex-partner gjort sig skyldig till. Trots att lika många kvinnor dödats de senaste åren har socialstyrelsen inte inlett en enda utredning. Mary Nilsson på socialstyrelsen menar på att det varit svårt att i tid få underlag från polisen.

Ett samhälle bygger på lagstiftarens andemening och bör spegla det allmänna rättsmedvetandet. Det finns lagar och föreskrifter för våra ämbetsmän ”samhällsbärare”, men vad tjänar de till om de ändå inte behöver efterleva dem? En slags ofrivillig frivillighet i och med att deras styrmekanismer varken fungerar eller har någon praktisk betydelse.

En rättsordning skall vara avsedd att tillämpas och rent praktiskt bli tillämpad av olika samhälleliga organ. Det duger inte att förpassa denna rättsordning, denna viktiga samhällsfunktion till rättsväsendet och ämbetsmännens godtycke och välvilja!

Har ingen förhoppning om att mina åsikter och tankar här på bloggen kommer att göra någon skillnad i egentlig mening… men det är ändå tillfredsställande att de ligger och vädras någonstans, i ett litet cyberrymdsmoln.

Vill tacka alla de som varit med och spridit min blogg på nätet! Det är nu över 3000 som varit inne och besökt bloggen. TACK!!!

För otroligt för att vara sant

Ligger i min säng och tänker på att om något är tillräckligt otroligt så tangerar det att bli likställt med osannolikt…svårt att ta till sig. Hur osannolikt är det då att det är sant? Det som har hänt Christina och hennes barn är så otroligt att det blir osannolikt. Är det verkligen sant? Samtidigt är det helt otroligt vad hennes ex man råkat ut för…det händer bara inte! Att det var jag som gjorde det var nog det sista som förväntades av mig…helt osannolikt! Sen att ett rättsväsen skulle försöka skapa rättvisa, ordning och reda i allt detta är ju en otroligt deprimerande anstötlig upplevelse, kreerad av skampålsprydda ämbetsmän…helt osannolikt! Ursäkta sista meningen…men jag blir så otroligt upprörd över att det går en våldtäktsman, hustru och barn misshandlare fri. Medan han själv lyckas ruinera sitt offer, plundra deras gemensamma bolag och ta allt av värde ur hemmet för egen del. Vidare betala för att hota folk, tjäna grova pengar på miljöbrott och arbeta medans han var sjukskriven. Allt detta utan att ett köttberg av likstela ämbetsmän i Göteborg förmår röra ett enda litet lillfinger. Det som händer är att offret döms till 2,6 års fängelse på oriktiga grunder… det är helt mirakulöst osannolikt!

Alla kommer nog ihåg Palmemordet…det var ju helt osannolikt! Efter mordet gjorde jag ett rörarbete hemma hos ett par som hade en festlokal på Apelbergsgatan. Det var några dagars arbete hemma i deras lägenhet. Kvinnan där berättade en massa saker som hänt i deras festlokal. Bland annat att samma kväll som Palme mördats så hade polisen hyrt deras lokal. På natten satt dessa poliser och skålade för Palmes död. Paret som ägde festlokalen hade blivit så rädda och tagit så illa vid sig att de höll på att sälja lokalen och flytta. Hade tidigare gjort arbete för en polisman i Hässelby, så jag ringde upp honom och undrade vad, och om jag skulle gör något med min information. Han fixade ett direktnummer till Palmespanarna. Jag ringde dit och berättade min historia ”det låter ju alldeles otroligt” sa spanaren, tackade och la på luren! Så osannolikt att det inte ens kunde vara sant! Naturligtvis hörde jag inte av spanaren något mer.

Det har gjorts en film som heter ”Call Girl”. Av naturliga skäl har jag inte kunnat se den, men förstått att det handlar om prostitution och politiker. Under den tid som denna film utspelar sig jobbade jag som fastighetsskötare. Bland annat gjorde jag jobb i en superlyxig lägenhet på Styrmansgatan Stockholm. Det sprang en massa vackra kvinnor och flickor runt i och ur lägenheten. Det var ett av de ställen som högt prominenta manliga personer besökte för att stilla sina lustar…klarspråk en bordell. Alla i huset visste att det kom och gick ministrar och högt uppsatta ämbetsmän till denna lägenhet…knappast någon hemlighet. Av någon anledning blev jag en dag stoppad av en polis precis när jag kommit ut ur porten på Styrmansgatan. ”Vad gör du här?”, sa som det var att jag bytt ett vattenlås till ett handfat på bordellen fyra trappor upp. ”Helt otroligt” sa polisen, hoppade in till kollegan i polisbilen och försvann.

Ibland är livet så osannolikt att det inte ens borde vara sant!